Nu tar jag mig en liten paus i pack och städet. Jag är ju ensam kvar vid stora, stora huset vi huserar i några veckor varje sommar. Det är alltid så vemodigt att plocka ihop utehagar, höbingar och sommarleksaker för grisarna. Jag vet ju att några av dem inte kommer att komma tillbaka till den här paradisön. Rosornas ö, sagans ö i havet… Ja den har många namn, men för grisarna är det grönskans och den variationsrika betesön. Även om det blåser ibland så presenningen, som matte sveper runt hagen, slår så är det solsken och dräglig temeeeratur är vi ute. Men nu är det dags att ta farväl av den här Gotlandssommaren och fortsätta med sensommaren på Kringelkroken i stället.

I maj stod huset och omgivningarna i vårskrud och bara väntade på att vi skulle komma och njuta av allt som finns. Nu är sommaren snart slut. Men vi kommer tillbaka…

Men några av oss kommer komma tillbaka och då ska vi minnas de som inte återvände hit till östra Östergarn…

Sommarn kommer

Sommar – det är när solen kommer över Östergarn.
Sommar – det är när bromsar brumma och myggen blir med barn.
Sommar – det är när månen speglar sig i havets glans.
Visst skulle det va’ trist, skulle det om sommarn inte fanns.

Sommarn kommer med sol,
kommer över hällmark och sten,
över förfäders ben,
över martall och en.
Över ros och ruin,
liksom över blommor och bin
skiner solen igen om sommaren.

Vackert – kan vara mossa på en gammal sprucken sten.
Vackert – kan va’ att hålla ut fast bärgningen är klen.
Vackert – kan vara sån’t som kallas fult nån annan stans.
Visst skulle det va’ trist, skulle det om sommarn inte fanns.

Sommarn kommer med sol…

Här tänkte jag egentligen fortsätta min lilla följetong om kastraterna, men Vimeo, där jag lägger mina filmsnuttar, säger att jag får vänta till på söndag innan jag får lägga upp mer. Och jag har flera jättefina filmsnuttar som jag vill ha med så det får bli ett litet uppehåll på följetongen. Jag berättar om en annan sak i stället.

På filmen där Soso släpps ner i flocken för första gången, i inlägget Soso – det lilla marsvinet från Riga, börjar Arne hacka tänder. Jag säger åt honom att låta bli och han slutar faktiskt. Irene noterade det och nästa gång vi talade med varandra sa hon att det verkar ju faktiskt som om han förstår. Och det är ju klart att han gör Jag har sagt till honom förr och han vet att jag inte vill att han klapprar tänder i onödan.

Jag påstår att marsvin förstår på samma sätt som hundar och andra djur. De förstår inte exakt vad man säger, men de förstår på tonfall och enstaka ord vad man vill. Och något de faktiskt oftast kan, är sitt namn. Det är bland annat därför jag har så svårt att byta namn på dem, även om namnet kanske inte riktigt passar individen eller är töntigt i största allmänhet. Det är ju den koppling vi allra först kan göra med varandra; jag kallar honom/henne vid dess rätta namn.

Jag kan faktiskt visa ett exempel till som är väldigt färskt. Soso är det marsvin som har bott hos mig kortast tid. Hennes namn har jag inte hittat på, utan det hade hon sedan tidigare. Här på Gotland har jag ingen hage utan grisarna huserar på hela köksgolvet. Men i en hörna har jag ordnat med flera höbingar och fleecefiltar. Det är på den fleecen de helst ligger och där kissar de ju då också. Under fleecen har jag därför dagstidningar som suger upp vätan och som jag kan byta ofta. Nu finns det alltid några grisar som vet att uppskatta tidningspapper som delikatess. Lakrits är en av dem. Se hur Soso reagerar när jag säger åt henne att hon inte får.

Lakrits har lärt Soso att uppskatta den delikata smaken av tabloidtidningspapper :-/ Jag försöker svepa fleccefiltens kant runt, men Soso har lärt sig att man kan krafsa bort filten och komma åt härligheterna.

Här emellan har jag gått och vikt runt fleecen igen. Men det är så smaskigt…

Det är så svårt att låta bli…

Så jag viker runt fleecen igen. Men…

Jag vill, säger Soso

Tänk att det är så svårt att låta bli. Men till sist så

Man kan äta hö här borta också.

Jag vill tillägga att jag inte en enda gång behövde gå dit för att mota bort henne. Det som hände ser ni på filmsnuttarna. Hon vet vad hon heter och reagerar på sitt namn och hon visste att det hon gjorde inte var tillåtet. Numera gräver hon inte fram tidningspappret längre. Jag har inte ändrat på någonting. Hon har helt enkelt förstått och lärt sig.

Förra året fick jag erbjudande att få närvara på en liten, informell marsvinsträff under en helg. Det var jättekul och jättetrevligt att få riktigt nörda in sig i marsvinssnack med mysiga och gulliga likasinnade. Så självklart tackade jag ja till att vara med på Marsvinsträffen 2012 som skulle avlöpa under Viktoriahelgen på Öland. Jag har aldrig varit på Öland så det skulle bli roligt bara därför.

Jag beslutade att alla marsvin skulle få följa med utom Kola och Knäckis. Dessutom hade jag några som inte skulle följa med mig hem igen utan skulle ha skjuts till Eragons. Jag skulle också byta kastrat för Lilla Bu’s skull. Och i Norrköping sulle jag hämta upp en deltagare till, med två marsvin till. Det blev full bil alltså

Tyvärr startade marsvinsträffen inte så bra för mig och framför allt inte för Lilla Bu. Jag har skrivit om det i inlägget Älskade, älskade Lilla Bu.

Men trots det sorgliga som hände var marsvinsträffen mysig och trevlig. Vi hade inte tur med vädret så marsvinen fick inte vara ute så mycket som vi önskat, men Rose-Marie som upplåtit sitt hus till oss hade odlat gurka i sitt växthus som grisarna festade loss på och dessutom repade vi gräs och bar in. Vi höll till i den inglasade altanen. Det var ett utrymme som jag skulle velat ta med hem Så perfekt! Man satt inne, fast ute och påverkades inte av vädret. Grisarna fick gå fritt. Det var bara killarna som fick alternera.

De grisar jag hade ansvar för delade jag upp i två medhavda hagar; Anton, Lillie, Sandy och Alisa i en och Arne, Stumpan, Maritza, Musse, Lakrits och Jasmin i den andra.

Jag tog inte så mycket bilder som jag önskat, men här kommer ett urval av de jag ändå tog.

Katsa försöker hålla ordning på sin kastrat, Milton, så han inte kärar ner sig i Linnea. Hon har ju inte lika snygga svarta lockar som jag…

Hallåååå! Är det någon härinne?? Undrar Linnea.

Hera följer sin skugga, Stumpan…?!

Hörrni. Det är något fel här. Någon har råkat ställa ett galler i vägen. Vi kommer inte ut!!

Grönt, färskt gräs och mycket kärlek har format denna mjuka, goa, runda, rödrävsbruna rumpa

Vem äger dessa fossingar?

En stupad Maritza såklart. Tur att hon hade tvättat fötterna innan fotograferingen

Sandy däckade under en pall

Tanten, Stumpan, är pömsig

Det är kul att samlas och skvallra lite när man inte träffats på ett år…

Ursäkta, ursäkta, förlåt… Men jag ska bara passera…

Tjena tjejer Finns det plats för en trevlig marsvinsman vid er lilla gräshög?

Är det någon som vill veta hur man lägger en perfekt kajallinje runt ögat kan man fråga Alisa.

Det är ingen instängd här va??

När jag sedan skulle åka hem hade jag riktigt ångest. Nu när Lilla Bu inte fanns längre kunde jag ju behålla den charmige, snygge Anton, som dessutom är i samma ålder som Maritza. Mina marsvin är nämligen gamla. De är mellan 5 och 6 år allihopa, utom Maritza som fyller två i oktober. Risken är att hon blir ensam kvar inom de närmsta två åren. Då skulle det vara bra att ha en kastrat som är jämnårig. Det var redan klart att Jasmin skulle följa med mig hem eftersom hon var underviktig. Hon ska få äta upp sig innan hennes öde bestäms.

Men samtidigt var det ju den lite hunsade, svage, magre, lille, gamle och skröplige Arne, som rest hela vägen till Öland för att träffa en tjej som gick och dog innan han ens fick chansen att vara snäll mot henne. Han hade gått tillsammans med min flock under träffen. Den första dagen höll han verkligen låg profil och låg mest och tryckte i höet inne i transporten som var hopkopplad med hagen, men dag två var han ute och kurtiserade mina snälla tanter lite försiktigt och på eftermiddagen såg både jag och en till att han popcornhoppade flera gånger i rad. Farbrorn hade ju levt upp bland mina snälla och vänliga tanter. Hur skulle jag nu ha hjärta att skicka tillbaka honom. Skulle han fortsätta vara lika glad då?

Efter flera långa samtal med Irene, där hon knappt trodde mig när jag beskrev Arne, kom vi överens om att Anton är min kastrat men han skulle åka tillbaka till Eragons för en utbildning i flockledarskap. Under tiden ska Arne få bo med mina tanter som en slags vikarie. Samtidigt får vi se hur han utvecklas.

Det blev dessa som följde med mig hem: Stumpan och Jasmin, Maritza, Lakrits, Musse och Arne.

Jag har fyllt jämna år i början av juni Då ville jag, som många andra, fly landet för några dagar för att slippa allt ståhej runt den dagen. Sonen lovade att flytta hem tillfälligt igen för att ta hand om marsvinen under min och makens resa. Men… han ville inte ha ansvar för Lilla Bu, som krävde lite extra. Så om jag skulle kunna åka någonstans måste jag fixa så någon annan tog hand om henne och hennes lilla flock bestående av Musse och Lakrits.

Irene var min räddande ängel. Hon hade ju ett ärende ner till Stockholm och for hem med Selma och några andra hemlösa Stockholmsgrisar som jag har skrivit om i inlägget Selma den missförstådda. I bilen följde även Lilla Bu, Musse och Lakrits med. Med hela lilla apoteket och alla instruktioner. Jag åkte iväg på min resa och hade precis så mysigt och trevligt som man ska ha. Jag behövde inte oroa mig för något.

Jag åker med Irene nu. Hejdå matte. Ta han dom dig och ha det så kul. Vi ses sen.

När jag sedan kom hem började jag fundera på när jag skulle kunna hämta hem trion igen. Jag hade inte semester, men det hade min arbetskollega, så jag kunde inte åka iväg en vardag och helgerna var bokade till allt möjligt från bröllop till middagsbjudningar på vår altan. Midsommar är inte förknippat med en massa måste-traditioner för mig och maken. Jag frågade Irene hur det såg ut för henne om jag skulle komma till Bohus över midsommarhelgen. Det gick bra. Irene frågade då mig om jag inte hade funderat på att låta de tre tjejerna hon hade hos sig, flytta ihop med de tre tjejerna jag hade hemma. Det var ju en lockande tanke eftersom det onekligen är ett pyssel att ha många flockar, men jag var lite tveksam hur det skulle fungera för Lilla Bu. Hon betedde sig inte som andra marsvin eftersom hon var blind. De två som ingick i hennes flock hade bott med henne sedan hon ar nyfödd, och seende, så de var vana vid henne. Men hur skulle de andra behandla henne. Men vi kom överens om att prova. Irene har ju resurser när det gäller antal marsvin. Man kan sätta hela högen i en större flock och sedan börja plocka bort individer så att det till sist är kvar de som ska ingå i flocken. Det brukar fungera bra. Hon förberedde genom att sätta Bu-flocken i sin egen flock. Jag, som hade velat mellan om jag skulle ta tåg eller bil ner, packade in Stumpan, Niña och Maritza i Volvo-kombin och styrde mot Bohus när midsommarhelgen kom. Så snart vi kom ner placerades de tre i flocken de också.

Vi hade inte så jättemånga dagar på oss, men det vi såg verkade som om det kanske kunde fungera. I och för sig såg vi en morgon att Bu hade ett bitsår på nosen, men vi kom på att SueEllen och CitronKajsa nog var kvar i stugan där min flock nu huserade, med endast ett tillskott i en kastrat som heter Anton. Vi letade rätt på och plockade bort SueEllen och CitronKajsa. SueEllen var starkt misstänkt till att ha orsakat såret på Lilla Bu. Det var en miss att de hade blivit kvar när vi tog bort de andra som hade drygat ut min lilla flock.

Anton, ja… Eftersom min kastrat, Tomas nyligen hade avlidit, tyckte Irene att nu när jag satte ihop en hel bunt tjejer var det lugnast att låta en kastrat ta hand om dem. Tjejer är inte kända för att vara bra flockledare. Anton var en av tre killar som hon hade fått in för omplacering nyligen. Anton var den äldste, jämngammal med Maritza, de andra två var yngre förmågor. De var ganska nyligen kastrerade eftersom hon inte såg att någon av dem skulle kunna bli kompis med någon annan av dem. De hade suttit ihop alla tre och därmed hade de sina osämjor klara :-/ Anton hade hon valt ut eftersom han just var äldst och hade fungerat som en slags flockledare för de andra två ynglingarna.

Snyggingen Anton

Anton är en mycket stilig marsvinsman, men jag kände mig inte riktigt redo för ett förhållande med en ny kastrat efter Tomas. Och just mina marsvinstjejer är ju de snällaste som finns, så inte behöver de en kastrat för ordningens skull Men Irene är duktig på att komma med övertygande argument och ett av dem var att Anton skulle vara till låns… Hon är smart hon. Det var precis så Maritza hamnade hemma hos oss.

Jag hittade jättestora maskrosblad som jag bjöd på. Kul att se hur de olika individerna hanterar dem.

Så därför åkte jag hem med ett marsvin mer än jag från början räknat med. Väl hemma gick det så där med den sammansatta flocken. Redan hos Irene hade jag sett att Niña försökte köra ut Lilla Bu ur flocken. Det tänkte jag att jag kanske skulle kunna stävja eftersom Niña är en mycket resonabel och lugn tjej. Nu blev det inte bättre än att Niña blev akut sjuk och avlivades hos veterinär bara en vecka efter vi kom hem

Anton visade sig inte vara en fullfjädrad flockledare alls. Hans uppgift i livet var att ligga och tugga hö eller gräs och titta på när tjejerna tjafsade. Han är helt enkelt inte torr bakom öronen.

Observera att det är Anton, flockledare, som borde gå in och tala om att det är han som är boss. Det är han som ligger och tuggar gräs och tittar på. Innan jag tog den här filmen hade Stumpan både fått göra ninjahopp och visa sina tänder för att Alisa skulle vika sig. Nu har de kommit så långt att viljornas kamp räcker. Den som gnäller hela tiden är Maritza. Hon är expert på att tala om när hon inte tycker om någon eller något, men att göra något åt det… Nä, varför det? Trots att hon är den yngsta och muskulösaste i flocken. Dryga kilot muskler är inte att förakta i marsvinsvärlden. Men det är också tur att hon inte är en slagskämpe.

Jag kämpade på med att försöka få in Lilla Bu i flocken. De andra två, Lakrits och Musse, hade redan flutit in som om de aldrig hade varit någon annanstans. Jag övervägde många gånger att dela upp dem igen och sätta Lakrits, Musse och Lilla Bu i en egen flock igen. Det som hindrade mig var Lakrits och Musses uppenbara lycka för att få interagera med andra marsvin. Jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem. Innan hade de inte vetat något annat än sin egen lilla värld, men nu visste de annat.

Jag hade Bu i en egen liten bur när jag inte hade uppsikt över dem eftersom jag märkte att hon tappade vikt och fick sår om jag inte gjorde så. Det var någon mer som inte accepterade henne. Men vem? Niña hade varit helt otippad så jag vågade inte ta något för givet, men en dag när de var ute i trädgården såg jag. Det var Anton. Han gjorde inte mycket flockledarjobb annars, men att jaga ut Bu ur flocken skulle han. Han gick och nosade henne i rumpan och så flög han på henne och högg henne i ryggen. Ett vanligt marsvin skulle ha haft päls som skyddade lite och så skulle det sprungit därifrån, men Bu var naken och blind. Hon satt kvar, fick sår på ryggen och tjöt.

Jag kontaktade Irene och sa att det här går inte. Jag kan inte få ihop det. Vi kom överens om att Anton inte skulle stanna. Han skulle åka med mig till en marsvinsträff på Öland och få skjuts därifrån till Göteborg.

Några dagar senare talade jag och Irene igen. Hon berättade då att hon hade fått in en kastrat som aldrig skulle vara stygg mot Lilla Bu. En gammal, svag och långsam individ. Frågan var om jag ville prova med honom. Jag ömmar ju dessutom om de svaga, så han skulle passa bra hemma hos mig. Jag sa ja och det bestämdes att han skulle få skjuts till Öland han med.

Spännande fortsättning följer…

Kola är död.

Fina, fina Kola. Knäckis och vi är så ledsna.

Knäckis är ensam.

Det går fort om man är marsvin, äldre och inte hemma i storstan där den marsvinskunniga veterinären finns inom en halvtimmes räckvidd.

Förra veckan upptäckte jag att Kola kändes lätt när jag skulle lyfta honom. Jag ställde honom på vågen och såg att killen som vägde 942 gram den 28 juli bara vägde 867 gram den 3 augusti. Jag gick igenom honom men hittade inget fel alls. Jag började stödmata lite granna och redan kvällen därpå hade han klivit en bit över 900 gram. Jag slappnade av igen. Men den 6 augusti, på kvällen, upptäckte jag att han inte var helt bra i magen. Jag vägde honom. Han var nere i 836 gram! Jag gav Fibreplex och började stödmata var tredje timme och fortsatte med det över natten till jag kunde ringa till min vanliga veterinärklinik, Djurkliniken Roslagstull,  hemma på morgonen.

Jag förklarade som det var att jag är på landet. Kola har mjuk mage och jag tyckte mig inte se att han åt något själv när jag inte stödmatade honom.  Jag berättade vad jag gjort hittills och frågade om jag kunde göra mer.  Det fanns inget mer jag kunde göra men det var viktigt att försöka ta reda på vad det egentligen var som gjorde att han tappade i vikt och inte ville äta. De sa att den veterinär jag kontaktade kunde kontakta dem om det var något de behövde hjälp och råd med.

Bland de veterinärpraktiker som finns här på Gotland valde jag ut Gotlands Smådjursklinik eftersom de gav ett tryggt intryck. Receptionisten som tog emot mitt samtal talade tydligt om att marsvin var inte deras specialitet, men vi kom överens om att jag skulle komma in med honom i alla fall eftersom det finns inga andra marsvinsspecialister på ön, en veterinärklinik har mer resurser att kolla vad som är fel än jag har på landet och dessutom hade vi ju alltid Roslagstull  att rådfråga. Jag fick en tid kl 12.30.

Klockan 10.30 avslutade jag Critical Care-matningen av Kola, plockade ihop två transportburar eftersom jag ville ha Knäckis med som stöd och trygghet för Kola och som referens till veterinären. Varför de inte fick åka samma bur var för att jag ville se på vägen om Kola kissade och bajsade ordentligt. Vi kom fram till kliniken 12.15. När jag klev in var det tvärtomt och tyst. Jag ställde ifrån mig transportburarna och väntade. Tittade i ett glasskåp de hade med diverse saker de hade plockat ur katt- och hundmagar och -tarmar.

Undrar just hur detta gick till??

Efter en stund kom en äldre man förbi tittade på transporterna och sa ”Jaha, katter.” till mig. ”Nej, marsvin.” sa jag. Jaha, sa han igen lågt och försvann iväg. Det dröjde ännu en stund, under tiden fyllde jag i en blankett som jag hittade på disken. Jag hittade också en liten portierklocka man kunde plinga i. Det gjorde jag och väntade lite till. Till slut kom det en tjej fram bakom en skärm och frågade vad jag ville. Jag har en beställd tid kl 12.30, sa jag. Hon tittade och tittade i sin dator. Jag berättade att jag hade ringt tidigare på förmiddagen, men att man inte hade velat ta Kolas namn eller något annat. Man sa att det skulle man ta när jag kom. Jag blev invisad i ett behandlingsrum. Där satt jag sedan länge och väl med öppen dörr och såg människor gå fram och tillbaka utanför. Så småningom kommer den äldre mannen in i rummet och visar sig vara veterinär. Jag berättar vad som hänt och han ser ut som om han inte vet i vilken ände han ska titta i. Jag försöker få någon slags respons genom att ge en massa förslag på vad som kan vara problemet. Veterinären frågar mig hur mycket han väger och om han har problem med tänderna. Jag talar om att han vägde 883 gram när vi åkte hemifrån och att jag tycker tänderna ser bra ut där fram i alla fall, men jag vill ju gärna att han ska titta på de bakre. Det går inte utan att söva honom påstår veterinären. Jag protesterar och talar om att man kan göra det med samma instrument man tittar i öron på människor med. Han tar ett stadigt tag i håret på Kolas kinder och drar isär mungiporna för att kunna se alla fyra framtänderna samtidigt. Kola säger ingenting, men jag ser att det har lossnat en tuss vitt hår från hans kind när veterinären släpper och påstår att Kolas undertänder ser för långa ut. De slår ju i bakom övertänderna. Jag påstår att det ska se ut så och föreslår att vi ska jämföra med Knäckis som är med. När han tänker ta ett tag i Knäckis kinder tar jag själv och visar Knäckis tänder. Då säger veterinären att han ska hämta en tjej som håller på med ”såna där”. Jag blev mer och mer chockad. Ännu ångrar jag att jag inte slog honom när han luggade Kola i kindhåret.

Han kommer så småningom tillbaka med en tjej som också tittar på tänderna och är även med när de tittar på de bakre tänderna och konstaterar att de ser helt normala ut. Då tittar han på mig och säger. Ja, vad ska man göra då. Jag kan ju ge honom kortison eller antibiotika eller nåt. Jag säger att kortison får du inte ge marsvin eller kaniner och föreslår att han sa kontakta Roslagstull. Efter lite övertalning går han iväg och lämnar dörren öppen. Jag hör hur han talar med andra patienter därute och efter en stund kommer han tillbaka, suckar och säger att det var ju inte bara att ringa utan han måste skriva journal och faxa den till Roslagstull och det kommer säkert ta lång tid innan de svarar så jag kan ju åka hem så ringer han mig sen. Jag protesterar och säger att jag bor ju på andra sidan ön och det tar närmare en timme att ta mig hem. Jag kan inte åka fram och tillbaka över ön med Kola och dessutom måste jag mata honom igen. Jaha, säger veterinären och går iväg.

Det dröjer länge och inget händer. Till sist går jag ut ur rummet och på nytt är det så där tomt överallt. Till sist får jag tag på en tjej som tömmer papperskorgar. Jag frågar om de har Critical Care som de kan blanda till så att jag an ge Kola det. Hon säger att de inte har CC-påsar till salu men att hon tror att det finns en öppnad påse i kylskåpet så om jag bara talar om hur mycket jag vill ha så kan hon väga upp det och ta betalt för det. Jag förklarar att jag vill ha en tesked pulver med två teskedar kokt, varmt vatten samt ett glas med kallt friskt vatten bredvid. En enmillilitersspruta för matningen vill jag också ha. Då frågar hon om vattnet måste koka. Ja helst säger jag. Jag gör så för säkerhets skull. Det dröjer ganska länge och så kommer hon tillbaka med det jag begärt. Jag modifierar sprutan så den går att mata med och börjar mata. Jag märker genast att Kola är sämre. Han vill inte svälja. Jag får massera hans käkar och strupe för att han ska göra det. Under tiden vi har väntat har han bajsat några få pluttar. I transportburen han suttit i finns inga pluttar alls. Han kissar och har kissat i transporten. Tiden går, jag har matat färdigt för länge sedan. Jag ringer Roslagstull för att höra om jag kan skynda på faxsvaret. De har inte fått något fax!

De ber mig att säga åt dem att faxa igen de sitter och väntar på att faxet ska komma. Hela tiden har jag hört att det kommer och går patienter som blir omhändertagna utanför… Jag går ut och avbryter ett samtal veterinären har med en dam med en cockerspaniel. Jag säger att Roslagstull väntar på faxet och det har inte kommit. Sedan går jag in på rummet igen. Efter en stund kommer an annan tjej och gläntar på dörren, som jag stängt, för att tala om att nu har de faxat igen. Bra sa jag och ringer upp Roslagstull. När de svarar håller de på att faxa ett svar. Så vi lägger på och jag väntar.

Jag hör hur den ena patienten efter den andra får hjälp därute. Bl a en hund som är fyra år och ska få en rabiesspruta eftersom matte ska resa utomlands. Det fixas och trixas med denna hund som ska få en spruta i säkert en halvtimme. Så småningom kommer veterinären in och talar om att NU har de fått svar och att de säger att prognosen är ju inte så god eftersom han är så gammal och har tappat i vikt men de tycker att vi ska röntga i alla fall. Så vi går in till röntgen, veterinären, Kola och jag. Han trixar lite med röntgenapparaten. Jag får ett förkläde och han vill att Kola ska ligga på sidan. Han tar en bild som sedan kommer upp på en bildskärm där vi båda kan se. Då pekar han på ett område som jag tycker ser ut som lungorna och säger att det ser ut som om jag har övermatat honom. Så är det något längre ner i buken som ser lite melerat ut som han inte vet vad det är. Det ser konstigt ut, säger han. Jag frågar om man inte kan skicka bilden till Roslagstull så att de får titta på den? Nä, men jag kan ta en bild på bilden med min iPhone och skicka iväg den. Så gör han det. Jag får gå tillbaka till rummet där Knäckis väntar, med förmaning att inte ge mer mat.

Jag väntar, masserar Kolas mage. Han bajsar några små pluttar till. Till sist ringer jag Roslagstull och frågar om bilden har kommit. Ja det hade den och de hade skickat svar. Det ser ut som om huvudproblemet är att Kola har något som ser ut som små urinstenar, men först måste man ju fixa så att han äter innan man an göra något åt dem. Vi lägger på.

Efter ett tag kommer veterinären och talar om att NU har de fått svar. De säger att Kola har urinsten. Han tittar på bilden i sin iPhone, förstorar den och ser några små vita prickar som ett radband i de bakre regionerna. Ja, vad gör man åt det, säger veterinären. Kan man spola som på katter. Jag vet inte, säger jag. Jag har aldrig hört talas om att man gör det, men först måste vi se till att han äter och bajsar som han ska. Jamen han sväljer ju, det såg jag ju, när jag tittade på de bakre tänderna och bajsar gör han ju, sa han och pekade på de 11 små pluttar Kola hade åstadkommit när jag hade masserat hans mage. Jag protesterade och sa att han inte alls svalde längre och att de där pluttarna var alldeles för få. Nejdå, det blir bra ska du se. Jag skriver ut lite antibiotika, för han kan ju ha en infektion någonstans. Jag tror inte det är det som är problemet, sa jag. Jag tror han har ont någonstans och att det är därför han inte äter. Sa du skriva ut något är det Metacam för hund 1,5. SÅÅÅ starkt, sa veterinären. Det tror jag inte är rätt. Jag ber honom kontakta Roslagstull igen. Han hinner knappt utanför dörren innan jag ringer Roslagstull och berättar att han tänker skicka hem Kola med antibiotika och Metacam. Roslagstull tycker det verkar mycket märkligt och säger som jag att man måste se till så att Kola äter och bajsar. De frågar när jag ska åka hem. Jag skulle ju kunna komma till dem. Men det är ju först om två veckor. De säger att deras veterinär ska ringa upp min veterinär.

Det dröjer en liten stund och veterinären kommer in med två recept, ett på Bactrim och ett med Metacam som han inte skrivit färdigt ännu. Han har inte hittat någon dos, säger han. Han frågar om han kan skriva en dos för hund och så får jag ta reda på vad det ska vara själv sedan. Jag kan fråga Roslagstull säger jag, eller också kan du göra det, för deras veterinär ska ringa dig. Ska han?, säger veterinären. Ja, vi måste ju få Kolas matsmältning att fungera. Jamen det GÖR den ju, säger veterinären och går ut ur rummet. Ett tag senare kommer han tillbaka med receptet med Metacam, med dosering. Har du talat med Roslagstulls veterinär, frågade jag. Ja, sa han. Det var han som gav mig dosen. Men… talade ni inte om att ge Kola något som kan få igång hans matsmältning? Det är någon medicin som börjar på B, om jag minns rätt, sa jag. Jo han nämnde att vi borde göra något, men han var så hemlighetsfull om vad det var som skulle göras och vad som skulle ges. Det lät som om det var någon blandning av något, sa veterinären. Men jag tycker han ser ut att må ganska bra.

Du , sa jag. Kola mår inte alls bra. Han har blivit mycket sämre och jag har faktiskt börjat sitta och fundera på om det inte är bättre att ge honom den sista sprutan. Nä, det tycker inte jag, sa veterinären. Ge honom nu chansen. Gå hem och mata honom och ge honom av medicinerna som jag skrivit ut. Ge det ett par-tre dagar så ska du se att han piggar på sig, sa veterinären och gick ut ur rummet.

Jag var så skakad så jag bara plockade ihop, lät Kola vara med Knäckis i samma transport, och gick ut ur rummet själv. Min enda tanke var då att jag måste ha tag på Critical Care, för nu hade det ju gått tre timmar till och Kola måste matas. I receptionen satt en tjej och frågade om jag ville ha direktreglering med försäkringsbolaget. Ja, om det går fort, sa jag. Det kan ta 10 minuter och det kan ta 40, sa hon. Men gå och hämta dina recept på apoteket, tvärs över gatan. Det burar ta lika lång tid att få ut recepten där som att få direktregleringen. Marsvinen kan du lämna här. Så jag gjorde så. Apoteket var en pärs. det var 15 nummer före mig och det gick i snigelfart. Till sist var det min tur och då förstod jag varför det tog så lång tid. Datorerna hängde sig hela tiden för personalen så de var tvungna att starta om programmen. Jag fick i alla fall medicinerna och gick tillbaka. Direktregleringen var klar. Jag betalade resterande dryga 1500:- och gick.

När jag satte mig i bilen och började åka hemåt, ringde jag till distriktsveterinären i Roma, som jag skulle passera halvvägs, för att fråga om de hade Critical Care att sälja. Jadå, det har vi och vi har öppet till 18.30. Klockan var nu straxt efter fyra så det var gott om tid för det, men Kola skulle haft mat för över en timme sedan. Jag körde så fort jag vågade till Roma. Jag tog med grabbarna in. Träffade på en sköterska som frågade om jag beställt tid för veterinären var inte inne. Jag förklarade att jag bara skulle köpa Critical Care och passade på att fråga om veterinären tog emot smådjur också. Ja, det gör vi men vi har ingen kunskap om marsvin, var svaret. Det gör inget, sa jag. Men här kanske man åtminstone blir trevligt bemött och får hjälp och ni kan väl också kontakta Roslagstull. Ja, det har vi gjort flera gånger. Bra, sa jag. Då behöver jag inte åka hela vägen till Visby för att försöka få hjälp. Så åkte jag hem, ledsen, arg och rädd.

Direkt när jag kom hem blandade jag Critical Care och försökte mata Kola. Det gick inte alls. När jag försökte massera käkar och strupe pickade hans huvud som på en höna och han slog nosen i mitt lår. Jag var förtvivlad. Jag insåg att han inte skulle överleva. Att det inte var värdigt. Jag försökte ge honom Metacam och sedan ringde jag tillbaka till distriktsveterinären för att fråga när veterinären skulle komma in. Han var där. Jag förklarade och de sa att det var bara att komma. Maken hjälpte mig att sätta Knäckis och Kola i transporten igen under tiden jag ringde Irene för att få en bekräftelse på att jag gjorde rätt. Sedan åkte vi.

Distriktsveterinären är dansk. Jag var inte helt inställd på danska, men han talade en ganska tydlig danska så det gick att förstå. Han gjorde en snabb undersökning, lyssnade på min berättelse och sa att om vi var på ett stort djursjukhus så skulle man kunna avdela en sköterska som såg till att han, dygnet runt, hade rätt vätskebalans och gav honom mediciner i exakt rätt doser efter den vikt han just då hade, men frågan var om det var etiskt rätt att utsätta honom för det. Jag sa, att det gick inte att få. Jo, i Danmark kan du få det, sa han. Men jag tycker att du gör rätt. Kola borde få somna in nu, han kommer inte bli bättre. Då frågade jag honom hur de avlivar marsvin. Vi ger dem en spruta i levern eller njurarna med avlivningsvätska blandat med bedövningsvätska, svarade han. Men ger ni ingen spruta i nacken, frågade jag. Nej, det behövs inte det är ju bedövningsvätska i sprutan vi ger, sa han. Men hur gör ni med hundar då, sa jag. Jamen det är annorlunda, sa han. De sätter vi ju en kanyl på så då måste vi ge sedering i nacken först.

Jag vill att Kola får lugnande i nacken och att den får verka innan han får sprutan i buken, svarade jag. Jamen, då går blodtrycket ner och det tar längre tid för honom att dö, sa veterinären. Det är möjligt, sa jag. Men han har inte ont och det är inte lika traumatiskt. Det tar bara lite längre tid och det är jag villig att ge honom. Jag har hört skräckhistorier från folk jag litar på om när marsvin fått sprutan i buken utan lugnande först. Jag visade ett SMS jag fått från Irene med preparat och dos. Han nickade, tittade i kylskåpet och gick och hämtade det som skulle vara. Kola och Knäckis satt tillsammans hela tiden i en handduk. Knäckis var med för att ge Kola trygghet och för att jag läst att marsvin faktiskt förstår att kompisen är död om de får se dem och ta farväl efteråt. Det blir tydligen mindre traumatiskt. De slipper leta efter en kompis som aldrig kommer tillbaka. Och Knäckis har aldrig varit ensam, han har alltid haft pappa Kola. Han har aldrig träffat ett annat marsvin än pappa Kola.

Knäckis fick sitta med pappa Kola till det var dags för sprutan i buken. Då fick han sitta i husses knä och bli kelad. Det hela gick väldigt lugnt, värdigt och fint till. Och jag kommer aldrig, aldrig gå till Gotlands Smådjursklinik igen. Jag kommer alltid att åka halva vägen till Romas distriktsveterinär om jag behöver hjälp.

Jag tog med mig Kola hem inlindad i handduken som vi lade i en kartong vi fick av veterinären. Han ska följa med hem för att bli enskilt kremerad som våra andra marsvin blivit. Man kan få det gjort på Gotland, men jag var osäker på att få tillbaka honom innan jag åker hem och det är nästan dubbelt så dyrt eftersom de skickar dem fram och tillbaka till fastlandet. Hemma la vi Kola på fleecen i hans och Knäckis hage så att Knäckis fick chansen att nosa och ta farväl. Det gjorde inte Knäckis så efter en stund tog vi bort Kola därifrån och jag satt med Kola till han började stelna. Det är ett hjärnspöke jag har. Jag kan inte lägga honom i frysen innan. Det är först då jag är bergsäker på att han verkligen är död. Så nu ligger han där inlindad i sin handduk i en kartong i en plastpåse och väntar på att åka hem med oss.

Ni var så fina ihop. Både utseendemässigt och beteendemässigt mot varandra. Så mjuka killar. Nu finns bara Knäckis kvar, ensam...

Nu är egentligen serien slut om man räknar de oönskade marsvinen, men det finns några till jag har en nära relation till och som därför finns eller kommer finnas i min flock. Så serien fortsätter här med de som det inte har varit så synd om när jag hämtat dem i alla fall.

Den 17 juli dog min brors familjs ena marsvin. En kastrat vid namn PimPim. Hans fru, Molly, stod ensam i världen och min brors familj tänker sig inte fortsätta med marsvin.

Molly, adopterad från Eragons

PimPim var ett lyckligt lottat marsvin. Han var köpt på en zooaffär tillsammans med en annan marsvinskille som hette Scabbers, efter råttan i Harry Potter.

Unga PimPim och Scabbers

Egentligen var det ett annat marsvin som var utsedd som kompis till Scabbers, men när man såg att PimPim hade en fot med tår som saknades och en död  klo så valde man honom i stället. Att ömma för de lite svaga och utsatta går lite i släkten PimPim och Scabbers blev så småningom kastrerade båda två hos en smådjursveterinär utan marsvinsvana. Detta var på den tiden då vi inte var så marsvinskunniga. De blev kastrerade eftersom jag hade på olika vägar fått två honor i min vård och eftersom vi semestrar på Gotland tillsammans tänkte vi att om man kastrerar killarna skulle alla marsvinen kunna gå fria i köket tillsammans. Vi visste inte att marsvinskillarna skulle ha blivit osams trots kastreringen. Nu blev det aldrig så att vi ens försökte eftersom det visade sig att Scabbers var kryptorkid, dvs den ena testikeln hade inte kommit ned i pungen, utan fanns kvar uppe i kroppen,  så på honom blev operationen ett större ingrepp. De båda killarna kom hem, PimPim kryade på sig snabbt, men Scabbers blev bara sämre. Man kontaktade veterinärkliniken igen, men de tyckte bara att de skulle låta honom vila. Han skulle nog bli bättre snart. Han hade ju bara gått igenom en lite tuffare operation än kompisen. Scabbers dog.

Det blev till att skaffa en ny kompis till PimPim. Eftersom han redan var kastrerad kunde det bli en tjej och dessutom hade de fått klart för sig att det fanns omplacerigar. Smulan anskaffades hos Marsvinshjälpen. Smulan var en söt liten tjej, men hon var ganska osäker och pipig, om man jämför med PimPim som var en lagom stor, trygg kille som inte tvingade sig på damer som inte vill.

Lilla söta Smulan

De levde i högönsklig välmåga till Smulan fick besvär med urinvägsinfektion. Vid det laget hade vi också hittat en bra, marsvinskunnig veterinär. Hon fick antibiotika, men det blev inte riktigt bra så det blev en omgång till. Detta var i juletid och jag skulle vara marsvinsvakt när familjen åkte till mormor och morfar i Oskarsström. Smulan behövde stödmatas efter antibiotikakurerna för att gå upp i vikt lite. Allt var ok till en morgon då jag upptäcker att hon har fått diarré under natten. Sonen och maken tar henne till veterinären eftersom jag arbetade. Men hon blev bara sämre. Efter ett telefonsamtal med min bror lät veterinären Smulan få somna in i min sons famn.

Så var PimPim ensam igen och jag kände ett ansvar för att det var så. Brorsans familj funderade lite om de kanske inte skulle fortsätta att ha marsvin, men de kom fram till att de inte kunde lämna PimPim ifrån sig så nu började jakten på en dam i lämplig ålder till honom. Han var då i fyraårsåldern. Efter en del Blocketsurfande, kontakter med Marsvinshjälpen och lite andra vägar höll vi på att ge upp. Det fanns bara tvååringar eller yngre och de ville ha en som var jämngammal med PimPim. Jag själv hade ju hittat min kastrat i Göteborg så jag tog kontakt med Eragons. Irene skickade snart ett förslag på en lämplig dam till PimPim: Molly.

Bilderna på henne charmade familjen och jag tog PimPim med mig till Göteborg för att träffa henne. Mötet blev tillfredsställande trots att hon hade varit i slagsmål med en annan precis innan vi kom. Med ett jack i läppen och lite haltande gång på bakbenen föll hon PimPim på läppen kan man säga. Vi tog tåget hem och hon charmade pälsen av PimPim och nästlade sig in i hans hjärta.

Så goa mot varandra

Läppen läkte och lämnade ett svart streck, hältan försvann och blev lite stel gång på bakbenen bara och så småningom hade hon tagit kommandot vänligt men bestämt. Det är nämligen en dam som vet var skåpet sa stå. Och hon är flörtig mot andra killar men svartsjuk mot andra damer! Vi skrattade många gånger när uteburarna stod nära varandra på landet och hon gjorde allt för att charma min kastrat Tomas (Som var ganska svårflirtad. Han hade ju de tjejer han behövde.) samtidigt som hon försökte hota varenda tjej som försökte hälsa på PimPim genom gallret. Hon körde bort PimPim från gallret så han inte skulle se dem.

Det strävsamma paret.

Nybadade

Nu hade min brors familj åkt till landet och redan dagen därpå upptäckte de att PimPim inte mådde bra. Han åt inte. Självklart var det helg och kväll. De fick tag på distriktsveterinären som i alla fall hade Critical Care som de kunde köpa så de kunde stödmata honom. På måndagen gick de till en smådjursveterinär som kunde ge dropp med B-vitamin, men hon kunde inte hitta PimPims problem. De fick åka hem med honom och fortsätta stödmata. Med jämna mellanrum hade jag och min bror kontakt. Men PimPim gick inte att rädda. Han dog i min brors famn sent på kvällen den 17 juli. Han bodde i samma familj från han var sex veckor gammal till den dag han dog, då var han sex år gammal. Och han var älskad och önskad hela vägen.

Nu har de bestämt sig för att deras marsvinsera är slut, men samtidigt är ju Molly väldigt älskad också. Därför bad de mig att låta Molly få flytta in i flocken. Det är fortfarande en bestämd dam, som vet var skåpet sa stå, men med lite fix och trix så håller hon också på att smälta in. Nu någon vecka senare har hon dessutom hittat en riktig kompis i Musse, en av de fem sheltisarna. Ser man Molly finns Musse i närheten och tvärtom.

Soso, är en liten tjej i ordens rätta bemärkelse. Hennes historia började i Riga, Lettlands huvudstad, där hon är inköpt vid tre veckors ålder i mars 2011 av en student. Studenten, som några månader senare, tröttnat på Soso tänkte släppa ut henne i det vilda för att försöka överleva så gott det gick. Då gick en annan student in och tog över Soso för att försöka rädda hennes liv. Det var en fin tanke, men inte så mycket mer. Båda studenterna hade missat det där med att ta reda på vad Soso behöver; en kompis av samma art, fri tillgång till hö och allmän päls och klovård. Så när student nummer två flyttade tillbaka till Sverige tog hon med sig Soso och en släkting till henne tyckte synd om det pyttelilla marsvinet. Hon ville inte förnärma sin släkting genom att tala om för henne att hon var usel som djurägare utan hon bad att få Soso, vilket hon fick eftersom student nummer två också hade tröttnat.

Soso, söt som socker

Denna person gjorde allt som stod i hennes makt att ta reda på vad ett litet marsvin behöver så hon var den första att ge Soso hö i stället för bara pellets. Hon tog reda på hur man klipper klorna och gjorde det trots att hon var rädd för att klippa för långt. Hon till och med funderade på att skaffa Soso en kompis, men där tänkte hon till. Konstaterade att hon har små barn som hon var rädd skulle skada Soso av obetänksamhet och så kände hon att hon inte räckte till för ett marsvin, hur skulle hon då räcka till för två? Hon valde att sätta ut en annons på Blocket och av en ren slump satt jag och Irene och talade i telefonen om Blocket annonser i södra Sverige kontra Stockholmsområdet. Irene slösurfade bland marsvinen som fanns på annons i Stockholm och stötte på denna lite underligt formulerade annons där ett ensamt marsvin, hona, sänktes bort till någon som antingen var uppfödare eller hade flera marsvin och erfarenhet.

Inte stor, men naggande god… och uppkäftig

Jag svarade på den via mail eftersom det inte fanns något telefonnummer. Jag berättade att jag inte var uppfödare men hade flera marsvin sedan några år och jag kunde hjälpa både marsvinshonan och hennes nuvarande ägare om de ville. Nu skulle jag ju åka bort redan nästa dag, så jag skrev det också. Ganska omgående ringde en tjej, presenterade sig och sa att det var hon som hade satt ut annonsen. Det var sex andra som hade skrivit. Jag var det sista mailet, men hon fastnade för det jag skrev. Vi kom överens om att jag skulle komma och titta. Jag gjorde det med en gång och fann denna lilla tjej som bodde i en burbotten, utan galler så hon kunde hoppa ut och in i buren som hon ville. Nu saknade burbottnen något som helst underlag, men det var rent och hon hade ett litet gömsle i form av en flätad korg man hade lagt på sidan, en vattenflaska, lite sallad, någon slags flerfärgad pellets och sånt där krusigt hö som man köper på mataffären.

Gräs är gott!

Vi talade ganska länge, hennes ägare och jag, och hon berättade historien om Soso. Hon ville så väl men var också mycket blyg. Jag talade om att jag tyckte Soso var mycket tunn, men att jag tror att det kanske kan ordna till sig med tiden. När jag kom hem vägde jag henne: Soso 1½ år vägde 528 gram. När jag satte ner henne i flocken brydde jag mig inte om att gå enligt alla procedurer, med att hon skulle träffa kastraten ensam först osv. Jag bara satte ner henne. Hon har varit utan marsvinskompis sedan hon var 3 veckor så hon hade inte en enda social marsvinskunskap. Hon gjorde alla fel inom den närmsta timmen. Hon sprang fram och nosade nos mot nos. När den andre lyfte på hakan ryckte hon bara på axlarna och sprang vidare. Hon kunde inte gå, hon popcornhoppade hela tiden Hon var så lycklig så det fanns ingen i hagen som kunde banna henne.

Stumpan tog sig an Soso och snyggade till henne.

Så här glad blir man när man träffar artfränder för allra första gången sedan man var tre veckor gammal och man nu är ett och ett halvt år. Men det sociala samspelet fattar man inte alls. Det saknas en hel del beteenden och förståelse för vad de andra säger. Men hon lär sig…

Efter ett dygn var hon lite rädd för kastraten eftersom han hade ryat i ordentligt när hon tog hans favoritplats och inte flyttade sig när han kom, men det gick ganska snart över. Hennes vikt går sakta, men säkert, upp mot 600 gram.

Jag har fått förstärka kompostgallret med hönsnät eftersom Soso promenerar igenom maskorna som ingenting. Hon har lärt sig lite marsvinsmanér nu. Kurra och vicka rumpa är det hon övar mest på. Respekt för äldre är hon däremot usel på

På vägen hem från marsvinsträffen den 15 juli fick jag nästa nödanrop. Två drygt 2-åriga tjejer inlämnade hos min veterinär för avlivning för att ägarna skulle på semester och de hade inte hittat någon passning. Min veterinär sa något i stil med ”Jag kan inte göra sånt. Det tar av min karma.” Jag tycker att fler borde tänka så. Mimmi och Fluffsan hälsade jag på dagen därpå hos veterinären. De kom in i en kartong för skrivarpapper bottnad med hö. Eftersom de hade lämnats för avlivning hade de ingenting med sig som var deras. De hade tillbringat natten i en av veterinärklinikens sjukburar. De skulle då enligt uppgift vara 2 år och 2 månader gamla. Det är ingen ålder man dör vid. Självklart fick de följa med hem.

Mimmi, en vacker tjej.

Fluffsan, med en päls där alla vindar möts...

Jag informerade Irene på Eragons och bara någon dag efteråt fick jag ett mail vidaresänt från henne där en familj sökte en kompis till sin 5-månaders marsvinstjej, Humlan, som behövde sällskap. De bor på Lidingö strax utanför Stockholm och Irene tänkte jag kanske kunde hjälpa dem. Eftersom jag skulle åka på semester två dagar senare ordnades ett möte snabbt. De kom hem till mig med Humlan och vi satte ihop henne med Mimmi, den lite dominanta tjejen i duon. Det såg ut att gå bra och enligt senare mailväxling fortsätter lyckan för Mimmi som numera heter Princess. Vilken resa den tjejen har gjort bara på några få dagar. Från att varit någons husdjur till oönskad och avlivningshotad till att bli en prinsessa med en humlekompis på Ligingö, som anses som en välbärgad kommun, på mindre än en vecka. Hon åkte från mig i en lyxig BMW suv övervakad av lillmatte som satt bredvid i baksätet . Vi har kommit överens om att jag kommer och hälsar på när jag kommer hem från semestern.

Mimmi/Princess med sin nya kompis, Humlan, i sitt nya hem. (Bilden är tagen av adoptören)

Det är i de här lägena som jag önskar att de tidigare ägarna skulle få se hur bra de har fått det, i någon slags förhoppning om att de skulle få dåligt samvete för att de inte försökte själva, utan tänkte ta livet av dem. Men det är nog så att de skulle snarare tycka att det kändes skönt att få veta att de har fått det bra.

Fluffsan slipper sitta ensam eftersom hon har flyttat in i min, numera ganska stora, flock. Hon har dessutom blivit rakad, lionstyle. Fast hon ser ut som en kragödla eftersom hennes hår står rakt ut runt huvudet. Och hon verkligen älskar det. När hon kom ut i gräset första gången utan en massa hår så bara slängde hon sig på magen. Hon gick så lite som möjligt. Hon nästan ålade fram för att det var så skönt att ligga platt på magen. Fortfarande ligger hon gärna platt på mage med bakbenen rakt ut så man ser fotsulorna.

Det går ingen nöd på Fluffsan heller Hon har många kompisar och mycket grästid.

Namnet Fluffsan förresten… I rubriken har jag kallat henne Flugfan det beror på att min telefon envisas med att ”hjälpa” mig att stava hennes namn på det viset. Det har gått så långt så vi numera oftare och oftare kallar henne Flugfan. Jag är ingen fan av att byta namn på levande varelser. Någonstans tror jag att man får det namn man är ämnad att ha, men Flugfan ska hon inte behöva heta. Funderar på ett annat namn. Jag fick ett förslag på Facebook på Mosca, där man sa att det betyder fluga. Det är ju lite roligt namn. Hon kommer ju då vara den spanska flugan, som är en klassisk fars. Men när jag kollade upp saken så säger man att det betyder flyger. Jag tycker fortfarande att det är ett ganska passande namn, men jag suger på karamellen och funderar vidare. Det kom många trevliga förslag.

Alisa och Jasmin är två tjejer av tre som hotades med avlivning när familjen hade tröttnat efter fyra år och en skilsmässa. De försökte med Blocket och med en omplacering, men Blocketannonsen gav inget gensvar alls, trots en fin bur som medföljde och omplaceringen hade fullt.

Fin bur, men finn felen. Förutom att den stod i ett fristående förråd utan fönster hos exmaken.

Nu såg de ingen annan utväg. Med lite hjälp fick en av tjejerna ett hem hos en kompis till dottern. Hon hade redan två marsvin och kunde tänka sig en tredje, men inte tre till. De andra två hämtade jag den 8 juli. När jag kom hem vägde jag dem. Den ena, Alisa, vägde 1228 gram!

Alisa urläcker tjej som kanske behöver lite motion och mindre med pellets.

Den andra, Jasmin, vägde 826 gram.

Jasmin, en tjej som jag håller på att falla handlöst för. Så lik min framlidna Niña i sättet.

Enligt uppgift var de syskon. Jasmin får vara kvar hos mig till hon har ätit upp sig lite eller till jag vet om något är fel, tänker jag. Alisa följde med mig till en marsvinsträff och fick vidare skjuts till Eragons, tillsammans med två urgulliga tjejer som hade omhändertagits innan bilan föll över deras huvuden den sista juni av en tjej i Västerås.

Lillie och Sandy vars ägare ville åka på semester den 1 juli...

Så var det Selma, en tjej som man redan på zooaffären hade talat om för köparna av den 6 veckor gamla honan att hon hatade andra marsvin och bara slogs med dem. Därför dömdes hon till ett liv i en bur som var precis så stor att den inte var olaglig (70 x 45 cm) ensammen i tre år, till familjen kom på att man var allergisk mot henne och skulle dessutom flytta.

Det här är Selmas gamla hem.

Hon hade en söndergnagd plastbubba hon fick ha på nätterna. På dagarna fick hon inte ha den för då satt hon bara i den, sa man till mig. Hon hade en hamsterflaska till vattnet och saltsten i ett hörn. Höhäcken satt där också, och pellets i en skål. Familjen har två yngre söner som faktiskt var jätteledsna för att Selma skulle flytta, men både mamman och den ene sonen var tydligen överkänsliga mot henne. Och jag tycker att det var tur! För annars hade hon suttit kvar i den pyttelilla buren, ensam, med palletsskål, höhäck, minimal vattenflaska, saltsten och ett skydd hon bara fick ha på nätterna. Jag hämtade henne den 27 maj och lät henne flytta in i en rejäl bur som stod så hon både kunde se, höra och känna lukten av mina marsvin. Vid ett tillfälle fick hon också under någon timme träffa Musse och Lakrits, två av de fem sheltisarna jag skrivit om, i en stor nystädad hage. Det är två jättesnälla tanter som putsar på varandra och andra. Det gick hur bra som helst. Det nosades och putsades och kurrades och bestegs i all gemytlighet till alla tre föll omkull under varsin Biltemapall. Jag har väldigt svårt att tro att Selma någonsin har varit mer aggressiv än något annat marsvin.

Selma fick ett gömsle, större bur, ordentligt med hö på burgolvet och annat man kan tycka om som marsvin. Blåbärsris t ex.

Jag ville dock inte att hon skulle flytta in i flocken eftersom redan den 3 juni reste hon med en bunt andra hemlösa Stockholmsmarsvin till Eragons i Göteborg.

Selma du missförstådda. Klart att du inte hatade andra marsvin. Du älskade att vara i storflocken hos Irene.

Hon fick skjuts till Eragons av Irene själv när hon hade ett ärende i Stockholm. Dessutom hade de som stod i kö till Marsvinshjälpen fått information via mail att det fanns en möjlighet att under några timmar lämna sina marsvin för omplacering hos Eragons. Vi öppnade helt enkelt en Eragonsfilial under några timmar hemma hos mig på söndagen när Irene skulle åka hem. Om jag minns rätt var det åtta små personer som for med till Göteborg för att finna sina nya hem.