5. Maritza

Hon ska gjuta olja på vågorna…

Maritza

Cirka en och en halv månad efter att min duo hade blivit tre spred sig osämja i flocken. En dag var det bara kaos. Stumpan hade fått för sig att Tomas skulle näpsas. Tyvärr hade hon övertag eftersom Tomas ser ganska illa. Hon lärde sig snart att smyga fram på Tomas blinda sida och plötsligt anfalla honom. Tomas blev väldigt osäker eftersom det kunde hända när som helst. Hon satte också i system att närma sig från blindsidan och dyka upp i hans synfält två centimeter från nosen. Tomas sprang till sist så snart han såg Stumpan… och Stumpan sprang glatt efter för nöjet att ha skrämt honom. Situationen blev snabbt ohållbar. Niña började nästan få psykiska problem av att behöva leva med dessa ständiga hot, rädslor och anfall runt sig. Det hände alltsom oftast att hon kom i kläm och blev jagad när Stumpan, full av adrenalin, jagade allt som sprang.

Jag hade kontakt med Irene på Eragons, där jag hade hämtat Tomas. Irene har stor erfarenhet av att sätta ihop och lösa flockrelaterade problem. Hon försökte på olika sätt ge mig råd, men det slutade med att jag satte mig på tåget ner till Göteborg med min dysfunktionella flock.

Väl där sattes Stumpan ner i en väletablerad och välväxt flock som var på pensionat. Det bekom henne inte ett dugg. Hon såg snart till att ha tagit makten över en stor bit kål som fanns i den hagen. Tomas sattes ner i en flock med bara unga honor. Det tog ett tag innan han förstod att det inte fanns någon Stumpa där som tänkte jaga och bita honom så han kunde slappna av. Niña sattes i en bur tillsammans med en snäll kastrat och en äldre hona. Kastraten gjorde som sig bör, kollade läget med den nya tjejen, och fick lära sig att Niñas rumpa är helig. Efter att ha ätit lunch med Irene och tittat till min splittrade flock åkte jag hem samma dag. Det var med blandade känslor; Jag var trygg med att om någon skulle kunna lösa mina flockproblem så var det Irene men det kändes också väldigt tomt och sorgligt. Som om jag hade misslyckats med något.

Under dagarna som följde höll vi kontakten via SMS, mail och telefon. Stumpan fick bland annat träffa en flick-Kola som inte tål vilken behandling som helst och med pansarskinn på näsan. Då var det Stumpan som sprang… Tomas självförtroende växte och Niña fick den semester hon så väl behövde efter den senaste tidens kaos. De fördes så småningom samman i en stor flock där Irene plockade bort någon eller några individer efter hand tills bara mina tre och en liten tjej till återstod.

Den lilla tjejen var Maritza. Tanken med det var, och är, att eftersom hon är så ung (född i oktober 2010) så är hon automatiskt lägst i rang. Det kan lugna känslorna en hel del på dom andra. Dessutom är en trio inte en riktig flock. Det är alltid någon som favoriserar någon annan och då blir det alltid någon ”över” i en trio. Att det blev just Maritza är lite av en slump. Jag valde inte någon egentligen, men på Eragons hemsida hade jag sett att det fanns en liten kommentar under hennes bild. ”Bits” stod det. Jag frågade Irene om hon bet andra marsvin eller folk. Folk, var svaret. Maritza hade hamnat i en dålig cirkel. Hon hade börjat bitas som mycket liten och ingen hade rättat henne så hon hade fortsatt. Nu var hon inte så jättestor, men hon bet hårt och det blev ohållbart för familjen som hade henne. Dom lämnade henne för omplacering. Irene hade jobbat lite med henne så hon var bättre, men hon sa att hon inte vågade omplacera henne till en barnfamilj som det var nu. Jag är ju som jag är, ingen ska sitta och vara oönskad och oälskad, så Maritza fick det bli. Jag har inga små barn och att lära Maritza att man inte bits är något vi inte backar för. Våra andra marsvin har lärt sig andra saker som vi tycker är viktiga som att man inte försöker hoppa ur händerna när man sätter ner dem. Man väntar till man kan kliva ur. Det kräver lite tålamod och en del envishet, men hittills har vi inte misslyckats. Det fanns ett litet hinder ivägen för att Maritza skulle få komma hem till oss. Min make tyckte att tre marsvin var alldeles tillräckligt. Men när jag förklarade situationen, och berättade att Irene också har sagt att om vi av någon anledning inte kan/eller vill behålla Maritza är hon välkommen tillbaka för omplacering, så föll han till föga. Alla som känner mig och min familj vet att Maritza kommer stanna. Vi lever med våra marsvin runt oss. De blir individer som vi lär känna och lär oss älska. Att lämna bort en av dem skulle vara som att lämna bort ett barn. Otänkbart.

Så efter nästan tre veckor tog jag tåget ner till Göteborg igen för att hämta hem min flock på fyra små grisar. När jag klev in på Eragons mötte mig en härlig syn. I en hage av vanlig storlek satt mina kombattanter och tuggade hö tillsammans som om de aldrig hade gjort annat. Det var nervöst. Jag vågade knappt gulla med någon av dem eftersom jag var rädd att det skulle framkalla någon typ av rivalitet så dom föll tillbaka i det dåliga beteende vi hade innan Göteborg. Maritza visade sig fylla sin plats i flocken alldeles utmärkt. Hon hade utsett Niña som fostermamma och Niña hade åtagit sig uppdraget med stort allvar. Med jämna mellanrum nöp Niña Maritza i ändalykten när hon tyckte något gjordes fel. Maritza gjorde alla rätt och visade underkastelse. Tomas, som inte är en speciellt dominant herre, fann sig inte i dumheter, varken från Stumpan eller någon annan. Men han utmanade heller inte Stumpan i onödan som han gärna gjorde innan Göteborg.

Maritza är en intensiv tjej med spring i benen, de fransigaste öron jag någonsin sett och en superhäftig teckning på kroppen. Öronen saknas det stora bitar av. Någon har tuggat rejält på dem. Hon är brun och svart på kroppen i ett snyggt zig-zagmönster på ryggen och delad på precis hälften på magen. Runt halsen har hon en kraftig vit krage som också målar nosen och bildar en bläs upp i pannan. Med tiden har vi fått henne att förstå att vi inte tolererar att hon bits. I början gjorde hon det fortfarande när hon blev ivrig. Och ivrig blir hon ofta. Livet levs i turbofart om man heter Maritza. Numera är det sällan hon biter… rättare sagt hon biter aldrig numera. Fotrfarande kan hon nagga lätt med tänderna när hon blir ivrig och det inte går tillräckligt snabbt att sätta ner henne t ex, men det gör faktiskt de andra också om man provocerar dem. Men hon får alltid veta tydligt att det inte är OK att göra så och då slutar hon genast. Vi vill ju inte att hon återfaller i sitt gamla bitska beteende.