Sagan om Snövit. I ny tappning…

Det var en gång en familj, med mamma, pappa och tre döttrar. En dag beslutade de att döttrarna skulle få varsitt marsvin… Så börjar den här sagan, som så många andra marsvinssagor. Antalet barn och könet på dem kan variera, men upplägget är ungefär detsamma. Den här sagan fortsätter som så många andra:

De fick kontakt med en privatperson som sålde marsvinsungar. Familjen hade klart för sig det där med blommor-och-bin så de hade beslutat att de skulle ha samma kön på de tre små liven som skulle förgylla döttrarnas tillvaro. Så långt var allt väl. De tog hem tre små marsvinskillar som de döpte till Lakrits, Musse och Kolan. Att det är ovanligt att tre killar kan samsas som en flock i längden undvek nog säljaren att informera om…

Lakrits, Musse o Kolan den 21 november 2006

De fick en rejäl bur att bo i och lyckan var fullständig, tills den ena speciellt började bli ganska tjock. Mamman i familjen, som var den som gav dem mat, fick bannor för att hon gav dem för mycket. Hon drog ner på pelletsen. Men det hjälpte inte utan han blev tjockare i alla fall och magen kändes så konstig. Den var liksom hård… En av de andra började också bli tjock. Så kom en dag en vän till familjen på besök. Man visade upp de söta nya familjemedlemmarna, men berättade också om att de hade blivit så tjocka, trots att mamman hade dragit ner rejält på pelletsen. Då frågade vännen om de var säkra på att det var tre pojkar! Och det var de ju, för det var ju det mannen hade sagt att det var, han som sålde dem och han borde ju veta. Han hade ju haft flera stycken. Men de kollade ändå och upptäckte att de hade en brun och vit, glad som sjutton, pojk-Kola och två svart och vita, väldigt tjocka, flick-Musse och flick-Lakrits i samma bur. Hopp-och-hej! De tre skulle snart bli fler…

Den 15 april 2007 kl 16:15 händer ett litet under. Musse föder två ungar. De är av samma kön så när de blir tillräckligt gamla adopteras de av en granne.

Musse med sina två små

Den 24 april 2007 händer nästa lilla under. Lakrits föder två små ungar, en kille och en tjej. De döps till Knäckis och Snövit och får stanna i familjen. Knäckis som sällskap till sin far, som annars skulle få sitta ensam, och Snövit för att hon är så söt. Hon är helt vit, med de alldeles bedårande rubinröda ögon man kan tänka sig…

bäbis-Knäckis

bäbis-Snövit

Så går livet vidare, som sig bör. De som skulle varit tre pojkar är nu två pojkar och tre flickor. Fem stycken sammanlagt. Knäckis och Kolan lever i sin tvåsamhet i all välvilja i sin bur och båda två är riktigt stiliga killar. Musse, Lakrits och Snövit lever som en liten flock i en annan bur och är precis så söta som marsvinstjejer ska vara. Snövit som har växt upp med sin mamma, Lakrits och (antagligen) moster, Musse,  är och förblir en bäbis trots att hon blir vuxen. Det fixas och putsas med henne ännu i dag

Men så en dag börjar Snövit tappa hår. Hon tappar så mycket hår att hon blir alldeles kal fläckvis. Det är nu det blir knepigt.  Familjen har missat en viktig detalj i ett marsvinsliv. De har inte försäkrat sina guldklimpar. När pappan i familjen åker iväg till veterinären med Snövit för att be om hjälp med hennes håravfall och veterinären inte direkt kan avgöra vad som är felet och vill ta ett prov som kostar en del pengar, så känner pappan att han vill tänka på saken. Han tar Snövit med sig och åker hem. Så småningom växer håret ut igen och det blir inget av med återbesök eller provtagning. När Snövit ännu en gång tappar hår, så vet ju familjen vid det här laget att det växer ut igen… En gång blir Snövit alldeles hårlös, som ett skinny-marsvin. Men håret växte, som sagt, ut igen. Så där höll det på i flera år. Så småningom blev Snövit också blind. Hon förlorade sin vackra, rubinröda färg på ögonen. De blev vita som pälsen. Ännu vet jag inte varför hon är blind, men troligen beror det på katarakt, dvs starr.

Tiden gick och de tre människodöttrarna växer upp och får intressen utanför hemmet, som olika idrotter etc. De fem marsvinen börjar bli ett dåligt samvete. De får inte den uppmärksamheten de förtjänar. De får rent i burarna, mat och vatten och familjen tycker fortfarande om dem, men börjar ändå söka efter en ny djurvänlig familj till dem, eftersom tiden inte riktigt räcker till för det där lilla extra som gör ett marsvin till en familjemedlem i stället för ett djur satt i bur. De har skött dem efter bästa förmåga i över fem år nu och helt fel kan de ju inte ha gjort eftersom de lever, är tämligen tama, troligen ganska friska (förutom Snövits hårtapp då) och de har till och med varit ofrivilliga uppfödare en gång. De sätter ut en annons på Blocket med två bilder på de fem. En på tjejerna och en på killarna. Blocket är lite som ett lotteri. Det kan bli bra och det kan bli riktigt dåligt. De får flera svar på sin annons, men alla utmynnar antingen i att den som hör av sig säger att den ska höra av sig igen, och gör det inte, eller att det är en klart oseriös person som man väljer bort. Man får också tipset om att det finns omplaceringar för marsvin, men livet rullar på fort och tiden finns inte riktigt att ta tag i den informationen.

Killarna på Blocket

Tjejerna på Blocket

På bilden med tjejerna ser man Snövit, med sitt för tillfället, hårlösa huvud. När så en dag en person kontaktar dem, som verkar seriös, och frågar om marsvinen finns kvar, beslutar man sig för att säga att det är två killar och två tjejer, i hopp om att den personen tar hand om dem om den slipper ta Snövit som inte ser så vacker ut. Man tror att hon skrämmer bort folk. De tänker låta henne få stanna hos dem och älska henne livet ut. De tänker att om de bara har ett marsvin så räcker tiden säkert till att ge henne den uppmärksamhet som hon behöver så att hon inte känner sig ensam. En vacker tanke, men inte ur marsvinsperspektiv och säkert inte ur Snövits perspektiv. Hon är nyblind, sedan cirka ett halvår tillbaka, hon har i hela sitt liv haft sin mamma och sin moster nära, nära. Det är de som är tryggheten i hennes blinda, osäkra värld. De putsar henne, de tjafsar med henne, hon tjafsar tillbaka och hon märker inte av sitt handikapp så mycket med dem i närheten. Tänk om de försvann… Båda två… Samtidigt…

Nu blir det inte så. Personen vill faktiskt ta hand om alla de fem, Snövit i synnerhet, för att hon tror att hon kan hjälpa henne, åtminstone med pälsen. Så en dag kommer denna person och hämtar dem alla fem och kör dem till ett nytt hem där de får lite större boenden, inte för att de hade det illa tidigare, utan för att det fanns större boenden att få dit de kom. Det var första gången de flyttade i vuxen ålder. Ja, Snövit och Knäckis hade faktiskt aldrig haft en annan familj tidigare. Det är inte vanligt i ett marsvinsliv att de får stanna hos en och samma familj i hela sitt liv, det är också ovanligt att de bara har en familj till som de flyttar till när de är små för att sedan bo hos till de blir gamla och avlider av ålder.

Nu hoppas vi att den nya personen ska bli deras goda gudmor, som ger dem ett riktigt bra liv antingen hos henne själv eller hos någon som kan bevisa att den är värd att vara dessa vänliga pälsbollars slav. Vi hoppas även att denna person visar sig vara Snövits goda fe som, tillsammans med veterinären, ger henne tillbaka det som rätterligen är hennes; hennes vackra päls. Mer om veterinären och vad som gjorts och kommer göras där får bli en annan berättelse i denna blogg

Snipp, snapp, snut denna saga är inte slut!