Kring Kringelkroken

Det var någon som sa; "Ett kök utan marsvin är tråkigt."

   Sep 04

6. Kajsa

Hon skänktes bort på blocket…

Kajsa

I början av mars 2011 skulle jag åka och hämta min lilla flock i Göteborg. Med på resan till Götet var det tänkt att jag skulle ta med mig några ensamma, oönskade, överblivna och bortskänkta individer som skulle få nya bra hem genom Eragons. Tre tjejer kom inte med, som det var tänkt, eftersom deras avgående matte inte hade kontroll på tillvaron. Hon hörde helt enkelt inte av sig så att de kunde komma med på resan till Eragons. När jag berättade om turerna kring dessa tre för Irene sa hon bara; Fråga din man om du inte kan få ta hand om de tre några dagar så ordnar vi transport till mig från Stockholm när tjejen hör av sig. Jag protesterade lite och sa att jag hade varit mycket tydlig när jag berättade att sista dagen att höra av sig var onsdag kväll, och det hade hon inte gjort. Jag trodde inte hon skulle höra av sig igen. Men så fel jag hade…

Redan när jag satt på tåget hem så ringde mobilen och det var den något förvirrade tjejen med de tre marsvinen. Jag försökte få lite respit, så jag kunde fråga maken om det gick bra att härbärgera de tre, genom att tala om att jag var på resa hem och att jag kunde höra av mig nästa dag. När jag sedan frågade maken , så gick det självklart bra och jag hörde av mig till tjejen och bestämde att jag skulle komma på lördagen och titta på marsvinen. De fanns hos hennes mamma och vi skulle träffas utanför porten. Resan gick bra och på utsatt tid träffades vi och ringde på hos mamman.

Innanför dörren stod en alldeles för liten bur. Den var inte ens lagom för ett marsvin. Den var ren och fräsch med spån i botten och en väl begagnad salt/mineralsten hängande på gallret, som ett av marsvinen glatt slickade på. Uppenbarligen visste man inte om att det inte alls är bra för ett marsvin att ha en sådan sten. De har så lätt att få urinsten, med svåra komplikationer, så det är nästan jämförbart med att förgifta dem. Det fanns lite spår av hö på burbottnen, en skål med pellets, en vattenflaska och en röd plastbubbla där de andra två marsvinen hade tryckt in sig. Jag skrev senare om det på min hemsida. Det marsvinet som inte fick plats i plastbubblan visade sig vara mycket äldre än de två andra. Hon hade inte bott tillsammans med dem speciellt länge utan hade kommit dit via en kompis till dottern till tjejen, vars marsvin det var, var det svävande svaret när jag frågade. De två i bubblan var köpta på djuraffär och var cirka två år gamla. Det här äldre marsvinet var helt säkert sex år gammal, sa man. Mamman var mycket förtjust i henne. Hon var så kelen och go att ha i knäet framför TVn. Helst ville hon att jag skulle ta de andra två och lämna henne kvar. Jag förklarade då att det inte är tillåtet att ha ett ensamt marsvin. De måste ha sällskap av en marsvinskompis. Hon försökte förhandla och sa att om hon lovade att köpa en kompist till henne då…? Mitt svar var att i så fall kunde hon ju behålla de kompisar hon redan hade. Antingen behöll hon dem eller så tog jag alla tre med mig. Då gav hon med sig och bestämde sig för att inte behålla någon.

Den lilla buren, med tre marsvin, stuvades in i bilen. Då fick jag en fråga om jag ville ha en större bur. Jag blev nyfiken, så jag sa ja. Vi gick ner till ett källarkontor. Där fanns en enorm bur. Den stuvades också in i bilen. Det är tur att jag har en rejäl kombi! Hela vägen hem funderade jag på varför man höll de tre i en så pytteliten bur när man hade en jättebur i källaren. Jag hittade aldrig någon förklaring som jag kunde godta.

När vi kom hem gjorde jag i ordning den största bur jag hade med allt som några marsvin kan behöva. Ordentligt med spån, en rejäl giva bra hö, ett par vattenflaskor och flera gömslen. Tjejerna gicks igenom, vägdes, tassikyrerades och borstades. Tänderna kollades, öronen rengjordes och de fick varsin gurkbit med ordentligt med C-vitamin på. De hade skötts bra av tidigare matte. Inget anmärkningsvärt fanns mer än att en extra tå fanns på en tass.Väl nedsläppta i buren fick de vara ifred. Det enda jag gjorde var att fylla på höet. Det gick åt massor. Jag har aldrig sett några marsvin knöla i sig så mycket hö på så kort tid. Några dagar efteråt hade jag tid hos veterinären för Tomas och hans öga. Jag ringde dem och talade om att jag tänkte ta med tre stycken till för allmän koll. Det gick så bra så. (Vi har en riktigt bra veterinärklinik.) De blev grundligt undersökta. Den extra tån togs bort och det röntgades för att kolla så inga urinstenar fanns.

Så bodde de då hos oss i vårt kök under en tid. Ganska snart kände jag att jag inte ville att det äldre marsvinet skulle flytta mer. Hon kändes gammal. Pigg, jättetam och väldigt nyfiken… men gammal i kroppen. Veterinären hade sett att hon hade starr och artros, men tyckte inte vi skulle medicinera eftersom hon inte visade någon smärta alls. Hon interagerade väldigt lite med de andra som var helt annorlunda i sättet. De gömde sig och låg mest och tryckte. Den största kunde vara lite ”bossig” och var antagligen flockledaren, men det var bara bland marsvin. Jag talade med min man och förklarade hur jag kände. Eftersom han är en förstående make, så gick han med på att hon skulle få stanna. Då kom jag till dilemmat; Hur ska jag introducera henne med min egen flock utan att det blir tokigt. Jag hade ju haft dem i Göteborg för att få hjälp när Stumpan fick för sig att hon skulle slåss med Tomas. Jag bestämde mig för att använda de andra två för att skapa lite förvirring och därmed smyga in den äldre. Så så småningom fick de därför flytta upp till den övriga flocken. Det gick så där. Stumpan höll på att få ett återfall och efter flera timmars bonding av henne och Tomas fick sonen nog och chockade hela sin omgivning inklusive Stumpan så hon kom av sig och allt gick bra. (En dag ska jag berätta om den episoden…) I samband med att de flyttade in i min egen flock fick de namn som jag tyckte passade bättre än deras förra. Den äldre fick heta Kajsa, efter en barnbok jag läste som liten: Kajsa Kavat. Den bossiga fick heta Lisa, efter en berusad kill-kompis  från min ungdom som vräkte ur sig ”Flytta på dig, Lisa! Jag var här först.” till ett gäng skräckinjagande motorcykel-snubbar. (Han kom undan…) Och den mest hariga fick heta Dixie eftersom hon såg ut som en sån. Så söt, så söt.

Så småningom fick Lisa och Dixie skjuts till Eragons och Kajsa är numera en högt älskad och väldigt bortskämd dam i vår flock. Det finns massor att berätta om henne, men det får ske i bloggen lite nu och då.

Fredagen den 25 november 2011 blev den dagen då Kajsa lämnade oss…
http://kring.kringelkroken.se/blogg/2011/11/kajsa-den-lilla-otursforfoljda/
http://kring.kringelkroken.se/blogg/2011/11/hur-har-det-gatt/
http://kring.kringelkroken.se/blogg/2011/11/mellan-hopp-och-fortvivlan/

Från Facebook:

Kringelkroken Kring
    • Alla ni som har följt med på resan med Kajsa vill jag tacka och säkert Kajsa också. Men jag får föra vår gemensamma talan eftersom Kajsa numera kurrar och vickar rumpa, äter färskt gräs och slappar i mysgrottor med Nolte, Mette-Marit, Yoda, Julgrisen, Georg och alla andra smågrisar som lämnat oss. Ibland går det inte som man tänkt sig.

Erika Gabrielsson Men nej!!! Beklagar så mycket, fina fina Kajsa :(

Lisa Gustafsson Så ledsamt…åh vad jag saknar Georgen, men det känns bra att han har så fint sällskap där han är nu.

Anna Bohm kram

Marie Geld Fd Sannum Fina lilla Kajsa…♥

Ingrid Persson Jag beklagar så otroligt mycket. Söta Kajsa. Massa tröstkramar härifrån! ♥

Sanna Runard kramar från oss

Rebelleni Yells Swallow Så fruktansvärt ledsamt, jag beklagar djupaste och skickar stora tröstkramar från oss. Ett sånt vackert änglasvin som flög sin kos…

Susanne Johansson Många, många tröstkramar !!!!

Elin Hasselqvist Sov i ro sötaste Kajsa!

Irene Ljunggren

Emma Cola Light Granqvist

Helena Spång Beklagar verkligen, vad tårögd jag blir när jag läser bloggen. Finner inga ord. Så ledsamt. Du gjorde verkligen allt in i det sista. Nu får hon vila i frid o äta på dom gröna ängarna ♥

Maria Grek Sov gott lilla Kajsa… Många varma tankar till dig Camilla, vet ju PRECIS hur det känns, hjärtat vill brista….

Carolina Gustavsson Beklagar verkligen!!! Jag har ju själv haft en jobbig och oviss tid de senaste dagarna och känner tårarna rinna när jag läser. Massor av kramar och tankar till er båda.

Karin Höiesen Hemskt ledsen för er skull. Så sorgligt och smärtsamt.

Svara














Switch to our mobile site