Kring Kringelkroken

Det var någon som sa; "Ett kök utan marsvin är tråkigt."

   Maj 01

Stumpan

Stumpan

Stumpan

Min allra mesta lärare när det gäller marsvin och deras värld har valt att lämna den här världen. Mer pedagogisk mentor finner man inte någonstans. Om ni någonsin undrar hur jag hamnade med marsvin runt mig så har ni svaret i en liten svart/brun päls med en hjärtformad ljusbrun fläck på bröstet och en enorm själ som innefattade en hel värld.

Vacker och stolt

Vacker och stolt

Hon lärde mig att marsvin inte är enkla. Att de inte är burdjur. Att de är intelligenta och medkännande, men också kan säga ifrån om det krävs. Hon lärde mig att de inte vill vara ensamma, att de kan ha problem som vi kan hjälpa dem med och att vi måste vara MYCKET lyhörda för att se och förstå deras subtila språk. Och hon lärde mig att de blir gamla, inte bara till åren utan till själen och visdomen.

Stumpan tyckte om när solen värmde lagom på en fläck

Stumpan tyckte om när solen värmde lagom på en fläck

Jag vågar säga att de som träffade henne en längre stund och såg henne ”in action” glömmer henne inte så lätt. Jag älskade hennes tydliga kroppsspråk. När hon var lycklig och busig travade hon fram som en liten shetlandsponny med höga knän. När hon sänkte huvudet och rann över golvet fram till någon stackars marsvinssjäl och lekte arga leken till de sprang iväg och hon travade glatt efter med högt huvud. Stannade de så stannade inte hon, utan hon drog sin haka mothårs över rumpan på dem så de sprang lite till. Skitkul!, tyckte Stumpan. Mindre kul tyckte den som blev utsatt.

Stumpan from Camilla on Vimeo.

Alla strider hon tog för Maritzas skull. Maritza den stora och starka, men ack så fega som satt och gnällde om någon ny kom och tittade på henne. Då kom alltid Stumpan till hennes räddning och visade bredsida och gjorde ninjahopp över ryggar för att visa att hon inte var att leka med. Jag såg henne aldrig ge upp. Inte ens när hon blev gammal. Det var jag som fick sätta stopp och välja hennes flockkompisar på slutet. Hon hade en flock på sju och hon var ledare in i slutet. Det är stort.

En dryg månad innan det var slut. Soldyrkande som alltid

En dryg månad innan det var slut. Soldyrkande som alltid

Soso, den lilla vilsna som inte hade sett ett annat marsvin sedan hon var tre veckor gammal som tog Stumpan som sin idol. Stumpan lärde henne den subtila, sexiga, vackra kurrdansen. Den som inte behöver sluta med att man bestiger utan den som man gör tillsammans med någon annan. Man kurrar och vickar och cirklar runt varandra i en långsam dans. Soso praktiserar den fortfarande, men hon har ingen att dansa med längre. Hon såg med stora ögon på när Stumpan utmanade en annan en gång. Den maktkampen slutade inte i något dramatiskt. Den andre vek sig. Därför har Soso fortfarande inte lärt sig att slåss. Hon utmanar, men vet inte hur hon ska avsluta, vilket gör att hon har åkt på stryk ett par gånger. Vem ska nu lära Soso den ädla konsten att slåss på ett schysst sätt? Stumpan lärde sig den av Niña.

På Marsvinsträff. Alltid på språng, nyfiken och först

På marsvinsträff. Alltid på språng, nyfiken och först

Stumpan älskade när vi hade marsvinsgäster som bodde i ”muttern”, en canvashage vi ställde upp i köket. Då kunde hon springa och titta på marsvins-TV. Dvs hon sprang och tittade in på de som satt i muttern. När de blev nyfikna och kom fram till henne så nosade hon lite och sprang därifrån. När de i muttern hade gått från nätet så kom hon tillbaka. Hon ville inte hälsa, hon ville titta på dem vad de gjorde.

Det är precis så här jag vill minnas henne...

Det är precis så här jag vill minnas henne…

De som känner mig vet att jag ofta förknippar händelser och personligheter med sånger och melodier. Just nu spelar de ofta en sång på radion som jag inte hört förut. Jag har inte lyssnat på texten och melodin är ganska trallvänlig, men efter Stumpans bortgång klev en rad ut från sången och slog mig i ansiktet: ”Vila bland skogarnas drömlika grönska med solen som band runt din hals. I takt med varandra har du och jag andats men nu andas du inte alls.” Den säger väldigt mycket om hur jag levt med och bredvid Stumpan och hur jag känner inför den framtid som kommer utan henne. Livet går vidare, men det blir inte riktigt som förut…

Precis som du vill

Gå över ängdernas vissna detaljer
och finn mig inlindad i en filt.
Skrik tills jag hör dig
Om döden nu stör dig
Men du gör precis som du vill

Varje gång skapade sommaren
en plats för dina ben att gro igen
Men nu ska allting skrivas om
du springer inte mer

Det finns en plats där vi kan träffas sen
Och prata om den sista sommaren
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker

Nu nalkas våren
Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill

Vila bland skogarnas drömlika grönska
Med solen som band runt din hals
I takt med varandra har du och jag andats
Men nu andas du inte alls

Varje gång skapade sommaren
En plats för våra ben att gro igen
Men nu ska allting skrivas om
Vi springer inte mer

Det finns en plats där vi kan träffas sen
Tala om den sista sommaren
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker

Nu nalkas våren
Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill
Precis som du vill

Och visst finns det gånger
Jag tror att jag ser dig
Men jag vet precis var du är

Nu nalkas våren, våren

Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill

Precis som du vill
Precis som du vill

Till sist som en tribut till Stumpan… Har du möjlighet så ta dig an ett litet liv. Ge det en ny chans. Ta hand om någon som är oönskad. Se till att de mår bra och skaffa dem ett nytt hem där de får stanna och erbjud en väg tillbaka om livet förändras för familjen. Stumpan blev räddad från att frysa ihjäl i en trädgård. Föräldrarna ville inte ha henne kvar och dottern hade flyttat ifrån sitt keldjur. Hon var inte ens värd en annons eller en avlivning. Hon var 2,5 år gammal. En tillfällig panikräddning blev ett helt marsvinslivs kärlek och en ögonöppnare för hur det är för smådjuren. Det är hemskt med katter, hundar och andra djur, men det är ännu värre för de små djuren som ingen ser och ingen bryr sig om.

Jag visste hur det var att sitta ensam, rädd och frusen utan att någon bryr sig om och bara vänta på döden. Jag blev räddad... Jag blev älskad... Jag älskade tillbaka

Jag visste hur det var att sitta ensam, rädd och frusen utan att någon bryr sig om och bara vänta på döden. Jag blev räddad… Jag blev älskad… Jag älskade tillbaka

(Lägg märke till höstrået på huvudet. Hennes signum var att nästan alltid smycka sig med höstrån på huvudet. De kunde hänga runt ett öra eller ligga draperade över pannan eller ögat mm. I början tog jag bort dem, men hon skaffade sig nya hela tiden. Jag tror hon gjorde det med flit. Det var hennes smycken. Hennes diamanter och pärlor. Hö som är det viktigaste i ett marsvins liv)


   Dec 31

Funderingar kring hur de små kan åka säkert i bilen

…eller Du ska inte ha dött förgäves, Alisa/Rosita.

Jag har funderat mycket på säkerheten för de djur som åker med oss i bilen efter olyckan. Burar och transporter i all ära, men de är för att djuren inte ska skada oss när de kommer som projektiler under en krock. Men tänk efter hur det blir inuti transporten eller buren. De far med stor kraft mellan väggarna. De väger massor mer (1 kg blir 40 kg vid 50 km/h) vid en krock och väggarna är hårda och luckan är av metall. Det är som om man slungar dem med all kraft mot en vägg. Det finns bilbälten för hundar, men hur löser vi det för alla andra djur?

Jag har lite olika transportburar/väskor och så där spontant tror jag att de i tyg är säkrare än de i hård plast, om den sitter ordentligt fast i ett säte. Tyget i väskan är ju elastiskt och kan ta upp en del av kraften. Frågan är hur man sätter fast transporten på ett bra sätt. Väskan kan ju inte slänga omkring fastsatt i bara handtaget om det ska vara säkert. Rejäla karbinhakar för båt som håller fast den med en bilbältesrem bakom ryggstödet och kanske till och med under sitsen, ifall bilen rullar runt på taket. Transportens metallstag som håller upp den kommer garanterat deformeras men om man kan göra konstruktionen så att man kan haka fast karbinhakarna i dem utan att de lossnar vid stora krafter skulle det vara bäst. Väskan behöver inte se ut som en väska efter krocken bara den håller ihop. Jag blir ju hellre slungad mot tyg än mot hårdplast.

Tyg

Det här är en tygtransport jag hittat för en billig penning på Ö&B. Den hålls uppe av två metallbågar insydda i tyget, fyra metallpinnar i sydda tunnlar i taket samt en plywoodplatta i bottnen. Jag har tagit ut plattan ur teddyfodralet, lindat den i plastfolie och sedan satt tillbaka den i fodralet igen för att den inte ska bli äcklig av ev urin. Tidningar, vetbed eller liknande ovanpå är också att föredra.

Tyg öppen

Så här ser den ut inuti. Inget man kan göra illa sig på om man slungas mot väggen. Trixet är bara hur man förankrar transporten i bilsätet. Det finns ju flera sätt man kan tänka sig. Kanske som en nätsäck som man trär över sätet som även håller transporten på plats. Jag har idéer runt detta också :-)

Tyg hopfälld

Den är himla smart att förvara…

Men så kommer man till att man ibland behöver ha flera transporter och att de då måste staplas på varandra. Då funkar inte tygvarianten. Det måste vara hårdplast då. Metallucka känns inte helt optimalt om djuret slungas emot den. Kraftig plast tror jag är att föredra. Jag tror också på att transporten ska färdas i sidled så att accelerationssträckan blir så kort som möjligt vid ett tvärstopp. Om man staplar dem på varandra ska de vara av samma modell så att de verkligen hakar i varandra och så ska man sätta minst ett spännband runt så att de blir som en enhet som man sedan får försöka förankra i bilen så nära mitten som möjligt. Jag kör ju gärna kombi och då får det bli närmast ryggstöden på baksätet eftersom bakluckan är en demoleringszon vid en krock bakifrån. Helst ska transporterna färdas inuti kupén. Kanske att golvet mellan baksätet och framsätet är bäst om man kan avvara den platsen. I en sedan måste det vara det bästa i alla fall. Men när det är hårdplast måste vi försöka ”vaddera” insidan så att inte djuret slår sig fördärvad mot insidan av transporten. Litet utrymme är ju ett sätt att lösa det, men hur djurvänligt är det t ex när jag åker till Gotland. Då sitter de i transport 6-7 timmar.

Plast billig

En stapelbar, prisvärd transport jag också köpt på Ö&B. Finns i olika storlekar. Trots att den är i hårdplast finns det flera saker jag tycker om med den här.
http://www.öob.se/sortiment/husdjur/katt/transportbur.2622.html

Plast billig tak

Bland annat finns det fästen för bilbältet på sidorna av taket. En orsak till Rositas skador var ju för att transporten gled ur bältet. Hade jag använt den här hade det inte hänt.
De där små mörkare bågarna är inte speciellt stabila så de skulle jag inte lita på i en krock. Däremot kan de användas för att förankra två burar i varandra på höjden.

Plastdörr

Dörren är av plast, dvs lite elastisk och inte vass.

Plast billig inuti

Det finns inga vassa kanter att göra illa sig på inuti.
(Dynan har jag gjort själv. Det går lika bra att ha tidningar med en tillklippt bit vetbed på.)

Plast dyrare

Vi jämför med en lite dyrare som man kan köpa på djuraffärerna.
(Fast just den här har jag köpt på loppis för 40 kronor. Äldre årsmodell, därav de glassiga färgerna. Annars ser de precis likadana ut fortfarande.)

Plast dyrare tak

Den är också stapelbar, men det finns inga fästen för säkerhetsbälte eller andra förankringsmöjligheter så man kan förbinda två med varandra.

Plast dyrare inuti

Inuti finns det en hel del vassa kanter runt hela som de kan göra sig ordentligt illa på när de kommer farande 40 kilo tunga.

Metalldörr

Luckan är i metall. Här har jag i alla fall vänt de utanpåliggande metallpinnarna utåt så jag har minskat risken för större skador, men ont kommer det göra att slungas mot den här luckan. Den är inte ett dugg elastisk och kommer deformeras i en krock, precis som den Rosita hade på sin transport.
(Som vanligt har jag gjort dynan själv…)

Mindre

Det här är en transport som jag tycker är lämplig för transport på buss, spårvagn, pendeltåg och tunnelbana. Den skyddar bra från insyn så djuret får lite lugn och ro.

Mindre inuti

Men inuti är den inte speciellt mysig och det lilla utrymmet tillåter inte att man ”stoppar upp” den så att den blir stötdämpande. Det finns inget som man kan fästa ett säkerhetsbälte i.

Mindre låset

Låset lämnar ju en del att önska ur säkerhetssynpunkt. Det här skulle gå sönder vid en krock och lilla djuret skulle slungas ur transporten.

Mindre handtag

Men, som sagt, att användas för kortare transporter på allmänna kommunikationer, till och från veterinären t ex, funkar den utmärkt till. Handtagen gör den riktigt bekväm att bära.
I bilen anser jag att den är en dödsfälla.

Minst

Så har vi den här. Minstingen hemma hos mig. Den anser jag är en leksak. Den är svår att öppna, smäckig, för liten för längre transporter, helt hopplös att fästa fast eftersom den är oval.

Minst inuti

Däremot är den förhållandevis slät inuti så det finns inte mycket att göra illa sig på. Men även den största modellen är precis så ett fullvuxet marsvin går i och det finns ingen plats att ”vaddera” runtom.

Minst låset öppet

Locket är i hårdplast och kommer splittras till sylvassa bitar vid en krock. Livsfarligt. Låset är också värdelöst: svåröppnat men ändå inte bergsäkert.

Minst handtag

Handtagen funkar, men de sitter inte bergfast.
Jag tror ni förstår att jag definitivt inte rekommenderar den här till levande varelser. I min ligger det två fina teddymarsvin som små barn brukar få klappa på i stället för mina levande, om jag känner att de är för små. De kan även få bära omkring på dem i den här transporten.

Kan man säkra upp transporten på något sätt så att de fortfarande kan röra sig relativt fritt? Tja, hö i mängd borde t ex både vara mysigt och stötdämpande. Gör innanmätet i transporten till en högrotta. Tar man då hö som inte är så ”pinnigt” borde risken för att de slungas mot något vasst, och gör illa sig därför, minskas drastiskt. Men om det är djur som inte tycker om hö då? Eller om man vill ha variant till högrottan, det kanske går att göra det ännu bättre om man kan ”vaddera” insidan. Jag tror inte att vadd eller vanligt skumgummi är lösningen. Där måste jag forska vidare om det finns något material som inte är för tjockt, men ändå är maximalt stötdämpande som man kan klä med ett tvättbart överdrag. sedan tänker jag mig att man tillverkar ett innerskal av detta material som man sätter i transporten. Den enda öppningen är den mot luckan. Jag tror inte att de där ”ventilationshålen” som finns på transporterna är för luftväxlingen utan mer för att man ska kunna se in på sitt djur eller att det ska se ut.

Jag ber att få återkomma i ämnet när jag har kommit från tankar till mer handfasta experiment när det gäller fastsättning i bilen och stötdämpning i transporten. Förslag och tankar får gärna lämnas i kommentarerna. Tillsammans kan vi säkert göra bilfärderna säkrare för våra små.

 

 


   Dec 29

Trafikens offer

Dagen före julafton skulle jag till Mälarens Smådjurklinik med Rosita. Vi hade en tid kl 8.00 så vi hade startat tidigt och det var fortfarande mörkt ute. Jag hade haft en kupévärmare i bilen från när jag klev upp till vi skulle åka så kylan och fukten var borta. Rosita satt i en vadderad fleecetunnel med näsan i gott hö i en transportbur med ett fleeceöverdrag över i passagerarsätet. Där är bältet tillräckligt långt för att man ska kunna lägga det runt transporten och spänna fast. Det var ett lätt duggregn, men inte halt eftersom det var 6 plusgrader. Så svängde vi av vid Märsta från E4:an. Vägen är flerfilig och man har god sikt. Hastigheten är 70 km/h. Vid en stor T-korsning med trafikljus var ljusen satta på gul blink. Jag skulle rakt fram i den korsningen och höll koll på en bil som stod till höger och blinkade för att svänga vänster, dvs han skulle korsa min väg. Jag flyttar därför foten från gasen och har så kallad ”bromsberedskap” under tiden jag närmar mig korsningen. Men bilen står tydligt kvar och jag lägger foten på gasen för att passera korsningen. Då gör en av de mötande bilarna en vänstersväng 10-20 meter framför min bil. Jag stod på bromsen och svängde höger för att försöka lindra kollisionen.

Krock

Kupén är helt intakt. Till och med vindrutan är hel. Volvon är byggd för att ta upp så mycket av demoleringskraften i plåten utan att skada passagerarna. Det är därför fronten ser ut som skit. Bilden är tagen genom vindrutan på den SUV jag satt i när jag väntade på att alla utryckningsfordon skulle komma fram.

 

Krock igen

Bilen framifrån. Där ser man tydligare kraften som har tagits upp av fronten. Bilden är tagen när jag står vid polisbilen som ska skjutsa mig till veterinären. Den är mycket skakig eftersom hela jag skakade efteråt. Mina knän slog ihop som kastanjetter. I ambulansen åker den unga killen som körde den andra bilen.

När världen äntligen stod still ringde det i öronen efter krutladdningen som utlöser krockkudden. Det luktade konstigt och det var en lätt rök i kupén. Dörren gick att öppna utan problem och utanför stod oroliga människor. Jag stängde av radion och slog av tändningen. Lade bilnyckeln i fickan, sträckte ut Rositas transportbur till någon. Tog min handväska och klev ur. Min högra ankel gjorde ont, men fungerade. Killen som körde den andra bilen verkade oskadd, men han var orolig att jag var allvarligt skadad. Han var så ung. Han var på väg till jobbet och hade fått låna pappas Volvo av en mindre modell. Jag tackar Volvo och deras säkerhet att vi klev ur så oskadda som vi gjorde ändå. Jag ber någon att sätta Rositas transportbur i en varm bil i stället för på en refug där den nu stod. Någon fixade det direkt. Hon hamnade i bakluckan på en SUV där också jag sattes i framsätet och den unge killen i baksätet i väntan på brandkår, ambulans, polis och bärgningsbilar.

När det visade sig att den unge killen ändå hade lite ont i huvudet skulle hans nacke fixeras av ambulanspersonalen och de skulle få in en bår via bakluckan på SUVen. Rositas transport stod i vägen och jag hade försökt få någon att lyfta över den till mig sedan ett tag tillbaka. Äntligen lyssnade någon. Jag fick transporten i knäet och lyfter på fleeceöverdraget och LUCKAN ÄR BORTA!! Jag blev alldeles kall. Det flashar förbi ett synintryck att jag faktiskt såg luckan lite knölig på golvet till passagerarsätet i min bil. Jag sticker in handen i transporten och DEN ÄR TOM! Mitt hjärta stannar. Min hjärna börjar förtvivlat tänka ut lösningar på hur jag ska få alla som finns på plats att sluta pyssla med oss människor som mår förhållandevis bra och greja med trasiga bilar som inte skulle gå att laga. Alla måste leta efter Rosita. NU!! Men så känner jag… vid mina fingertoppar… en mjuk päls som sitter under höet längst in i hörnet. Då grät jag.

Transport

Transporten Rosita åkte i. Notera den krokiga luckan i metall. Den har ändå en brandman försökt att räta till så den skulle gå att stänga alls. Det har spruckit rejält i hörnen och bitar har lossnat på sina ställen. Den är bara att slänga.

Jag fick en brandman att gå till min bil och hämta luckan. Han försökte räta ut den så att den kunde tryckas på plats igen. Så småningom skjutsade polisen mig till veterinären för jag kunde lika gärna vänta där i värmen i väntrummet som mitt i korsningen i en SUV vars ägare säkert var på väg någonstans.

Veterinär Marianne tog emot oss och eftersom jag hade ringt och berättat att jag skulle bli lite sen och orsaken till det så tittade hon över Rosita, lyssnade på henne och såg hur hon rörde sig. Kollade skelettet, tänder och lite annat. Hon var som vanligt och det berodde nog på att det hade gått så fort ändå och hon hade ju haft fleeceöverdraget över buren och fleecetunneln som hon säkert satt i. Så det bestämdes att veterinären skulle operera bort cystan som det var planerat från början. Vi hade provat hormon men det hjälpte inte så det var det alternativet Rosita hade för att få lite lugn i sitt kaosiga, brunstande liv. Det beslutades att jag skulle hämta henne klockan 16.00 samma dag.

Jag satte mig i väntrummet, med min ömma kropp och väntade på att maken skulle komma och hämta mig. Under tiden lade jag ut ovanstående två bilder på bilen och skrev några rader där jag förklarade att allt var, efter omständigheterna, bra. Sedan åkte jag hem, blev övertalad att uppsöka närakuten, som inte hade tid med mig förrän på eftermiddagen. Då jag förklarade för dem att jag var tvungen att vara i Märsta kl 16.00 så fick jag tillbaka min legitimation, med orden att om det blev värre med foten fick jag väl sätta mig på ett av de större sjukhusen för röntgen stängde 16.00. Så jag åkte mot storstaden för att äta lunch, som planerat, med vännen Lena som äntligen slapp lämna ifrån sig sina Smulor (två marsvinstjejer som annars bodde hos några barnbarn som inte hade tid med dem längre).

Precis när jag svänger runt hörnet på Lenas gata så ringer telefonen. Jag kör in till vägkanten och svarar. Det är Marianne, veterinären. Hon berättar att det blir ingen operation eftersom när hon började öppna flanken på Rosita så sipprade det ut blod. Hon hade blod fritt i buken. Marianne förklarade att hon hade sytt igen med en gång eftersom även om blodet är fritt i buken så är det sämre om det försvinner ut ur kroppen. Kroppen tar hand om det. Men samtidigt så visste hon ju inte vad det var som blödde. Om man skulle ta reda på det så skulle man vara tvungen att öppna buken och det skulle inte Rosita klara. Jag såg inom mig att det bara var att ge henne den sista sprutan så jag frågade vad som skulle hända nu. Men Marianne berättade att hon var helt fascinerad över att Rosita var ändå så opåverkad. Hon hade vaknat ur narkosen, bajsat, rört sig och hon hade definitivt inte den där tomma blicken som de får när det inte finns något att leva för. Så Marianne tyckte att Rosita ändå skulle få en chans att repa sig. Jag funderade mycket på om det som ändå blödde kunde läka sig själv. Marianne sa att det kunde vara nästan vad som helst, men troligen mjälten eller levern eftersom de var de mest ömtåliga organen. Det kunde ev vara en njure också. Mjälten behöver hon inte och en njure kan man klara sig på, men en skadad lever… Jag skulle hämta henne kl 16.00 som det var bestämt. Hon låg på syrgas precis då och Mälaren har ingen möjlighet att behålla några djur över flera dygn. De skulle ju ha stängt i tre dagar över julen. Jag åkte till Lena som det var bestämt. Beundrade hennas Smulor och Tussar och åt en jättegod fisk- och räksoppa med gott bröd och ost till. Polisen ringde under tiden och berättade var bärgaren hade tagit min bil och jag kunde passa på att fråga var det var jag hade krockat. Uppgiften behövdes till försäkringsbolaget. När klockan sedan var dags åkte jag iväg till veterinären och hämtade Rosita.

Djurskötaren som lämnade ut henne berättade att de hade använt fleecetunneln som tryckförband tillsammans med en hoprullad handduk och att hon inte hade velat hantera Rosita eftersom då sipprade det ut blod. Så de hade inte vågat stödmata henne därför. Min tanke var att det var det första jag skulle vara tvungen att göra när jag kom hem. Hon kunde ju inte vara utan mat. Jag fick ett telefonnummer att ringa om jag hade frågor under helgerna. Så reste vi då hemåt och hela vägen funderade jag på hur jag skulle på bästa sätt kunna stödmata och sköta Rosita under det närmsta dygnet och ändå låta henne ligga kvar i fleecetunneln.

Det var inte så komplicerat alls. Rosita kände sig antagligen komfortabel i tunneln, för hon låg kvar. Hon flyttade sig lite längre ut ibland och backade tillbaka så långt det gick när jag skulle stödmata henne. Jag lyfte henne inte ur transporten utan jag lyfte av överdelen och matade henne där hon låg. Det gick bra. I andra änden av tunneln kunde jag ta hand om hennes ploppar. Jag såg till att hon hade hö inom räckhåll och varierade matningen genom att stoppa in en Oxbow-pellets i munnen på henne nu och då. Vid 6-tiden på morgonen var det väldigt svårt att motivera henne att tugga så jag gav henne Metacam två timmar för tidigt eftersom jag misstänkte att det berodde på att hon hade ont. Det stämde nog för en halvtimme efteråt gick det bra igen. Jag matade varannan timme i ett dygn. Sedan kände jag att jag ville byta på henne. Det luktade kiss och transporten var ju sprucken och trasig. Jag gjorde iordning en ny transport med ny vetbed. Tog fram en ny fleecerulle och en ny handduk. Så, med makens hjälp, flyttades hon över till den nya. Då fick jag se hennes kropp för första gången sedan jag lämnade in henne hos veterinären. Hon var rakad eftersom hon skulle blivit opererad och hon var väldigt svullen över buken. Däremot var operationssåret nästan osynligt och det blod som fanns på gamla handduken tyckte inte jag var så vansinnigt mycket.

Hon följde med till svärföräldrarna på julmiddag. Jag matade vidare ett dygn till. Men alla ville att jag själv skulle komma till läkare för att få mina egna skador omsedda och dokumenterade. Jag hade lite svårt att förklara att man inte kunde åka till akuten i flera timmar och lämna Rosita utan mat. Jag kunde ju inte ta med henne till ett sjukhus. Räddningen blev sonen.

Han kom på juldagen och tog över matningen och passningen av Rosita. Då var hon svårmatad. Hon ville inte ha Critical Care och när man fick in det i munnen på henne ville hon inte tugga och svälja. Så när man petade in lite till i ena mungipan så trycktes det ut ur andra. Pellets gick lite bättre, men man var tvungen att peta in den till de bakre tänderna. Då tuggade hon. Men under tiden jag var på sjukhuset så lyckades sonen muntra upp henne och hon började visa humör och även markera att hon tuggade hö. Men vi såg ju att det bara var ett spel för gallerierna. Höstråna åkte aldrig in i munnen. Så när jag kom hem och tog över så funkade matningen någorlunda. Hon hade vid det här laget sluppit fleecerullen, men hon matades fortfarande i transporten. På kvällen fick jag för mig att hon var hjärtligt trött på att sitta i transporten eftersom hon försökte ta sig ifrån den vid ett par tillfällen. Det var ju praktiskt att ha henne där eftersom jag kunde ta med henne överallt och hon skulle ju vara i stillhet. Dessutom satte jag transportburen på soffbordet och sov i soffan, med en liten bricka där det stod äggkoppar med färdigblandad Critical Care så när det var dags var det bara att sätta sig upp, öppna luckan till transporten och mata på. Men nu var hon ju som sagt trött på den. Jag tog upp henne och satte ner henne en stund i min gammelflock. De är inte speciellt nyfikna av sig längre. De har varit med om det mesta så de brukar ta det lite lugnt. Jag tror Rosita uppskattade det. Hon satt under en pall och till och med kissmarkerade öppningen till den innan hon gick in under den. Det stod Rositas pall…

Ole var mycket faschinerad över Rosita. Hon doftade så gott i ena änden och bannade honom med andra

Här är en bild som egentligen skulle vara i det förra inläget om Rosita, men det missades. Den får sitta här i stället som en paus i en stor textmassa.
Ole var mycket faschinerad över Rosita. Hon doftade så gott i ena änden och bannade honom med andra.

Nästa dag fyllde maken år. Jag hade beställt biljetter till en konsert som jag vet han skulle uppskatta och egentligen tänkte jag att jag skulle bjudit ut honom på en bit mat också, men dels fann jag inte något ställe som var öppet att beställa bord på eftersom det var annandag jul och dels så ville jag inte belasta sonen, som hade lovat att ställa upp den dagen också. Rosita var trögmatad som förut, men sonen tyckte han fick igång henne igen. Jag började känna att det var lite jobbigt att hon inte åt något alls själv, men hade en del teorier om det. Vi hade en veterinärtid dagen därpå klockan 11:30 och då skulle jag be dem röntga henne för att se om hon kanske hade fått en smäll på käken eller om de kanske kunde se något annat som kunde bringa ljus över det. Det kanske bara var envishet som behövdes. Jag matade vidare varannan timme. Det jag lade märke till var att Rositas ploppar hade blivit pyttesmå. Hon bajsade kontinuerligt och från att det var ganska kletigt, men ändå separerade ploppar till att det blev mer normala ploppar i normal mängd så hade det blivit miniploppar  i ganska stor mängd. Jag tänkte att det måste jag fråga veterinären om.

Klockan fem på morgonen ringde klockan för att jag skulle mata då såg jag direkt att det var något allvarligt fel. Rosita låg kvar exakt som jag hade lagt henne efter förra matningen och hon hade fortfarande sista tuggan kvar i munnen. När jag lyfte överdelen på transporten så gnydde hon och jag uppfattade det som om hon försökte ta sig därifrån, men hon kunde inte. Det var inte svårt att förstå att det inte skulle gå väl. Jag lyfte upp henne och lade henne i famnen, lugnade henne och försökte ge henne Metacam i alla fall. Men jag vet inte hur mycket som gick i. Jag var rädd att hon skulle få i lungorna. Jag hade två alternativ, antingen ta henne till Bagarmossens Regionsdjursjukhus akut för avlivning med risk för att bli sittande i ett väntrum med henne eller stå utanför Djurkliniken Roslagstull klockan 07.00 när de öppnade och be dem hjälpa henne med det sista. Jag stapplade med min trasiga högerfot till vårt sovrum och väckte maken. Han kom och fick se Rosita som nu tydligt var döende. Han tyckte som jag att klockan hade hunnit bli så pass att Roslagstull var det bästa alternativet. Ole blev avlivad på Bagarmossen och de gjorde det bra och effektivt, men det var så kliniskt. På Roslagstull ser de även till att djuret inte ska bli stressat. Men under de minutrar vi väntade för att klockan skulle bli avfärd så hann Rosita dö. Hon dog väldigt stillsamt. Hon gapade stort några gånger och sedan slutade hon bara andas. Jag lade mina fingrar på hennes bröst och kände några minimala darrningar från musklerna så jag bad maken hämta mitt stetoskop.  Så lyssnade vi efter och det var tyst. Rosita hade gått.

Jag ringde veterinär Marianne när de öppnade klockan 08.00 och berättade som det var. Hon blev väldigt ledsen och konstaterade att om hon hade klarat sig så här länge så kunde det inte bero på själva blödningen. Jag erbjöd henne att jag kunde lämna Rosita hos henne för enskild kremering så hon kunde få titta efter om hon kunde se vad det var som gjorde att Rosita dog. Rosita lider inte av det och inte jag heller, längre, men det kan ge värdefull erfarenhet för Marianne som inte hade haft någon patient som varit med om en trafikolycka på det här viset tidigare. Det är lite längre än till Roslagstull där jag brukar lämna dem, men jag skulle ändå fotografera korsningen där olyckan var för olycksrapportens skull, så det var ingen lång omväg. Vi bestämde så. Hon kommer höra av sig till mig om hon får klart för sig vad problemet var.

Nu har jag något nytt att fundera på: Hur i hela friden ska man kunna göra bilresandet säkrare för djur som sitter i transportbur. Hundar finns det säkerhetsbälten för. Jag hade satt fast transporten så gott det gick i bältet, men den gled ur. Det finns liksom inget bra sätt att sätta fast den på. Rosita har troligen fått två riktigt ordentliga smällar under krocken; En i ena sidan när transporten accelererade mot instrumentbrädan och en i andra sidan när transporten och bilen tvärstannade och hon kom efter. Som vanligt har jag också många svar. Det blir ett annat inlägg. Om trafiksäkerhet.

PS. För den som är intresserad… Jag själv har oräkeliga blåmärken men inget är brutet. Min högerfot är av elefantklass och har gått från röd, via blålila och börjar närma sig gröngul. Jag har ett blågult säkerhetsbälte spänt över kroppen i form av ett blåmärke. Bröstbenet är helt, men troligen har jag rejäla muskelbristningar eftersom jag inte kan hosta, snyta mig eller bära saker framför mig. Jag har till och med blåmärke efter spännet till klockarmbandet. Det är format precis efter spännet. Troligen har jag spänt varenda muskel i sammanstötningen så armbandet har blivit för litet och spännet har orsakat blödningar under huden. Mitt vänstra öra är inte som det varit. Det ringer inte i det, men det känns som om jag går omkring med en fiskskål över huvudet. Verkligheten är lite fjär. Det är lite bomull om allt. Men vissa ljud, som glasklirr är en plåga. Det skär högt i örat. Går det inte över inom tre veckor ska jag uppsöka öronspecialist. Allt går i kvartsfart pga foten och bröstmuskulaturen och det är frustrerande, men jag kan inte göra annorlunda. Maken är ovärderlig just nu <3


   Dec 28

Bilolyckan tog Alisa ändå

Alisa 2

Alisa hette du, men bytte namn till Rosita när Irene adopterade dig. För mig har du alltid varit Alisa ändå

Alisa är död. Hon dog i min famn i går förmiddag ganska precis kl 06.00 på fredagsmorgonen.

Alisa och hennes kompis Jasmin skulle avlivas pga skilsmässa i familjen. Men den veterinär de kontaktade för uppdraget bad dem vänta lite. Veterinären ringde mig och jag hämtade dem så snart det gick. De bodde i ett uteförråd i anslutning till ett garage.

Bur

Buren de bodde i var fin, stor, full med hö och omåttligt med grönsaker; hela isbergssalladshuvuden, gurkor, äpplen och morötter. Men det fanns också kalk- salt- och mineralsten.

Trots att de bodde stort och hade massor med mat så skiljde sig vikten på dem markant. Alisa vägde över 1200 gram och Jasmin vägde lite drygt 700 gram. Jag kunde egentligen inte finna något direkt fel på Jasmin, men bestämde mig att behålla Jasmin hos mig för att se om jag kunde få henne att gå upp i vikt lite. Alisa skulle omplaceras via Eragons.

Alisa

Första bilden jag har på Alisa. Jag hade egen transport med mig, men hennes matte stuvade den full med färdkost för den långa resan på säkert 30 minuter. Observera att det är två hela gurkor…

Jag har aldrig förstått varför deras förra matte inte försökte finna nytt hem till dem eller om hon gjorde det och inte fann något bra, varför tog hon inte hem dem från förrådet. De älskade sina två tjejer och ville dem väl så jag förstod aldrig vad det var som fick dem att beställa tid för avlivning.

Det var riktigt charmiga tjejer. Jasmin flyttade aldrig från mig. Hon började gå upp i vikt när hon inte behövde bo med Alisa, som var en dam med skinn på näsan. Alisa reste till Eragons, Irene kärade ner sig i henne och adopterade henne själv. Så upptäcktes det att Alisa hade stora cystor som riskerade att spricka. Irene visste att det finns en veterinär utanför Stockholm som opererade sådant med flanksnitt, vilket gör ingreppet mycket lindrigare. Samtidigt hade jag en okastrerad herre vid namn Muffin som jag hade tagit hand om från en tjej som räddade honom från avlivning när hans familj tröttnade på att ha marsvin efter 2 år. Muffin hade en fastväxt urinsten som man inte kunde ta bort. Han hade blivit opererad på Blå Stjärnan i Göteborg och Irene tog hand om konvalescensen. Jag skulle hämta hem honom och det bestämdes att Alisa, som då hade bytt namn till Rosita, skulle följa med som sällskapsdam och få sina cystor bortopererade i Stockholm. Då kunde Muffin också ha sällskap under tiden jag medicinerade honom med örtmediciner för att försöka få bort urinstenen.

Rositas operation gick bra trots att cystorna var de största veterinären sett. De var fastväxta på flera ställen och någon hade redan spruckit, för hon hade fri vätska i buken. En stor del av hennes vikt var cystorna. Hon repade sig blixtsnabbt och hon och Muffin blev ett riktigt mysigt par. Muffin verkligen älskade sin Rosita och Rosita som fick bestämma lite tyckte Muffin var en kille i hennes smak. Jag såg honom försöka bestiga henne ett par gånger i början, men hon sa ifrån och efter det så såg jag det aldrig hända igen. De var så harmoniska tillsammans. Rosita fick flera småuppdrag, som att pigga upp nykastrerade killar. Då besökte hon dem under någon halvtimme. Blev enormt uppvaktad. Nästan våldsamt ibland. Hon tyckte inte det var så kul eftersom de bara hängde över henns rygg och ofta kissade på henne. Sedan när hon kom hem till Muffin undrade han ju var hon varit och måste kissa tillbaka sin doft på henne. Då såg man hur trött hon blev på karlar. Då var det roligare när de tillsammans fick lite större uppdrag.

Muffin och Rosita tar hand om två småkillar på fyra veckor. Tor och Sam, som hade bestämt sig för att försöka göra mamma, Nora, med barn. De flyttade till Rosita och Muffin i stället och eftersom Rosita är kastrerad är det riskfritt. Rosita och Muffin tar sitt uppdrag med stort allvar. Att försöka uppfostra två illbattingar som dessa är verkligen inte lätt :-) Tor är den mörke och Sam är den ljuse. Muffin är den store mörke. Rosita är den med mest vitt.

I somras kastrerades Muffin och i samband med det konstaterade veterinären att hans sten var helt borta. När några veckor hade gått och han kunde få träffa okastrerade damer utökades hans flock. Det gällde att välja rätt. Rosita vaktade på sin Muffin och det fick inte vara någon som var för tuff. Då slogs hon. Jag och Irene började tala om hennes hemfärd, men det var ju inte bråttom. Irene hade i princip mer än fullt hemma och jag skulle ju ändå på semester. En mer eller mindre gjorde inget. Irene föreslog att jag skulle behålla Rosita, hon hade ju ändå varit hos mig så länge. Men jag var tveksam eftersom hon verkligen hade svårt för vissa individer hos mig. Jasmin t ex gick inte att ha i samma flock.

Så reste vi till landet och efter några dagar dör Muffin. Jag har aldrig förstått vad det var som fick honom att må dåligt. Han bara åt sämre och sämre. Jag stödmatade och försökte få tag på en vettig veterinär. Men Muffins direkta dödsorsak var att han antagligen fick stödmatningsmat i lungorna. Han fick en slags hick när jag matade honom och efter det blev hans syresättning väldigt dålig. Han var blåaktig om nos och läppar. Vi hann inte till veterinären för att få hjälp. Han dog i en ny hick i husses famn när jag körde mot distriktsveterinären på Gotland. Där miste Rosita sin älskade Muffin.

När jag tittar tillbaka kan jag faktiskt se tecknen på att hon saknade honom. Hon började brunsta våldsamt och tvångsmässigt. Hon besteg alla och blev osams med alla. Hon började bli lite tunnare och framför allt så började kala fläckar breda ut sig på sidorna. Jag åkte till veterinären som hade opererat henne och hon trodde att några celler av cystorna blivit kvar och växt till sig. Veterinären förordade en ny operation. Jag talade med Irene om det. Hon var tveksam men lät mig ändå bestämma eftersom vi i samma veva beslutade att Rosita skulle stanna hos mig. Irene hade för många kärlekar hemma och Rosita hade faktiskt lugnat ner sig med kamplusten när Muffin inte fanns kvar. Nu var det snarare tvärt om, det var svårt att placera henne så att inte hon fick för mycket bannor.

Under tiden kom en Ole i vår väg. (Se tidigare inlägg) Ole var okastrerad och hade många krämpor och fel efter att ha levt ensam utan rätt kost och vård under tre år. Han var döv och gravt synskadad. Han hade allvarliga deformationer i sina leder och kunde inte marsvinsspråk. På Blå Stjärnan ville man nog avliva honom men Irene ville tänka ett varv till och vi talade med varandra. Vi kom på att Rosita kunde vara Oles räddning så han fick skjuts till Stockholm och Rosita fick ännu ett uppdrag. Sällskapsdam och lärare till denna buffel till individ. Hon var mycket konfunderad över honom. Det tog ett tag innan hon kom underfund med honom. Men han var ju inte som gentlemannen Muffin. Rosita tyckte nog Ole var ganska tråkig. Hon accepterade honom för gurkans skull. Han fick ju ofta lite extra och hade ingen som helst koll på att han blev bestulen mitt framför näsan av Rosita :-) Ole opererade bort en stor böld på kinden och samtidigt kastrerades även han. Tyvärr fick han böld i pungen efter kastreringen. Den opererades bort, men något hände. Sent på kvällen kom hans tarmar ut genom operationssåret. Jag var tvungen att åka akut och avliva honom. (Det kommer ett inlägg om orsaken. Han blev obducerad.)

Rosita var ensam igen och hon var värre än någonsin. Hon hade fått en hormonspruta några veckor tidigare för att se om det kunde göra skillnad, men gjorde ingen skillnad alls så det enda sättet att hjälpa henne som veterinären och jag såg var att låta henne genomgå operation igen. Vi väntade till jag var ledig för jul så att jag skulle kunna vårda henne. Hon hade operationstid den 23 december. Hon skulle lämnas straxt efter 08.00 på morgonen. På vägen dit var hon och jag med om en trafikolycka…

Krock

Min bil finns inte mer. Jag och Rosita klarade oss bra, trodde jag.

Fortsättning följer…


   Dec 10

Underbart är kort, Ole

Ole

Ole

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort

Texten Povel Ramel har skrivit passar alltför väl på Oles liv. Det var trist i tre år och underbart i några veckor.
Som ni förstår lever inte Ole längre. Hans böld på kinden läkte fint, men han fick böld i pungen efter kastreringen i stället.

I dag hade vi tid att operera bort det. På den ena sidan var det en så liten knöl, som dessutom hade blivit mindre så den lät man vara. Så man tog den som var lite större. Allt gick bra och jag hämtade Ole efter jobbet. Han hade redan ätit och bajsat ordentligt. Men under operationen var det något underligt som aldrig hade hänt Gunnel, som är en erfaren och mycket duktig veterinär, förut. Jag skriver ner hennes egna ord:

”Vi har i dag opererat bort hela svullnaden på höger sida av pungen. I samband med detta sipprade det hela tiden fram en ganska stor mängd helt klar vätska från sårområdet. I nuläget kan jag faktiskt inte alls förklara vad det är för vätska. Det var definitivt inte urin från urinblåsan. Möjligen kan reaktionen i pungen också gett upphov till en reaktion högre upp i systemet via kanalen som löper genom ljumsken. Det skulle i så fall kunna röra sig om vätska som bildas inuti bukhålan.

Med tanke på den kraftiga vätskeutgutningen så har jag bara satt ett stygn i huden så att såret med avsikt glipar lite för att vätskan ska kunna tränga ut någonstans. Så länge det fortsätter att komma vätska så bör Ole bo på handdukar eller tidningspapper.

Vi passade på att samtidigt kontrollera Oles tänder, vilka fortfarande var utan anmärkning.

Ole bör komma på en kontroll av sina operationssår om 1-2 veckor igen. Tidigare ifall det krånglar.”

Vi åkte hem och allt var bra. Ole snackade i transporten. Han fick sitta kvar i den när vi kom hem. Han hade hö, som han åt ivrigt av, och så fick han lite machesallad som jag hade köpt. Det var gott.

Jag ordnade med en natthage i vardagsrummet så han kunde vara nära mig. Jag planerade att sova i soffan så jag kunde stödmata honom under natten. Jag medicinerade alla andra grisarna vid 8-tiden, åt middag med maken, talade med en försäkringsförsäljare i telefonen och sedan bestämde jag mig för att väga Ole och se om han ville ha lite Critical Care.

Ole var glad och pigg. När jag tog ur honom ur transporten hade han lite bajsploppar i rumpan som jag plockade bort. De var normalt formade, fasta och fina. Men hans högra pungpåse var väldigt svullen. Jag tänkte att det där får vi nog ringa om i morgon bittida. Jag satte honom på vågen och fick lite av en chock; Han hade gått ner 100 gram sedan morgonen. Det var bara att fixa Critical Care och börja mata… När jag matar honom sitter han på rumpan med ryggen mot mig och framtassarna på min hand som jag stödjer honom med. Och när han sitter där ser jag något litet rosa sticka fram ur operationssåret. Jag tänker att det DÄR får vi ringa om direkt klockan 7 i morgon bittida. Straxt efter ser jag något lite större mörkare brunt sticka fram ur operationssåret. Då tyckte jag det blev väldigt jobbigt. Jag ringde kliniken i hopp om att någon kanske var kvar. De stänger 21.00 och klockan var kanske 21:45. Men nej, deras telefonsvarare hänvisar till Djursjukhuset i Bagarmossen om det är akut. Jag memorerade telefonnumret och lade på. Tittade ner på Ole och fick dagens andra chock. det stack fram en hel del saker ur operationssåret. Jag ringde Djurjukhuset och fick fram vad det var. De sa åt mig att komma dit så skulle de titta på det.

Ole satt på en ren handduk under tiden jag matade honom. Jag bara svepte den om honom så att inte det som stack ut skulle dra ut ännu mer och sprang ut på förstutrappen och ropade på maken, som satt i vår friggebod som vi använder som kontor. Han kom rusande och vi kastade oss iväg till djursjukhuset. Jag fick med mig matningsspruta och Critical Care eftersom jag vet att de inte är experter på marsvin och min tanke var att jag fick mata honom där när de hade hjälpt honom. Jacka hade jag ingen och jag fick på mig makens stora tofflor på fötterna, men handväskan var med i alla fall.

Det var en helvetisk resa. Ole kände ju min panik och så tror jag att han hade ont eller i alla fall kände stort obehag, för han försökte med jämna mellanrum ta sig ur handduken. Och jag misstänkte att för varje gång han tog i så klämdes mer ur operationssåret. Han försökte nå såret med munnen. Jag kände att jag var tvungen att brottas med honom och jag bara bad maken att köra så fort han vågade. Och det kändes som om det gick så sakta. Hur kan man t ex ha en lång 30-sträcka innan ett djursjukhus??

Så kom vi fram. Dörren var låst och man skulle trycka på en knapp för att påkalla uppmärksamhet. Det stod en receptionist och talade med en kvinna därinne. Jag tryckte och tryckte på knappen och sparkade på dörren i tofflorna. Ingen noterade mig. Maken parkerade bilen och när han kom och tryckte på knappen hände äntligen något. Det raspade till i en högtalare och någon frågade vad de kunde hjälpa oss med. Ja, ni kan ju börja med att öppna dörren. Vi har ett döende djur här, röt han. Då fick vi komma in. Vid det här laget kände jag att jag hade Oles innersta i min högra hand. Jag grät och förklarade det viktigaste: Han är kastrerad och man har i dag tagit bort en böld efter kastreringen och det kommer saker ut operationssåret. Vi fick komma in på ett rum och veterinären kom direkt. En sympatisk kvinna. De spolade av vad det nu var som kommit ur Ole med koksaltlösning. Då först tittade jag efter hur det såg ut. Det var som i en skräckfilm. Jag frågade veterinären vad det var och hon berättade att det var en del av hans tarmar och troligen blindtarmen som stack ut ur såret. Han hade troligen ett bråck. Det var bara det enda stygnet som höll resten tillbaka. Jag frågade om man kunde åtgärda det. Man kunde öppna buken och lägga tillbaka tarmarna, men troligen skulle han dö ändå eftersom det skulle bli infektioner och kanske tarmvred. Dessutom har de inte de optimala narkosmöjligheterna som marsvin kräver. Han skulle troligen inte klara narkosen i det chocktillstånd han befann sig i.

Det fanns inget val. Ole fick en spruta i nacken så han skulle bli lugn och avtrubbad. Jag och maken var där hela tiden. När sprutan hade verkat en stund pratade veterinären och jag igen om möjligheterna att rädda honom. Men hon förklarade att jag nog fick inse att det inte gick. Jag berättade kort historien om Ole och hon frågade om vi ville vara ensamma med honom en stund, men jag kände att det skulle inte hjälpa honom om vi drog ut på det. Jag bad dem att ge honom buksprutan. De erbjöd att ta honom in i ett annat rum eller att jag fick gå ut om jag ville, men aldrig. Jag har aldrig övergett ett  djur som ska dö. Ole fick sin spruta och dog fridfullt. Jag kelade och klappade honom hela tiden. Pussade honom på nosryggen som jag gjort så ofta.

Det känns så onödigt. Jag visste att Ole inte skulle leva till han blev gammal, men jag kunde aldrig drömma om att han skulle behöva dö på det här viset. Jag trodde hans böld på kinden kanske skulle blossa upp igen eller något annat skulle göra att han skulle få dö värdigt och fridfullt i en framtid.

Ole följde med oss hem igen. Insvept i den gula handduken. Senare i dag ska jag och Ole åka till Roslagstull och han ska lämnas där för att bli kremerad separat. Han kommer komma hem i en liten träurna, precis som de andra som har lämnat vår flock. Det tröstar mig att han levde som flockledare för fem damer under sina sista dagar. Han verkligen trivdes, det gick så bra. Jag tror de kanske saknar honom. Jag gör det helt säkert och Malva, som blev så förtjust i honom.


   Dec 05

En del får kämpa hårdare än andra, Ole

Ja så var det dags för lite uppdatering om Ole-läget.

Ole mår, efter omständigheterna, bra. Han har ju ätit Bactrim i snart en månad och har någon vecka kvar innan den tas bort. Hans operationssår på kinden är fortfarande inte helt läkt eftersom jag håller det öppet genom att tvätta det med koksaltlösning morgon och kväll. Däremot har vi tagit bort alla stygn så nu kommer det läka lite fortare. Vi har också slutat med Streptocillinsalvan som jag lade i såret morgon och kväll de första 10 dagarna. När han putsade sig så fick han det i magen och det är egentligen inte alls bra. Ett av de två verksamma ämnena i salvan är nämligen ett penicillin som är svartlistad för marsvinsmagar. Den slog ut Oles egen bakterieflora i magen och han mådde dåligt, magen var ojämn och viktnedgången blev ganska stor. Jag försökte kompensera det med bra bakterier i form av Bene-Bac (ett pulver jag köper från Tyskland), Critical Care (en stödmatningsfoder för marsvin) och Fibreplex (som hjälper till att få magen i form igen).

Nu när salvan är borta är magen mer samarbetsvillig, men han blev så stillasittande för att han var ensam. Jag vågade inte sätta honom med kompis förrän stygnen i ansiktet var borta. Då gick han ner i vikt bara därför och magen var sisådär eftersom han inte rörde sig. Därför plockade vi bort stygnen, trots att de var sydda med tråd som ska falla bort av sig själv efter 4-5 veckor. Nu har han fått Malva, en supersnäll, söt tjej som sällskap. Rosita är rar, men tyckte Ole var tråkig så hon satte sig i en myspåse och tjurade. Det var ju inte det som var meningen för en kille som behöver lite knuff för att röra på sig. Malva är perfekt, lite lagom gåpåig eftersom hon älskar att ligga nära andra marsvin. I går kväll kröp hon in i den myspåse Ole hade tagit sin tillflykt i för att komma undan från hennes omsorger och kärleksbetygelser. Det blev trångt :-D

Men… Det är inte slut med eländet. Ole har fått böld efter kastreringen. Han ska operera bort den på måndag. Jag gör allt för att han ska tycka livet är värt att leva, för det kommer behövas när han ska kämpa sig upp ännu en gång efter en sövning.

Vi avslutar med lite positivt. Minns ni röntgenbilderna på Oles baktassar. Han hade ju rejält ont så han satt ju still därför och när han rörde sig så var det helst på tre ben. I höger baktass är lederna, minst sagt, diffusa om man tittar på bilden. Jag tvekar ju inte att sätta ett marsvin som har ont på ständig Metacam för att höja livskvalitet. Min veterinär säger också att de har börjat förstå att marsvin och kaniner tål Metacam väldigt mycket bättre än hundar och framför allt katter, som kan få riktiga problem vid långvarig användning. Min Stumpa har ju ätit Metacam varje kväll i nästan fem år nu mot sin artros och har ett fantastiskt liv fortfarande vid 7,5 års ålder. Titta på filmen med Ole som är lite sugen på något gott. Äpple är en favorit. Minns att han är helt döv. Han hör ingenting, men jag pratar med honom ändå. Däremot ser han mig, även om det inte är bra. Mitt i filmen trillar han omkull. Det är baktassen som är ostabil. Han springer därför inte så gärna.

Ole är gravt skadad i sina leder pga C-vitaminbrist. Men med lite smärtstillande och ”positive thinking” mår han rätt bra :-)


   Nov 24

Äta bör man, annars dör man, Ole

Uppdatering på Ole-läget…

Som ni kanske förstår så var det en böld på Oles kind eftersom han lever :-) Men det är en elak böld. Den har förgrenat sig både hit och dit och tokigt nog åt ögat till bland annat. Det gör att veterinären omöjligen kunde ta bort allt. Dessutom var det inte flytande var utan som små klumpar med var mellan vävnaderna, som hon uttryckte sig. Hon gissar på att de egentligen är den bakersta övre kindtanden på höger sida som har fått en infektion som sedan har spridit sig. Detta gissat utifrån läget på bölden. Så nu har Ole ett stort hål i kinden som jag ska hålla öppet så länge som möjligt så att såret läker inifrån och ut. De bakterier som skapar bölder tycker nämligen inte om syre. Det är därför de trivs i slutna kapslar i kroppen där det är syrefattigt. Så ett sätt att bekämpa dem är att utsätta dem för syre så länge som möjligt. Då dör de. Skulle det bli sårskorpa över alltihopa börjar de bara växa igen.

Ett annat sätt att bekämpa dem är med antibiotika. Ole äter fortfarande Bactrim och han ska göra så i två veckor till. Han har redan ätit Bactrim i 2,5 vecka. Sedan sätter jag Streptocillinsalva i hans sår två gånger om dagen, efter jag har blött upp eventuell sårskorpa med koksaltlösning och tvättat bort den.

Det där med Streptocillinsalvan är lite tveeggat. Det är jättebra i såret, men kanske inte så bra i magen. Jag har försökt att ta reda på hur det är. Marsvin tål ju inte så många sorters antibiotika. Deras magbakterier får inte slås ut. De behöver dem för att bryta ner höet. Jag vet inte vad det är för antibiotika marsvin inte tål och jag vet därför inte hur skadligt det är att Ole faktiskt putsar sig och därmed säkert får i sig lite av salvan.

Det jag vet är att hans urin är starkt orange sedan flera dagar och det är inte blod för det ser ut på ett annat sätt. Dessutom är han dålig på att äta. Han åt jätteduktigt i början efter operationen, men nu nästan en vecka efteråt har han blivit dålig på det. Så dålig så jag faktiskt har börjat stödmata. Vid ett par tillfällen har jag kommit för att göra något i buren och det finns inga ploppar! Jag plockar hela tiden bort plopparna eftersom han sitter på vetbed, ett slags teddyliknande material. Det släpper igenom urin, men plopparna ligger ju kvar. Det är bra för då kan jag hålla koll. Marsvin äter alltid och ploppar alltid, så när det inte finns en enda så blir jag mycket uppmärksam. Det kan ju vara så att han har ätit upp dem, de gör ju så med vissa för att få E-vitamin, men alla… Näe…

I går kväll tyckte jag dessutom att han var spänd över magen. Som om han hade gaser. Då åker Minifom fram, ett receptfritt preparat som man ger kolikbarn. Det har jag alltid i kylskåpet. Han får det innan varje omgång med mat som jag bjuder; frukostgrönsakerna och Critical Care (stödmatningsgröt för marsvin). Att han är dålig på att äta kan bero på mycket. Han kan ha ont i den där tanden så det är svårt att tugga. Jag bråkar ju med området där bölden suttit. Det kan göra ont också. Han kan ha ont i rumpan eftersom han blev kastrerad när han ändå var sövd för böldborttagning. Han kan ha ont i magen för gaserna, Streptocillinsalvan eller annat. Han kan helt enkelt sakna sällskapet av Rosita. Tro att han är ensam igen. För resten av sitt liv.

Han har fått nytt, större boende som står i hagen hos gammeltanterna. Han får vara hos tanterna, under uppsikt, ibland. Han kan inte få fast kompis förrän såret är läkt. Just nu sitter han i höbingen jag brukar använda när de går lösa i köket. Mycket hö och många goa dofter från 17 andra marsvin :-) Det triggar. Han bör röra på sig för att få igång matsmältningen. Jag masserar magen medsols så fort jag tar upp honom. Jag ger honom ett pulver på maten som innehåller bra bakterier, Bene-Bac. Finns inte i Sverige, måste beställas på nätet från Tyskland.

Glädjande nog har han inte slutat helt att äta själv. Gurka går i. Äpple också. Hö äter han just nu i bingen, direkt efter stödmatningen. Magen känns mycket bättre. Inte spänd alls. Han släppte några trevande tunna ploppar under tiden jag stödmatade, men de måste bli fler och snyggare för att jag ska bli nöjd.

Så loppet är långt ifrån kört. Jag är en envis matte och Ole är en strong kille. Tillsammans kan vi fixa det här. Jag tror det är en högst tillfällig dipp.

Bilder kommer på han snygga anlete så snart jag har kommit till rätt dator med mobilen där bilderna finns. Han är rakad i halva ansiktet och har ett stort hål i höger kind. Ursnyggt!!


   Nov 16

Det är så livet är, Ole…

Mina gammtanter samt paret Ole och Rosita har fått städat i sina boenden redan i kväll. En hage mindre att städa i morgon. Egentligen skulle jag vilja städa med 5-6 dagars mellanrum hos dem. Av någon anledning lyckas de alltid grisa ner lite mer än de andra. Tror att det beror på att de har förhållandevis mindre yta att röra sig på och gamlingarna har ju en förmåga att sussa rätt länge på samma ställe. Det blir lätt snuskigt ganska snart. Jag försöker hålla efter lite punktvis, men det håller bara i 5-6 dagar. Men vi får se hur det blir efter måndag.

Jag har hållit lite på en sak som jag upptäckte för en dryg vecka sedan. Jag ville inte oroa er. Ole har en ganska stor knöl på höger kind mellan ögat och örat. Det är en hård knöl som jag tror har kommit ganska snabbt. Han är ju undersökt på Blå Stjärnan för sina ögon och gör man det KAN man inte missa den. Fast den syns inte direkt. Han har ju ganska förlåtande päls. Så snart jag upptäckte den så var vi hos veterinären och undersökte den. Det är inte en talgkörtel. Det är fel ställe och den följer inte med huden. Då är det troligen en av två saker: en böld som kan vara orsakad av många saker. Höstrån, bett, en tandrot… ja lite allt möjligt. Den sitter himla dumt. Nära ögat. Nästan så nedre ögonlocket puttas upp lite i ögat av den.
Och det kan ju faktiskt vara en växande tumör också. Men Ole äter, kurtiserar Rosita, tigger gos och godis av mig och alla andra som kommer in i rummet och mår allmänt bra. Så på måndag kommer jag lämna honom till Djurkliniken Roslagstull och veterinär Gunnel Anderssons erfarna händer. De ska försöka ta bort den. Om de ser att det är en växande tumör och de inte kan ta bort den helt (den sitter som sagt lite nära ögat)  så kommer inte Ole vakna ur narkosen. Då kommer han, som alla mina andra bortgångna grisar, komma hem i en liten urna. Han ska inte behöva leva med en växande tumör i ansiktet som med all säkerhet kommer bli ett så stort problem ganska snart så att jag i så fall måste låta honom somna in.

Då ska vi trösta oss med att han har avslutat sitt liv med en tjejkompis vid sin sida som har pinkat på honom, putsat hans kinder och öron, hotat honom med stryk om han nosar henne i rumpan en gång till och delat hö, kligröt och allt annat med honom. Han har inte ont av sina fötter och övriga leder eftersom han står på ständig Metacam. Senast i dag var han ute fritt i rummet tillsammans med Rosita och var på nya äventyr. Han är så modig och vågar utforska omgivningen fast den inte är känd.

Men vi ska inte ta ut sorg och elände i förväg. Det kan vara något de kan ta bort. Och kan de det, och det inte tar för lång tid, så kommer de vända på honom innan de väcker honom ur narkosen och kastrera honom också. Då ska han få fler att umgås med. Då tar jag bort gallret och låter dem få större yta att röra sig på när några veckor har gått. Hjärtegrynet <3

Det är så livet är. Oförutsägbart.


   Nov 03

Vill du ha ett liv, Ole?

Det här är Ole

Det här är Ole

När treårige Ole kom till omplaceringen så trodde man att han var helt blind eftersom hans ögon ser väldigt konstiga ut. Ett år tidigare hade han haft en ”kollaps”, troligtvis en hjärnblödning, men han hade aldrig varit till veterinär. Irene tog honom till Blå Stjärnan för hans ögons skull. De konstaterade att han inte har ett övertryck i ögonen, men de var så tveksamma till hans livskvalitet så jag har förstått att de var inte helt bekväma med att Irene inte lät avliva honom där och då.

Under ett telefonsamtal jag och Irene hade så bollade vi lite idéer om honom. Irene tyckte att han inte verkade vara ett dugg intresserad av sin omgivning trots att han satt med andra grisar på andra sidan gallret. Hon var tveksam till hur hon skulle kunna hjälpa honom just eftersom han var blind och hade varit ensam hela sitt liv. Hur skulle han kunna lära sig hur man beter sig som marsvin utan att åka på storstryk? Han är ju okastrerad. Var det verkligen okej att låta honom leva ensam i resten av sitt liv? Blind och utlämnad bara till sig själv…

Då slog det mig att Rosita är ju kastrerad och dessutom ”ledig”. Det är riv i den damen, men hon är inte orättvis och dum. Jag har dessutom ett stort intresse av att hjälpa och lösa ”omöjliga” problem. Så Ole fick skjuts till mig.

Han har suttit själv med bara ett galler emellan till mina tre äldsta damer till i går. Jag har studerat honom och upptäckt att han inte är helt blind. Han ser mig när jag kommer och sträcker sig efter mig. Men om jag sitter stilla nära, så ser han mig inte. För att få hans uppmärksamhet då så får man vinka eller på något sätt göra en lite större rörelse. Detta säger mig att han ser konturer, men inte detaljer. Som hans ögon ser ut tror jag att han har fullt fungerande ögon, men att det är något (en kronisk infektion kanske) som sitter ”ivägen” för hans syn. Håll din egen hand cirka 5 cm framför ögonen och testa. Du ser allt runtomkring, men kommer något nära ser du det inte alls. Vi ska till ögonspecialist och se om det går att göra det bättre. Bra tror jag aldrig det kommer bli.

Vad jag däremot har konstaterat är att Ole hör inte. Han är helt och hållet döv. Han skulle inte höra om jag så avfyrade en kanon en centimeter bakom rumpan på honom. Det är troligen därför han verkar så ointresserad. Han går i sin egen lilla bubbla. Han hör inte de andras pip, kutter, tugg, och kurr. Han hör inte prassel av påsar, visslingar efter mat eller att någon kommer bakom honom.

Något annat jag såg efter några dagar, när han började interagera med mig, var att han gick konstigt. Han har nog större utrymme nu än vad han haft i hela sitt liv och ändå är det inte mer än en knapp kvadratmeter. Hans kropp säger mig det. Den är dåligt musklad, benig med hängmage. Han väger ett drygt kilo. Men utrymmet gör att han har börjat röra sig mer. Han kommer fram till skranket när han ser att jag kommer. Han tigger gos, mer än godis. Han vill verkligen ha kroppskontakt och får han det så njuter han oförbehållt. Men jag såg att han skuttelihoppade med bakbenen när han kom travande. När jag då studerade hans rörelser såg jag att han faktiskt sällan använde sitt högra bakben. Han använde oftast tre ben, men ibland åkte det fjärde med i galoppen. Vi gick till veterinären och tog ett par röntgenbilder på hans båda bakben och fick svaret per omgående. Han har ont i sitt bakben. Rejält ont.

Oles baktassar

Röntgenbilder på Oles baktassar

För att förklara det vi ser så måste jag berätta lite om det jag vet om Oles bakgrund. Han är köpt i djuraffär, antagligen ingående i ett paketpris, med bur, vattenflaska, matskål, pellets, kanske salt- eller mineralsten, något bottenströ, kanske en liten påse hö men framför allt med en flaska C-vitamin. Troligen en sån där liten med en starkt färgande gul vätska i som man droppar i vattnet. Han bodde hos en äldre dam. Han fick bytt i sin bur ibland och så fick han pellets i sin skål. Han fick nytt vatten i sin flaska med C-vitamindroppar i. När maten eller bottenströet tog slut köpte man nytt, men när C-vitaminet tog slut köpte man ingen ny.  Han fick bara vatten i flaskan. Pelletsen var kanske C-vitaminberikad till en början, men forskning säger att redan 3-6 veckor efter tillverkning är det C-vitaminet förstört. Grönsaker fick han säkert; gurka, sallad, morot och sånt vi människor ser att marsvin och kaniner tycker är gott, men det innehåller för lite (om ens något) C-vitamin.

Marsvin har samma defekt i sin DNA som människor och vissa apor, de kan inte tillverka eget C-vitamin. De måste få det tillfört med maten eller som ett kosttillskott. Ole utvecklade troligen, sakta men säkert, skörbjugg dvs C-vitaminbrist. Det kan yttra sig bl a som blödningar i kroppens slemhinnor, leder mm. med deformationer till följd om det pågår länge. Oles högra baktass (den nedre på bilden) är kraftigt angripen av något man kan kalla artros, orsaken är troligen bristen på C-vitaminet. Lederna är uppluckrade på vissa ställen och påbyggda på andra. Tittar man noga ser man att den vänstra också har konstiga piggar och urgröpningar, men den är inte lika illa angripen.

Hans konstiga ögon skulle jag också tro kommer sig av blödningar i hornhinnan som läkt, med ärrbildning som följd. Där gissar jag vilt, för jag hoppas ju det är en infektion som medicin kan bita på. Kollapsen, hjärnblödningen, är säkert också en följd av misskötsel och vitaminbrist. Jag gissar att det var den som orsakade hans dövhet, för jag tycker att man borde upptäckt tidigare att han var döv annars. Han har helt säkert inte alltid varit döv för han låter. Han kluckar och han kurrar när han vickar rumpa. Det gör han ibland när jag rufsar runt i virvlarna han har på rumpan. Jag har till och med hört honom slå på matsirenen en gång. Det var ett hest, men högt, tjut.

Ole är en av de grisar som kommer få leva med ständig smärtlindring för att få ett drägligt liv. Han har nu ätit Metacam sedan röntgenbilderna togs för 14 dagar sedan. Det märks redan på honom. Han är gladare. Han rör sig bättre, även om han nog aldrig kommer hoppa och springa. Han orkar bry sig om och vara nyfiken på sin omgivning. Han missar mycket fortfarande eftersom han inte hör, men det gör inget. Allt måste man inte kunna hemma hos mig. Men när han kommer travande, med lyft nos mot mig för att bli klappad och smekt… och när han blir ivrig inför frukostgrönsakerna så han trampar med framtassarna och till sist är tvungen att springa ett varv runt sig själv i ren iver… och när han blundar i ren njutning av beröringen när man klappar och smeker honom… och när han glatt kurrar, vickandes på rumpan, när man rufsar honom på rumphåret… och när han hugger tag i rotselleribiten och springer snabbt, snabbt in under närmsta pall med sitt byte utan att krocka med något… och… och… då inser man att han har allt att leva för. Han håller på att få livskvalitet.

Nu har han fått Rosita, en kastrerad marsvinsdam med attityd, som sällskap. Det var mycket nervöst att sätta ihop dem eftersom Rosita kan vara ganska ”taggig” och Ole har en dålig vana att markera om han tror att man ska röra hans framtassar. Det är troligen för att han har haft ont. Men deras första möte var väldigt odramatiskt. Ole var försiktigt nyfiken när han stötte på Rosita, men han tappade bort henne rätt fort och då springer han inte och letar, utan fortsätter att tugga hö. Rosita, som är van vid jobbiga karlar, blev nog mer än konfunderad. Till sist försökte hon få honom att putsa på sig. Men Ole såg inte hennes framsträckta kind. Den var för nära. Han fortsatte att tugga hö. Snacka om att Rosita måste känt sig avspisad. Det här är hon inte van vid :-) Nu har de tillbringat en natt ihop i Oles nystädade revir. De har ätit frukost. Rosita har upptäckt att hon kan sno godbitar framför nosen på honom utan att han märker det. Han letar inte efter dem heller. Han är ju van vid att de finns där någonstans och att han nog springer på dem så småningom. Han hör ju inte Rosita tugga i sig dem. Han har en del att lära sig, men det känns som om Rosita också lär sig något. För hon är snäll mot honom. Hon har markerat några gånger mot honom när hon trodde han skulle bli närgången. Han rycker undan nosen då, men han flyttar sig inte och han flyr inte. Så jag ser att Rosita har respekt för Ole. Vill han ha något gott så tar han det, även om Rosita sitter på det. Det förstår hon sig inte på ännu. Det är väldigt intressant att studera dem.

Jag hoppas att jag ska få se att Ole fungerar så bra med Rosita att det kan vara värt att utsätta honom för en kastrering. Jag tror nämligen att han skulle må bra av en flock. Framför allt skulle hans sällskap behöva fler än bara Ole som sällskap. Han är en udda fågel. Oförskyllt i och för sig, men ändå… Rosita och jag ska göra vårt bästa att ge honom ett liv, till skillnad mot Blå Stjärnan och hans förra ägare.


   Jul 19

Demonflickorna

Jag måste börja med att be om ursäkt för alla uteblivna blogginlägg. Facebook tar för stor plats i mitt skrivande. Tyvärr är FB en dålig plats att skriva om saker som man kanske vill gå tillbaka till så det måste bli lite skärpning här på Kringelkroken. Men om man är nyfiken på vad jag skriver om på FB så är det i gruppen Eragons omplacering av marsvin jag håller till.

Det är några vilsna små som fått hjälp och vägledning sedan sist. En är Puck som jag skrivit om i förra inlägget. Hennes fortsatta historia (för det finns faktiskt en fortsättning) ska jag berätta om snart. Men före det vill jag skriva om de som kom samtidigt som henne och har en precis lika ledsam historia, fast bara råkar ha klarat det hela bättre. Därför blir de, tyvärr, lite undanskuffade till något slags bakre fond. Jag tänkte jag skulle ändra på det just nu. Med en gång.

Historien om demonflickorna…

Jag nämner dem i förra inlägget som en liten hona som kom med hanen från en annan reptilintresserad tjej och så en liten hona som hon fått tag på annat sätt som hon var säker på var född i september 2012.

Den första lilla honan är en teddy/virvel-tjej som kändes ung. Väldigt ung… Jag tror hon kanske är född i december 2012. Hon vägde 571 gram när vi kom hem och mina egna ”lyx-ungar”, Ida och Pi födda 26 december 2012, vägde 565 och 625 gram då. Hon har en alldeles bedårande vit kropp med en rund snöbollsrumpa. Ena sidan av ansiktet är svart och andra är brunt med lite svart vid örat. Hon har vit bläs och med tiden har det visat sig att hon kan våga mycket för mat.

Lilith

Lilith

Den andra lilla honan som man var säker på är född i september 2012 har en alldeles unik färgsättning och det är väl egentligen hon som har inspirerat mig till den lite underliga namnsättningen på de två. Hon är en virveltjej, med virvlarna helt symetriskt på kroppen så bakre hälften av pälsen växer bakåt och främre framåt. Jag tror inte det är rasstandard :-D Hon har en ganska smal kroppsbyggnad och är helt vit på hela kroppen med ett brun/svart/spräckligt ansikte. Och trots att hon har alla fyra benen och tassarna vita så har hon svarta trampdynor och svarta klor på alla tassarna. Det ser ut som om hon har gått på sotat golv. Mycket effektfullt…

Yvetta

Yvetta

Båda två har mörkt, mörkt röda ögon. Som ett moget, lagrat bordeauxvin… Man ser det inte förrän det blänker i dem att de inte är svarta.

Om man tittar in i de där, ganska rädda och osäkra ögonen då kan man fråga sig hur de kunde vara avlade för att mätta reptiler. Det övergår mitt förstånd att någon skulle kunna titta in i dessa ögon för att sedan slå ihjäl dem och ge dem till en orm eller ödla. Eller ännu värre låta bli att döda först och låta reptilen göra jobbet. Det är inte lagligt i Sverige, men det skiter de i, de som gör så. Det är ballare och ger mer adrenalin att se jakten och dödandet. Kanske ger det även adrenalin att veta om att det man gör är illegalt.

Är marsvinen honor så kan de först få föda några kullar för att säkra tillgången till mindre reptiler och att det finns nya generationer som kan avla födan. Är de hanar så är risken större att de går som foder direkt. Det behövs ju bara en hane för att göra många honor dräktiga. Alla andra hanar är ett överskott.

Till detta föddes Lilith, som jag kallar den lilla teddyvirveltjejen. Hon föddes faktiskt hemma hos en reptilägare men byttes bort mot en eller flera kaniner tillsammans med Benny, som jag ska berätta om i ett annat inlägg. De skulle vara starten på en ny liten hemmauppfödning av foder till en nyinförskaffad orm. Men de som tog över Lillith hade aldrig haft marsvin, bara kaniner, så de gav henne och Benny enbart kaninpellets som hade blivit över. De glömde det där med hö.

Ganska snart kom ett par andra småtjejer in i buren. De var inköpta på en reptilmässa. Den ena var Yvetta, vår andra lilla tjej. Hon med de sotade trampdynorna. Yvettas kompis vet jag inte var hon försvann. Hon kanske blev den första att föda den nyinköpta ormen. Vad vet jag…

Av någon anledning blev inte tjejerna dräktiga. Kanske var det för stressigt eller också gjorde den felaktiga kosten att de inte brunstade. Eller kanske Benny är steril. Det vet vi inte och det kommer vi nog aldrig få veta.

På sätt och vis hade Yvetta och Lillith tur. De är så pass unga så de har inte hunnit ta så mycket kroppslig skada av att sitta utan hö och C-vitamin med bara kaninpellets att äta. Men de var ju inte speciellt mycket hanterade. De var, rent ut sagt, livrädda för allt. Inte konstigt när man när som helst kan sättas in i ett terrarium utan någon som helst möjlighet att komma undan när reptilen blir hungrig. Kanske det dröjer några dagar innan det sker och till dess är det bara att vänta. Det finns de som har räddat levande byten ur terrarier som nästan hunnit svälta ihjäl själva för att reptilen inte varit hungrig och ingen mat har funnits att tillgå. Tänk er skräcken…

Ett annat problem var att de knappt åt hö. De hade liksom inte lärt sig att man ska det. Men eftersom jag vägrade att ge dem pellets så började de snart smaka i alla fall. Och vetegräset som jag hade odlat i fönstret var till stor hjälp när jag skulle locka dem att prova. Man blandar helt enkelt höet med färskt vetegräs.

Jag har inte tvingat mig på dem, men med tiden har de blivit mindre skräckslagna. Jag märker att det går lättare och är mindre traumatiskt att plocka upp dem numera, även fast det fortfarande är en jakt. Då har jag inte gjort något speciellt med dem, utan mest låtit dem få vara i fred och vänja sig vid att jag finns och att jag inte har en tanke på att äta upp dem till frukost. På senare tid har de fått sitta med en jämnårig kille, Constantin, som är i stan för att hans matte ville ha honom kastrerad hos en ”säker” veterinär. Dvs en veterinär som vet vad de gör när de söver ett marsvin. Han hade inte varit hos sin matte så länge så hon hade inte hunnit få honom tam och säker heller. När han vaknade upp ur sin narkos så måste han sprungit in i väggen hos veterinären, för när de tittade till honom så hade han slagit ut sina två övertänder fram. Det gjorde ju att han hade ont både fram och bak i några dagar efter operationen och jag var tvungen att plocka mycket med honom: Medicinera och stödmata. När han var redo och jag kunde sätta ihop honom med några tjejer så var han mycket tryggare och tamare och det hoppas jag ska hjälpa demonflickorna att komma vidare i sin trygghet. Jag valde Yvetta och Lilith eftersom de är så unga att om han skulle ha några levande spermier kvar så är ingen av dem för gammal eller för ung att bli dräktig. Egentligen ska man vänta mellan 4-6 veckor innan de får träffa tjejer, men jag ska på semester och Constantin vill hem. Dessutom fick han gå en hel helg och slösa spermier på Rosita, som är kastrerad, så jag tror att risken är minimal.

Demonflickorna. Varför kallar jag dem så? Jo, Lillith är namnet på den första kvinnan gud skapade åt Adam. Hon skapades inte av någon del av honom utan av samma saker som allt annat. Hon ifrågasatte gud och Adam och kallade gud för hans rätta namn. Därför blev hon bannlyst och drevs bort från Eden. Gud gjorde en ny kvinna åt Adam av hans revben för att hon skulle vara en del av honom och alltså mer medgörlig. Men Lilith blev den första kvinnliga demonen och hon födde resten av demonerna och hängde ihop med den fallne ängeln Lucifer som senare kallades Satan. Lilith var den första kvinnosakskämpen, läste jag någonstans.

Yvetta då? Ja där blev det mer en slump. Jag har stött på namnet Yvetta. En person jag är bekant med genom jobbet heter så. Jag tycker det är fint och lite ovanligt så jag Googlade på det för att se om det betydde något eller så. Det första som presenterades var att det finns en figur i True Blood som heter så. En förförisk dansare som dyker upp då och då i serien. Hela den serien är ju bara vampyrer, demoner och annat, har jag förstått. (Jag själv har inte sett ett enda avsnitt. Jag tittar sällan på TV.)

Demon

Liten demon (Obs bilden är inte manipulerad på något sätt. Jag använde inte blixt heller. De har såna här ögon. Det syns i vissa vinklar och ljus.)

Nu börjar det bli dags för Constantin att flytta hem till matte. Men hur ska det gå?? Han är ju kär… Han har en egen liten flock. Han är så lycklig så han faktiskt har svårt att bara gå. Han liksom studsar omkring med små lyckotjut för jämnan. Han har ju två tjejer som är i hans egen ålder och de behöver honom. Det vet han och jag tror inte han vill bli av med sin flock. Han har varit ensam i hela sitt liv, vad jag vet, och nu är han flockledare. Det är stort och mäktigt. Och faktiskt så söker Yvetta och Lillith ett för-alltid-hem. Jag kan inte behålla dem. Jag har helt enkelt inte plats för dem.

Jag har 20 marsvin hemma nu. Med Constantin, Yvetta och Lilith. Jag lägger mycket tid på marsvinen och känner att gränsen är nådd. Enstaka pensionat och att vara jourhem en tid funkar, men jag kan inte åta mig att vara ett evigt hem åt fler. Jag vill hinna se varje individ och ge just den det den behöver. Inte bara förvara på ett bra sätt. Yvetta och Lillith kommer bli svåra att lämna ifrån sig. De är så fina och de kommer bli så mysiga och trevliga om man bara lägger lite tid och börjar knäträna dem. Tyvärr har jag inte den tiden men jag hoppas ju att Constantin får behålla sin alldeles egna lilla flock. Den är harmonisk och alla är glada i varandra i den. Kanske, kanske kan de två demonflickorna få sin trygghet hemma hos Constantin.

Håll tummarna för det.

 






Switch to our mobile site