Älskade, älskade Lilla Bu

Det här är ett inlägg jag inte vill skriva.

Fredag den 13:e juli klockan 23.20 dog Lilla Bu. Det gick snabbt, tack och lov, men sorgen är enorm. Ännu har jag inte låtit den komma ut. Den bor inuti mig och jag ska släppa ut den när jag är på den plats jag känner att jag kan yla, skrika, stampa i marken och gråta utan att bli störd. Den platsen finns på Gotland och dit åker jag snart. Då ska jag unna mig att tänka på de fyra som jag förlorat med alldeles för kort mellanrum och jag ska ha med mig en hel kasse med näsdukar.

Bu mådde bra, men hade fått lite mjuk mage på torsdagskvällen. Plopparna var lite mjuka så när hon trampade på dem fastnade de under fötterna på henne och det luktade kobajs om dem. Jag satte genast in Fibreplex och stödmatning med Critical Care. Tog bort allt ätbart utom hö och vatten. Hennes mage blev bra och jag kände att jag kunde åka på den resa på fredagen, där hon och de andra grisarna skulle komma med, som var planerad sedan länge. En resa till Öland, till en marsvinsträff där hon skulle få träffa en äldre, snäll, lite svag, kastrat som vi tänkte skulle bli hennes kompis så att hon kunde få vara i storflocken.

Sedan Tomas dog har mycket hänt, men summan är att jag hade lånat en kastrat av Irene, satt ihop flocken Maritza-Stumpan-Niña (men Niña var jag ju tvungen att avliva pga andningsproblem) och flocken Lakrits-Musse-Lilla Bu. Tyvärr gjorde kastraten det en kastrat ska göra; se till att flocken håller ihop och är trygg. En flock med en konstig, lite svag indivig som Lilla Bu är inte trygg eftersom den kan dra till sig potentiella rovdjur, så han försökte köra bort henne hela tiden. Det skar i hjärtat att se och det var inte hållbart, så jag satte Bu tillfälligt i en egen bur. Det var ju så att Lakrits och Musse hade blommat upp och trivdes så bra i en större flock så jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem igen. Innan visste de inget annat än sin egen lilla flock, men nu hade de fått smaka på annat… Jag sökte en annan lösning.

Den kom med denne äldre, burskadade, svage kastrat. Jag skulle byta kastrat för att Bu skulle få ingå i flocken, de andra var nämligen väldigt snälla mot henne, det var bara lånekastraten som var ett problem. Eller egentligen inte, det är jag som har inte så vanliga marsvin. Jag sa till Irene att jag behöver en ovanlig kastrat. Bytet skulle ske på Öland.

Allt var frid och fröjd på fredagsmorgonen när vi åkte. Alla hade fått sina frukostgrönsaker och Bu hade dessutom fått en omgång Critical Care, för säkerhets skull. I Norrköping hämtade jag upp en annan som skulle med och då fick Bu lite mer Critical Care. Hon mådde bra, åt jättebra och hennes ploppar var normala, vad jag kunde se. 10 mil innan ölandsbron stannade vi för toalettbesök, jag tittade till Bu och allt var bra. Hon fick en bit gurka eftersom hon är dålig på att dricka ur vattenflaskan. Vi anlände till vår slutdestination och jag plockade ut alla andra ur bilen och satte dem i en utehage.

När jag skulle ta ut Bu rämnade världen. Hon var insmetad med diarré. Det bara rann ur henne. Det var slemmigt. Jag tog henne och tvättade försiktigt av henne. Hon var inte medtagen på något sätt men jag förstod ju att detta var en katastrof. Min första tanke var att bara sätta tillbaka allt i bilen och åka hem. Men så tänkte jag ett varv till. Det är långt hem och klockan är eftermiddag. Jag blandade till Critical Care med extra mycket vatten, för jag förstod ju att hon behövde vätska., och började mata. Hon ville inte ha. Jag tvingade i henne. Hon bet mig. Hårt. Runtomkring pågick livet, andra anlände. Den andre kastraten kom. Jag tittade inte ens in i transporten. Jag matade Bu, torkade hennes lilla rumpa och försökte hålla henne ren. Jag använde de handdukar jag hade med mig. Blev erbjuden att få låna, men kände att det ännu inte behövdes. Det var underbara människor runtomkring, marsvinsmänniskor, som förstod, stöttade, frågade om jag ville ha hjälp men lät mig ändå ha utrymme och framför allt lyckades de att skapa en atmosfär som kändes trygg fast kaos rådde inuti mig.

Så småningom hade omgivningarnas veterinärbestånd scannats igenom och det enda som verkade vettigt var detta http://www.lackebydjursjukhus.se/?p=86 men jag ringde aldrig dit. Jag förstod då att Bu inte skulle överleva. Alla som någonsin träffat Lilla Bu vet nämligen att hon ofelbart skakar på huvudet så öronen flappar om man så bara snuddar hennes öron. Hon gjorde inte det längre. När jag smekte hennes öron njöt hon. Hon blundade och lade ner huvudet. Hon åt inte. Jag vågade inte ge henne för mycket vätska på en gång eftersom de har så lätt att få det i lungorna om de är för svaga, och nu var hon svag, så svag…

Jag förberedde mig själv och Bu på att hon skulle dö. Jag hade med mig Metacam (smärtstillande och antiinflammatoriskt) eftersom Stumpan får en liten dos varje kväll mot sin artros. Jag gav Bu Metacam eftersom jag visste att hon skulle få kramper av vätskebristen. Jag ville inte att hon skulle ha ont. Vi satt mitt i gemenskapen. Jag talade och skrattade med de andra, var tyst ibland och hade Bu i famnen inlindad i en handduk så hon inte skulle frysa. Fick en vetekudde uppvärmd i micron och inlindad i en plastpåse som hon kunde ligga på. Försökte mata Bu ibland, trugade med gräs, gurka, groblad, maskrosblad men inget gick ner. Hon bara sov. Jag smekte henne på alla sätt jag vet att hon tycker om. Jag SMSade Irene och fick tröstande svar.

Och så kom slutet. Bu reste sig på sina tassar, gnällde till och krampade tre gånger. Jag lade henne mot mitt bröst så hon skulle höra mitt hjärta, hon kippade efter andan en gång och dog. Hela hennes dödskamp tog max ett par minuter. Min egen sorgekamp tar mycket längre tid.

Bu följde med flocken och mig hem från Öland. Hon lämnades i dag till min favoritveterinär och kommer att komma hem igen i en liten träurna.

Om någon undrar vilken sång jag förknippar med henne och det som hände är det Brahms Vaggvisa. Den är så vacker i sin enkelhet. Ni som var med vet varför den blir min minnesmelodi. Det var den enda melodi jag hörde under den helgen och när det skedde mindes jag texten och den passar så bra för det jag kände för Lilla Bu den kvällen:

Nu i ro, slumra in, allra kärestan min, låt en ängel ta din hand, bort till drömmarnas land, och låt tankarna fly, till en ny dag ska gry.

Och en ängel du ser, när i drömmen du ler, som i lysande prakt, vid din säng står på vakt, och med kyss på din mun, vaggar hon dig i blund.

Nu i ro slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng. Och guds änglar de små, breda vingarna ut, och för barnen i ro, tills natten är slut.

Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min, ned i kudden dig göm vid din rosiga dröm. Tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen, tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen.

Text: Alice Tegnér Musik: Johannes Brahms