Så hämtade jag Lurvis den 30 april. Han var ett Blocketmarsvin. Egentligen var väl inte annonsen så iögonfallande om den inte hade varit så informationsfattig och att den enda bilden var en stackars tovig och lurvig trassesudd på ett burtak, men när jag hämtade honom kände jag att det var helt rätt att göra det.

En ensam kille som var tröttnad på och vars kompis hade dött ett halvår tidigare, och då knappast av ålder. Tidsbrist var nog formuleringen om jag minns rätt. Man var så upptagen så man knappt kunde svara på mina frågor på annonsen och när jag väl fick en hämtning till stånd var ingen hemma mer än mormor och en 8-årig son. Mormor var inte informerad om någonting och sonen hade en kompis hemma och brydde sig inte ett dyft. Han sprang omkring och siktade på mig, mormor och Lurvis med ett batteridrivet lasergevär när han inte tittade på DVD med en kompis han hade hemma. Han var urtypen för ett bortskämt, curlat barn som nog skulle må bäst av att mamma inte sprang till gymet med sina väninnor och pappa jobbade hela helgen för att tjäna ihop till imagen de försökte hålla uppe med den flotta villan som var välstylad men ekande tom. Mormor berättade att det hade vandrat igenom en hund och några katter också…

Det var mormor som höll ihop den familjen och hade sett till så att Lurvis överlevde. Hon hade samlat och torkat gräsklipp hela förra sommaren och sparat för att ge Lurvis och hans kompis över vintern. Familjen köpte inte hö. Jag fick det gräsklipp som hon hade kvar och jag måste säga att det doftade ljuvligt , var grönt och fint, inte mögligt alls dock var stråna väl korta. Hon hade gjort ett gott arbete i en förort till Stockholm. Lurvis visade sig vara en supertrevlig, cool kille som behövde ansa pälsen och klorna för att må riktigt bra.

Lurvis rygg innan ansning med saxen

Lurvis rygg efter ansningen

Överskottet kunde man görra en Lurvis till av

Lurvis har en abnorm klo på en framtass

Efteråt var han helt utslagen. Lilla lammet

Han fick skjuts till Eragons av en tjej som åkte från Uppsala till Göteborg den 3 maj för att se ut en kompis till sina marsvin. Det är hängivenhet Lurvis fick åka med och vi möttes vid ett tågbyte i Stocholms Central. När han kommit fram till Eragons upptäcktes också en knöl som togs bort. Numera har Lurvis namn modifierats till Lurvas och han har ett eget hem som vet att uppskatta honom för den trevliga och urgoa personlighet han är.

Lurvis, en stilig kille

Lurvis gör konster from Camilla on Vimeo.

Tam, trevlig och läraktig. Detta är absolut första försöken

Uppdatering. I dag den 15 oktober 2012 dog Lurvis. Jag vet inte av vad. Men hans matte skrev att han hade mått dåligt under en tid och inte velat äta som han skulle. De hade varit hos veterinär, men han hade bara fått ”dropp” och de hade fått rådet att ge honom vätska och stödmata honom lite. Jag är så ledsen. Han var inte gammal. Om jag minns rätt var han tre eller kanske fyra år. Det känns så onödigt att han skulle dö. Han hade ju många år kvar att leva…

Så var det Fluffy, en ensam marsvinsille, och de fyra kaninerna som bodde i en pytteliten bur i en hall hos en indier och hans två pojkar som hade tröttnat på sina husdjur. Det började med att jag hämtade Fluffy den 17 mars, som skulle vara en tjej och visade sig vara en kille. Alldeles för långa klor och tovig i pälsen kom han till mig.

Långa klor

Tovig rumpa

När jag kollade igenom honom upptäckte jag att det just var en kille och inte en tjej. Tanken var att han skulle ha åkt till Eragons men eftersom jag hade kontakt med en tjej på Facebook som sökte en kompis till sin ensamme hane så frågade jag om hon var intresserad. Det var hon.

Efter att ha klippt bort jätetovor och halverat klorna så är Fluffy så snygg.

Jag erbjöd mig att skjutsa honom till henne helgen efter. När jag hämtade honom satt han i en pytteliten bur med fyra kaniner. De klev på varandra. Indiern berättade att de hade haft en femte kanin, men den hade de sålt.

Överbefolkat! Det bodde en kanin till och ett marsvin i denna bur.

När jag berättade detta för Fluffys blivande matte sa hon ”Hämta kaninerna! Jag omplacerar kaniner.” Nu ville indiern egentligen behålla en av kaninerna. Men jag övertalade honom att jag skulle ta dem allihopa. Så den 24 mars hämtade jag buren och kaninerna sedan åkte vi direkt till Fluffys nya matte. Den lilla buren fick fungera som resebur för kaninerna.

En liten sidoberättelse är att när jag hämtade kaninerna var inte pappan hemma utan det var sönerna som lämnade ut kaninerna. Då berättade jag att marsvinet deras pappa lämnade ut helgen innan inte var en hane utan en hona. Det visste grabbarna om! Så när jag frågade om namnet Fluffy sa de att; Nä, honom kallade vi Blixten. Det var hans mamma som hette Fluffy, men hon dog. När vi kom till Fluffys nya matte Berättade jag det men Fluffy har hetat Fluffy hela tiden hos mig så han fick behålla namnet.

När Fluffys matte undersökte kaninerna konstaterade hon att de hade en lång mjuk päls som hade filtat ihop sig ända in på huden. Det var som pansar på ryggarna på dem. Hon hade drygt jobb att klippa bort filten från dem. Hon berättade att hon klippte och grät när det var så nära huden att hon råkade klippa dem i skinnet. De mår numera bra. Har fått ny päls och några har också nya hem.

Fluffy blev förresten min första omplacering. I och för sig med Irenes benägna hjälp, men ändå

Den 29 januari var det dags igen. Jag jobbade den helgen på en mässa för teknisk dykning som min dyklubb arrangerar vart sjätte år, då jag fick ett telefonsamtal med en fråga om jag kunde ställa upp. Det var sex stycken små individer som behövde skjuts från en tjej som hade haft marsvinsuppfödning i några månader till hon fick någon ohyra som hon inte behärskade. Och eftersom hon inte gick till veterinären utan till olika forum och följde deras råd så hade hon doppat dem i rengöringsmedel för stall i tron att det skulle ta bort ohyran. Det dödade troligtvis flera av marsvinen.

Hon hade hursomhelst tröttnat på marsvin och ohyra så hon hade skaffat ormar, spindlar och skorpioner i stället. Nu skänkte hon bort dessa kvarvarande sex, varav en var en treveckors unge, till den som kunde mata en orm med dem! Det var alltså ett krav för att hon skulle släppa iväg dem. Hon hade inte råd att avliva dem på riktigt sätt och ansåg att det var det snabbaste humanaste sättet att låta dem dö på… och hon ansåg dem alltför angripna för att kunna räddas. Hennes egen orm var för liten för att ta så stora byten och därför annonserade hon ut dem som foder på ett reptilforum.

Mitt jobb var att vara mellanhand mellan en fiktiv ormägare, som var villig att ge dem till den fiktiva ormen, och henne. Det var svårt att inte visa sitt riktiga jag och bara spela med i spelet, men det gick. Jag spelade helt okunnig och lite lätt korkad. Jag hade med mig tre bananlådor och hon fick själv packa ner dem i lådorna. Hon såg till att de fick med sig hö och vitkål. Hon glömde att ta betalt och hon talade också om för mig att om man doppade den lille ungen i rengöringsmedel så kanske han kunde bli räddad. Han hade nog inte blivit smittad ännu. Jag tror att hon faktiskt hade lite dåligt samvete ändå när det nu skulle ske, men jag gjorde inget för att underlätta. För henne får de vara döda och uppätna av en orm. Jag bara försökte ta mig därifrån innan jag fullständigt skulle tappa besinningen. Jag var tvungen att stanna på en bensinmack och skaka färdigt och gråta en skvätt samt se till att de hade det så bra det bara gick där i bananlådorna. Det var då jag tog bilderna. Dessa sex fick skjuts till en som som arbetar för Marsvinshjälpen. Några hade tjejen tagit emot för att de skulle omplaceras. Nu blir det verklighet för dem.

3-veckors pojke med mamma som inte vill bli uppätna av en orm.

Två jättetrevliga och tama killar som också vill leva.

Ett par äldre honor varav den ena senare dog

Den äldsta honan dog några dagar efter. Antagligen pga doppen hon fått, men de andra fem lever ohyrefria i all önsklig välmåga i dag. Däremot vet jag inte om alla är omplacerade ännu. Jag vet att personen jag lämnade dem till blev väldigt förtjust i dem och kanske har behållit någon eller några av dem.

Den 12 januari gjorde jag en egen insats. Då var det fem äldre marsvin som inte var önskvärda längre. Egentligen var det ingen konstig Blocketannons och ägarna verkade vettiga, men ett av marsvinen väckte min beskyddarinstinkt. Hon såg konstig ut i ansiktet på bilden. Hon såg ut att vara hårlös på huvudet. Jag hämtade dem och påbörjade en omfattande antiparasitbehandling på alla fem. De var isolerade i vårt TVrum för att jag inte skulle föra vad-det-nu-var vidare till mina egna marsvin. Men efter lite djupare veterinärundersökningar och en hudbiopsi visade det sig att det var allergi och inte parasiter på henne. De andra var helt friska. Jag förstod då att den med allergi inte skulle gå att omplacera och eftersom hon dessutom var blind var hon tryggast med de två andra tjejerna hon hade bott med hela tiden. De skulle få stanna hos mig.

Musse, Snövit (senare kallad Lilla Bu) och Lakrits. Moster, dotter och mor.

Så var det de två okastrerade killarna. De skulle komma till Eragons för omplacering var det tänkt. Men så sa Irene att hon skulle separera dem och sätta ihop dem med varsin lite yngre förmåga. Irene tänker helt rätt där. Har hon två slynglar so inte går ihop och sätter dem med varsin erfaren lugn gentleman så kommer hon få två fungerande pojkpar i stället för ett. Men jag kunde inte lämna ifrån mig grabbarna då. De är så fina tillsammans och de behöver inte uppfostra slynglar på äldre dagar. De är 5 och 5½ år gamla.

Kola och Knäckis. Så underbara, milda killar. Aldrig osams. Far och son.

Jag har sagt att när den ene dör så ska Irene få hjälpa mig att hitta ett hem med en annan äldre gentleman till den andre, för jag tänker inte fortsätta med okastrerade pojkpar. Jag har skrivit mer om Lilla Bu/Snövit i tidigare inlägg, men ett sammandrag är att jag lyckades hitta bot för den klåda hon hade så att hon fick en dräglig tillvaro. Hon tappade däremot nästan allt sitt hår, vilket tidigare ägare sagt att hon gjorde ibland. Tyvärr dog hon fredagen den 13 juli av svår diarré. Varför hon fick den vet jag inte. Däremot vet jag att hon levde ett bra liv ända till några timmar innan hon dog.

Jag har skrivit tre tidigare inlägg som berör dessa fem:

http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/01/sagan-om-snovit-i-ny-tappning/

http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/02/veterinaren-den-goda-fen/

http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/07/alskade-alskade-lilla-bu

Flera gånger har jag blivit engagerad i marsvinsöden och äventyr, och då menar jag inte bara mina egna smågrisars utan småsjälar som av olika anledningar har behövt hjälp att komma någon annanstans än där de har varit just då. Ibland har det varit Blocketmarsvin och nu på senare tid även sådana som hotats av avlivning hos veterinär av de mest häpnadsväckande orsaker. Jag tänker publicera en liten följetong med berättelser om de tillfällen jag varit engagerad hittills under 2012.

Vi börjar med den 7e januari då jag satte mig i bilen med alla transportburar jag äger i bakluckan och körde till en kille och hans sambo som bor i en liten by mitt i skogen i mörkaste Småland. Det började med en Blocketannons. Det var flera som hade reagerat på den eftersom det var så många som 15 marsvin som såldes. Irene på Eragons hade försökt att få kontakt men hade inte lyckats. Då provade jag och fick napp. Efter det telefonsamtalet bestämde jag mig för att göra någonting åt saken. Inte för att samtalet hade varit otrevligt på något sätt utan just för att det var tvärt om. Killen bemötte mig trevligt och försökte svara på alla frågor jag hade. Jag tyckte helt enkelt synd om både honom och om marsvinen. Efter att vi hade kommit överens om ett pris och att jag skulle komma och hämta dem samma dag så satt jag i ett kök några timmar senare och drack kaffe och åt goda smörgåsar och ställde massor med frågor som han försökte besvara.

En teddy

Det var en kille som skaffade några marsvin på vårkanten från annonser. Han hade försökt att köpa på djuraffären men de hade inga så han fick uppfattningen att det var ont om marsvin i trakterna och eftersom han själv var bondson tyckte han det var självklart att de skulle få föröka sig. Vad han inte visste var att det går fort att få många marsvin om man inte har koll på kön och när de blir könsmogna. Därför lade han ut en annons på Blocket när det började gå överstyr några månader senare.

En annan teddy

När vi sedan gick ut i den förrådsliknande delen av ett litet stall där marsvinen fanns förstod jag att det saknades mer kunskap. Han hade utfodrat dem någotsånär rätt, med C-vitamin och så, men han hade inga namn på dem. Det bodde två honor och två hanar tillsammans med en bunt ungar i en stor bur. Han hade inte riktigt koll på vilka ungar som tillhörde vilken mamma eller om det till och med var så att alla tillhörde bara en av mammorna. Vem som var pappa av de två hanarna får man gissa. Att hanarna inte hade skadat varandra mer än de hack i ryggen man kunde förvänta sig tyckte jag var otroligt. I en annan stor bur satt en högdräktig hona med en viril hane och deras ungar. I den tredje buren satt två okastrerade hanar. Intresset för avel fanns egentligen inte. Han hade satt den långhåriga hanen med den långhåriga honan för att han tyckte de var fina.

En av ungarna

Vi började dela upp hanar för sig och honor med sina ungar för sig i transportburarna jag hade med mig. Ungarnas kön tittade vi inte på. Det kändes inte som om de timmarna det tog att ta sig till Göteborg och Eragons skulle göra någon större skillnad i den populationen. Efter att jag hade fått honom att lova att inte skaffa nya marsvin for jag vidare mot Göteborg och en väntande Irene.

En annan unge

När jag kom fram började arbetet med att könsbestämma, väga och dela upp dem i lämpliga hagar. De var skabbiga så en droppe ohyremedel i varje nacke blev det också.

Skabbig och högdräktig Allison med två av sina ungar från föregående kull. Minst en av ungarna visade sig också dräktig. Pappan sitter i buren...

När vi var klara med det arbetet väntade en god middag som Anna, som då bodde i huset, hade lagat till. Efter det åkte jag med Irene till Bohus där jag somnade ovaggad. Nästa dag såg vi till de femton innan jag styrde min bil hemåt igen till min egen lilla flock.

En liten tjej

Jag vill nämna att det var flera personer som ville hjälpa till som satte in pengar på Eragons bankgirokonto till mig. De fick jag sedan av Irene. De pengarna har jag sedan använt för andra behövande marsvin som jag kommer skriva om de kommande dagarna.

Det här är ett inlägg jag inte vill skriva.

Fredag den 13:e juli klockan 23.20 dog Lilla Bu. Det gick snabbt, tack och lov, men sorgen är enorm. Ännu har jag inte låtit den komma ut. Den bor inuti mig och jag ska släppa ut den när jag är på den plats jag känner att jag kan yla, skrika, stampa i marken och gråta utan att bli störd. Den platsen finns på Gotland och dit åker jag snart. Då ska jag unna mig att tänka på de fyra som jag förlorat med alldeles för kort mellanrum och jag ska ha med mig en hel kasse med näsdukar.

Bu mådde bra, men hade fått lite mjuk mage på torsdagskvällen. Plopparna var lite mjuka så när hon trampade på dem fastnade de under fötterna på henne och det luktade kobajs om dem. Jag satte genast in Fibreplex och stödmatning med Critical Care. Tog bort allt ätbart utom hö och vatten. Hennes mage blev bra och jag kände att jag kunde åka på den resa på fredagen, där hon och de andra grisarna skulle komma med, som var planerad sedan länge. En resa till Öland, till en marsvinsträff där hon skulle få träffa en äldre, snäll, lite svag, kastrat som vi tänkte skulle bli hennes kompis så att hon kunde få vara i storflocken.

Sedan Tomas dog har mycket hänt, men summan är att jag hade lånat en kastrat av Irene, satt ihop flocken Maritza-Stumpan-Niña (men Niña var jag ju tvungen att avliva pga andningsproblem) och flocken Lakrits-Musse-Lilla Bu. Tyvärr gjorde kastraten det en kastrat ska göra; se till att flocken håller ihop och är trygg. En flock med en konstig, lite svag indivig som Lilla Bu är inte trygg eftersom den kan dra till sig potentiella rovdjur, så han försökte köra bort henne hela tiden. Det skar i hjärtat att se och det var inte hållbart, så jag satte Bu tillfälligt i en egen bur. Det var ju så att Lakrits och Musse hade blommat upp och trivdes så bra i en större flock så jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem igen. Innan visste de inget annat än sin egen lilla flock, men nu hade de fått smaka på annat… Jag sökte en annan lösning.

Den kom med denne äldre, burskadade, svage kastrat. Jag skulle byta kastrat för att Bu skulle få ingå i flocken, de andra var nämligen väldigt snälla mot henne, det var bara lånekastraten som var ett problem. Eller egentligen inte, det är jag som har inte så vanliga marsvin. Jag sa till Irene att jag behöver en ovanlig kastrat. Bytet skulle ske på Öland.

Allt var frid och fröjd på fredagsmorgonen när vi åkte. Alla hade fått sina frukostgrönsaker och Bu hade dessutom fått en omgång Critical Care, för säkerhets skull. I Norrköping hämtade jag upp en annan som skulle med och då fick Bu lite mer Critical Care. Hon mådde bra, åt jättebra och hennes ploppar var normala, vad jag kunde se. 10 mil innan ölandsbron stannade vi för toalettbesök, jag tittade till Bu och allt var bra. Hon fick en bit gurka eftersom hon är dålig på att dricka ur vattenflaskan. Vi anlände till vår slutdestination och jag plockade ut alla andra ur bilen och satte dem i en utehage.

När jag skulle ta ut Bu rämnade världen. Hon var insmetad med diarré. Det bara rann ur henne. Det var slemmigt. Jag tog henne och tvättade försiktigt av henne. Hon var inte medtagen på något sätt men jag förstod ju att detta var en katastrof. Min första tanke var att bara sätta tillbaka allt i bilen och åka hem. Men så tänkte jag ett varv till. Det är långt hem och klockan är eftermiddag. Jag blandade till Critical Care med extra mycket vatten, för jag förstod ju att hon behövde vätska., och började mata. Hon ville inte ha. Jag tvingade i henne. Hon bet mig. Hårt. Runtomkring pågick livet, andra anlände. Den andre kastraten kom. Jag tittade inte ens in i transporten. Jag matade Bu, torkade hennes lilla rumpa och försökte hålla henne ren. Jag använde de handdukar jag hade med mig. Blev erbjuden att få låna, men kände att det ännu inte behövdes. Det var underbara människor runtomkring, marsvinsmänniskor, som förstod, stöttade, frågade om jag ville ha hjälp men lät mig ändå ha utrymme och framför allt lyckades de att skapa en atmosfär som kändes trygg fast kaos rådde inuti mig.

Så småningom hade omgivningarnas veterinärbestånd scannats igenom och det enda som verkade vettigt var detta http://www.lackebydjursjukhus.se/?p=86 men jag ringde aldrig dit. Jag förstod då att Bu inte skulle överleva. Alla som någonsin träffat Lilla Bu vet nämligen att hon ofelbart skakar på huvudet så öronen flappar om man så bara snuddar hennes öron. Hon gjorde inte det längre. När jag smekte hennes öron njöt hon. Hon blundade och lade ner huvudet. Hon åt inte. Jag vågade inte ge henne för mycket vätska på en gång eftersom de har så lätt att få det i lungorna om de är för svaga, och nu var hon svag, så svag…

Jag förberedde mig själv och Bu på att hon skulle dö. Jag hade med mig Metacam (smärtstillande och antiinflammatoriskt) eftersom Stumpan får en liten dos varje kväll mot sin artros. Jag gav Bu Metacam eftersom jag visste att hon skulle få kramper av vätskebristen. Jag ville inte att hon skulle ha ont. Vi satt mitt i gemenskapen. Jag talade och skrattade med de andra, var tyst ibland och hade Bu i famnen inlindad i en handduk så hon inte skulle frysa. Fick en vetekudde uppvärmd i micron och inlindad i en plastpåse som hon kunde ligga på. Försökte mata Bu ibland, trugade med gräs, gurka, groblad, maskrosblad men inget gick ner. Hon bara sov. Jag smekte henne på alla sätt jag vet att hon tycker om. Jag SMSade Irene och fick tröstande svar.

Och så kom slutet. Bu reste sig på sina tassar, gnällde till och krampade tre gånger. Jag lade henne mot mitt bröst så hon skulle höra mitt hjärta, hon kippade efter andan en gång och dog. Hela hennes dödskamp tog max ett par minuter. Min egen sorgekamp tar mycket längre tid.

Bu följde med flocken och mig hem från Öland. Hon lämnades i dag till min favoritveterinär och kommer att komma hem igen i en liten träurna.

Om någon undrar vilken sång jag förknippar med henne och det som hände är det Brahms Vaggvisa. Den är så vacker i sin enkelhet. Ni som var med vet varför den blir min minnesmelodi. Det var den enda melodi jag hörde under den helgen och när det skedde mindes jag texten och den passar så bra för det jag kände för Lilla Bu den kvällen:

Nu i ro, slumra in, allra kärestan min, låt en ängel ta din hand, bort till drömmarnas land, och låt tankarna fly, till en ny dag ska gry.

Och en ängel du ser, när i drömmen du ler, som i lysande prakt, vid din säng står på vakt, och med kyss på din mun, vaggar hon dig i blund.

Nu i ro slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng. Och guds änglar de små, breda vingarna ut, och för barnen i ro, tills natten är slut.

Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min, ned i kudden dig göm vid din rosiga dröm. Tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen, tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen.

Text: Alice Tegnér Musik: Johannes Brahms

Jag är på knä. Ödmjuk inför att få lära känna så underbara små själar. Och så nedbruten för att jag inte får ha dem hos mig alltid.

För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk

Två goa rumpor

Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu

Tomas finns inte mer

 I dag var min plan att ta tag i det rum vi håller på att renovera till att bli ett marsvinsrum. Men allra först, innan jag ens själv får frukost, ska flocken ha sina morgongrönsaker. När jag kom med frukostgrönsakerna, märkte jag att Niña inte var sig själv. Hon brukar alltid vara matglad och vara den som först tar för sig. Men i dag så låg hon kvar och kom fram först efter ett tag. Då åt hon men inte med samma aptit som annars. Jag började därför studera henne noga och upptäckte då att hon verkade ha ont av att gå och röra sig dessutom var hennes andning tyngre än vanligt. Hon har varit vresig och ”bitchig” ett tag mot de andra. Vi har skojat och sagt att Niña har blivit en gammal vresig gumma. Men nu såg jag tydligt att något var fel. Jag kunde inte direkt sätta fingret på vad, men fel var det.

Därför ringde jag veterinären och beställde en tid. Jag fick komma efter bara en dryg timme. Och jag hade tur, ”min” veterinär hade tjänstgöring i dag. Väl där försökte jag förklara mina observationer, hon lyssnade på henne, tittade i munnen och slutligen röntgade man henne för att se om man kunde se vad det var som var fel. Röntgen tog lång tid och sköterskan berättade att man hade gett henna syrgas mellan bilderna eftersom hon hade så svårt att andas ordentligt. Under tiden vi väntade på att veterinären skulle titta på bilderna såg jag att Niña hade blod runt ena näsborren. Inte mycket, men ändå. Jag frågade sköterskan om hon kunde ha gjort sig illa när de gav henne syrgas t ex. Men det hade inte hänt något särskilt. När veterinären kom och hade analyserat röntgenbilderna hade Niña mer blod runt näsborren. Veterinären berättade att det inte såg bra ut. Niñas lungor var helt vita på röntgenbilden och därför kunde hon inte se hjärtat alls. Det fanns inga som helst andra fel, men att lungorna är vita på röntgenbilden tyder på att det t ex finns vätska i dem och det var säkert därför hon hade så svårt att andas. När hon nu dessutom blödde ur nosen tydde det ännu mer på att prognosen var dyster.

Niña har alltid varit en trygg stabil tjej som inte rubbats för något. Hon har varit förhållandevis frisk, med undantag av något höstrå i ögat och urinvägsinfektion, dvs vanliga marsvinsåkommor. Veterinären berättade att man kan prova att ge henne vätskedrivande, men på min fråga om hur lång tid det tog innan man i så fall kulle se någon skillnad, fick jag svaret en vecka. Det tycker jag är på tok för lång tid för en liten själ som har svårt att andas redan i dag. Hade veterinären sagt ett dygn hade jag gjort det, men så som det nu såg ut, fick hon en skål Critical Care, som hon ÄLSKAR, och sedan fick hon somna in i min famn. Hon har levat ett fullödigt marsvinsliv, med flock, massor med gräs och utrymme att springa runt på, utan galler. Hon har varit en rättvis adoptivmamma åt en flicksnärta, Maritza, som vi tog hand om för ett drygt år sedan som nu är en vacker vuxen dam med attityd. Finns det en himmel för marsvin finns hon alldeles säkert där nu. Här skulle hon bara lidit ihjäl och det önskar jag inte en så stor och vänlig själ som Niña. Hon kommer också hem i en liten träurna och hennes underbara sommarbild där hon njuter i solskenet på gotland pryder redan skrivbordet på min jobbdator.

Niña i solen

När jag körde från veterinären sjöng Laleh Some die young. Jag sjöng med, men ändrade lite i texten:

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If there are some, if there are some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Så här interagerar Musse och Bu med varandra när de är ensamma. Lakrits, Bu's mamma, gör likadant. De andra i min flock fattar inte att Bu inte menar illa när hon borrar in nosen i pälsen på dem så de missuppfattar och hugger efter henne, tyvärr. Därför får Bu umgås med de andra när jag är med och kan förhindra elaka skador .

Vad är det här?

Under och översida

Vad ska jag ha det till?

Jag köpte fyra på Coop Forum. Det var 30 % rabatt

Vill ni ha en ledtråd?

Eragons-Maxi ger en ledtråd.

Så! Nu får ni gissa

Jag är kreativ i stötar och just nu är jag förkyld, har tappat rösten och är lätt rastlös eftersom jag har gått hemma hela dagen. Men då kan man ju hitta på saker också

Irene var här i helgen och bland allt hon hann med så tog hon en hel bunte marsvin med sig när hon åkte hem. Några var mina som ska på pensionat. Det berättar jag mer om i ett annat inlägg. En hade blivit utannonserat på Blocket och hämtad av mig. Hon har bott hos mig i en vecka i väntan på skjuts till Irene (berättar om det sedan också) och åtta kom, en och en eller två och två, i banankartonger på söndagsmorgonen. De var grisar som stått i kö i väntan på plats hos Marsvinshjälpen och eftersom Irene hade i princip tomt på omplaceringen fick de köande erbjudande om att lämna sina små till Eragons i stället.

Nu kom många med sina burar och andra tillbehör. Sånt fick ju inte plats i bilen så det puttades in i vårt garage. I dag har jag gått igenom vad som hamnade där. Man kan utläsa mycket ur de tillbehör som följer med om man roar sig med lite detektivarbete a la Sherlock. Det ska jag också berätta om senare

Det jag tänker berätta om i detta inlägg är den enda transportburen som kom. Det var en blå, ordinär, lite sliten med mineralavlagringar i hörnen av det  som är efterlämnat när man har åkt i den. Dvs kissfläckar som inte går bort med diskmedel. Jag hade skurat burar hela dagen när jag kom till den så den åkte på en magisk kur den också och blev som ny. Kissfläckarna försvann och hela buren blev ren.

Tom, hal, kall och tråkig transport.

Något jag har funderat en del på är varför transportburar är så oinbjudande. Tacka tusan för att våra djur inte tycker om att resa när det som erbjuds är en hård och, framför allt, hal plastyta att sitta på under den skumpiga och vingliga färden. Som marsvin får man ju med sig en rejäl tuss hö och kanske till och med en bit gurka om färden blir lång, men det är fortfarande kallt och halt och inte mysigt alls att sitta i transporten. Och kissar man så blir det blött Länge… Matte eller husse har säkert tänkt på att lägga en handduk i botten. Men den knölar mest ihop sig och är jag lite osäker så försöker jag gömma mig under den och om jag då kissar blir det blött i alla fall. Länge…

Nää!! Nu uppmanar jag alla som äger en transportbur att göra något med den så att den blir mer inbjudande och trevlig att resa i. Så här gör jag:

Jag börjar med att klippa till en bit skumgummi som blir lika stor som botten på transporten. Finns att köpa på större varuhus eller i sybehörsaffären.

Skumgummi

Så tar jag en bit plastad frotté som man har för att skydda madrassen i småbarnssängar. Finns också på sybehörsaffären på metervara.

Plastad frotté

Efter det letar jag rätt på något som är starkt uppsugande. Det finns olika varianter, jag använder Zoorb som jag köper från Kanada, andra använder inkontinensskydd som man använder i sängen till gamlingar.

Något som suger upp vätska. Inkontinensskydd t ex. Bör vara tvättbart, men inte ett måste.

Som ni ser är jag inte millimeter-petig. Nu kommer vi till det som en del tycker är läskigt. Nu ska vi SY!!
Jag har en del stuvbitar efter mitt andra syende. Där rafsade jag fram en lagom bit fleece som jag klippte till efter skumgummibiten. Fleece är så kul att jobba med. Man behöver inte fålla och sånt. Man klipper till en fyrkant som är dubbelt så lång, drygt, som skumgummibiten och så ska den vara cirka 2-4 cm bredare. Ingen millimeterpassning här heller. Den får bara inte vara mindre.
Så tar jag och viker den på mitten och syr en rak söm på var långsida. Klipper av trådarna. Då har jag skapat mig ett madrassöverdrag till min transport.

Madrassöverdrag

Vill man snitsa till det lite kan man ge sig på syendet igen och sy två små sömmar på tvären över hörnorna i botten på madrassöverdraget.

Den här sömmen syr man med påsen ut-och-in

När man sedan vänder överdraget rätt blir det så här i hörnorna:

Jag är en lite surmulen hörna...

Jag ser något gladare ut

Sedan tar man sin madrass med den plastade frottén närmast skumgummit, det sugande materialet utanpå och så trär man in det i det nysydda överdraget

Visst ser det mysigare ut. En tuss hö och en gurkbit på det här så kan man sova sedan.

Vill man kan man börja sy band att knyta ihop öppningen med. Dragkedja är i vägen när man ska in med allt i överdraget och knappar kan bli uppätna. Men jag bara viker ner tyget över öppningen. Man ska inte krångla till det. Detta tog mig cirka 15 minuter att färdigställa. Efter att det är använt och nedsmutsat tar jag bort skumgummit och tvättar resten i 60 grader i maskin och torktumlar det. Så är det färdigt att användas igen.

Nu kommer vi till överkursen:

Har ni tänkt på hur det måste kännas att sitta där i transporten? Om jag vore ett marsvin skulle jag vilja att världen inte blev så påträngande. Om det blåser och är kallt är det inte ett dugg trevligt med gallerdörr och ventilationshål. Och alla ljud är ju jätteläskiga. För att inte tala om alla andra djur som nosar i dörren, hundar, katter och människor. Därför har jag sytt ett överdrag. Inga konstigheter här heller egentligen. Ett tygstycke som räcker från golvet på ena sidan, över hela transporten och ner till golvet på andra sidan. Två fyrkantiga tygstycken som får bli kortsidor syr jag fast och så sprättar jag en glipa för handtaget på ovansidan. Jag använder självklart fleece Här är en fleece jag har fått från Irene som kom till användning.

Nu släcker vi ljuset,dämpar ljudet och stänger dörren mot omvärlden.

Utan överdrag

Och med överdrag

Så kom igen nu. Gör resan lite mindre skrämmande för era smågrisar. Mina kliver glatt själva in i transporten och jag inbillar mig i alla fall att de verkar mindre stressade efter att jag började göra dynor till transporterna. Och om man nu inte vill ge sig på att sy ett överdrag till hela transporten kan man faktiskt bara ta en fleecefilt och lägga över. Ett tips är att spänna fast filten undertill med t ex lakansspännare eller sådana där klämmor man sätter fast barnens vantar i jackärmen med.