Mellan hopp och förtvivlan

Jag vet inte hur jag ska säga det här… Men Eleni du får sätta vingar på Kajsa…

Jag är så ledsen. Allt var så bra. Kajsa behövde inte opereras. Jag skulle hämta henne när hon hade kommit igång att äta och ploppa lite.

Jag åkte till veterinären efter jobbet var slut kl 15.00. Kajsa var i sin transportbur. Lite däven och trött. De sa att hon kunde matas när hon kom hem. När jag satte mig i bilen kände jag att jag inte ville att hon skulle ligga i transportburen. Hon hade ju ändå varit med om en del i dag. Jag lade henne i sin filt i mitt knä som hon brukar ligga när vi myser tillsammans. Jag tänkte hon skulle känna sig trygg så. Så började jag köra hem. Det var mitt i rusningstrafiken. Det stod mer still än det rullade. När jag är nästan ute ur stan märker jag att något inte är som det ska med Kajsa. Jag trodde faktiskt hon var död.

Att sitta i bilen mitt i rusningstrafiken, utan chans att kunna vända eller stanna var en mardröm. Jag försökte provocera henne genom att peta på hennes framtänder. Ingen reaktion. Till slut såg jag att hon andades och hon hade blinkreflex. Vid första tillfälle jag kunde komma på körde jag av vägen så jag kunde stanna. Kajsa var mycket varm. Jag vevade ner bilrutan så det skulle bli lite svalare i bilen. Hon började reagera lite igen. Jag ringde veterinären och berättade. De sa att jag skulle komma tillbaka. De skulle stänga om en kvart, men de skulle vänta på mig. Jag skulle alltså in i smeten igen. Fråga inte hur, men jag tog mig dit på 20 minuter.

När jag klev in visade det sig att Barbara, min/vår veterinär, hade väntat på oss. Det var ju inte hon som hade opererat, men det var hon som stannade och väntade. Hon såg direkt att det inte var som det skulle med Kajsa. Kajsa kunde inte stå, hon andades tungt och ansträngt och hon var knappt kontaktbar. Kajsa röntgades.

Jag fick vara med och se bilderna. Allt såg bra ut förutom att hon hade något konstigt melerat vid hjärtat. Barbara misstänkte lungödem. Kajsa fick syrgas och vätskedrivande, men hon blev inte bättre. Samtidigt kände vi båda att hon borde få mat snart för att inte metabolismen skulle avstanna. Men hon skulle inte svälja…

Det fanns inte så mycket att välja på. Kajsa började få krampliknande rörelser när jag satt med henne och försökte göra det tryggt och stilla för henne i ett rum med sänkt belysning, ett litet ljus och en mjuk vetbed. Barbara gjorde iordning narkossprutan. Kajsa fick den i nacken. Hon fick några få korta kramper till innan hon somnade av narkosen. Jag satt med henne, klappade henne på huvudet mellan öronen som hon gillade. Lyssnade på hennes hjärta ibland. Och efter en stund kom Barbara in. Vi pratade om Kajsa, som är känd och älskad på djurkliniken också. Man minns ju henne om man har träffat henne. Så fick Kajsa den sista sprutan i buken. Och det var slut. Klockan var 18:45.

Vi satt en stund till, talade och tröstade varandra. Jag talade om att jag vill att Kajsa blir enskilt kremerad. När jag kände att Kajsas lilla kropp inte längre innehöll hennes stora själ sa jag adjö, kramade om Barbara och sa tack. Barbara sa att hon var ledsen att hon inte hade kunnat bota Kajsa. Men jag konstaterade att ingen av oss är en gud och vi gjorde så gott vi kunde till vi kände att det inte skulle gå och då hjälpte vi Kajsa på det enda sätt som är riktigt.

Kajsa led inte länge, om hon egentligen led alls. Jag tror att hon inte var medveten om vad som hände. Jag hoppas och tror däremot att hon kände att jag var där.

Jag saknar henne fruktansvärt. Det är svårt att bli lämnad…