Kring Kringelkroken

Det var någon som sa; "Ett kök utan marsvin är tråkigt."

   Apr 14

Mordet på Puck

 Puck väntar

Det här är Puck. Hon väntar på att dö. Puck är inte gammal, hon är enligt uppgift 2,5 – 3 år. Hon borde ha många somrar på gräs framför sig. Många popcornhopp, grönsaksgivor och gosiga knästunder.

Men på grund av människor så ligger hon här och väntar på att dö i stället. En form av självmord är det hon håller på med. Jag kallar det mord.

Puck kom till mig för mindre än tre dygn sedan. Hon annonserades ut på repti.net tillsammans med en hane och två medsystrar som levande foder eller foderautomater till reptiler. I annonsen stod det ”funkar som de ska”. I ett sånt här sammanhang antar jag att man menar att de föder ungar och att hanen går tillsammans med honorna. Jag kan inte se sånt och bara gå vidare utan på olika vägar så blev det bestämt att jag skulle köpa/hämta dem. Det sades inte till vad de skulle användas. Därför for jag i min bil till en plats inom tio mils avstånd från min bostad i torsdags kväll efter jobbet. Säljaren var inte hemma, var det meddelat, men hans sambo var. Jag hamnade i en hall i en ordinär lägenhet och sambon var en ganska ung alldeles vanlig tjej. Hon var gravid och hade redan ett litet barn. Pojkvännen var intresserad av spindlar i första hand, men hade bytt till sig en orm, som visade sig vara av en aggressiv sort, så den skulle de inte behålla. Sambon hade flera katter och hade haft kaniner, men de blev så många så de var tvugna att göra sig av med dem. Då bytte man till sig marsvin i stället. Omplaceringsmarsvin sa hon…

Hanen, cirka ett år gammal, och en av honorna som hon inte visste åldern på (med hon är minst och lättast och verkar ung) hade hon fått från en annan tjej till en reptilintresserad. En liten hona som hon var säker på var född i september hade hon fått tag på på annat sätt. Den lilla hade haft en kompis när hon kom förstod jag, men när jag försiktigt frågade var hon var fick jag ett tvekande svar. Puck var den fjärde, och sista, man tog fram. Hon hade en äldre dam rest med tåget en lång bit för att lämna tillsammans med en hona till. Damen kunde inte ha dem kvar av någon anledning så hon lämnade bort dem. Pucks kompis frågade jag också efter och efter en kort tvekan fick jag svaret att hon och den andra jag hade frågat om hade blivit sålda. Jag vet inte varför, men det kändes inte som om det var riktigt sant, så jag frågade om hon hade fler marsvin. Det hade hon inte. De skulle bara ha spindlarna kvar så det fanns inget behov av att ha däggdjur som foderdjur.

Eftersom Puck var sist fram fick jag veta mest om henne. Hon är 2,5 – 3 år gammal och är renrasig även om hon inte har någon stamtavla. Den gamla damen hade köpt henne av en uppfödare. Hon är mycket tam och väldigt pussig. En riktig kelgris. Allt detta fick jag veta innan hon sattes i lådan jag hade med mig till tjejerna. Lådan ja… Jag hade två lådor med mig eftersom hanen är okastrerad. Jag förklarade att jag inte var säker på att jag ville ha ungar. Då får jag veta att hanen hade gått med honorna hela tiden och att det inte hade blivit några ungar av det. (Fungerar som de ska??) Jag frågade aldrig hur länge de hade haft marsvinen, men jag är inte säker alls på att de inte är dräktiga. Tjejen verkade inte kunna något alls om marsvin och har man bara erfarenhet av kaniner, som är dräktiga i drygt 4 veckor, så kanske man inte vet att marsvin går dräktiga i cirka 10 veckor. Har man då inte haft dem så länge, vilket jag misstänker, så kan någon av dem vara dräktig. Jag kikade snabbt in i rummet där de hade bott.Där fanns flera tomma burar och den som blev utpekad som deras hade mineralsten men jag såg inget hö någonstans. Jag fick med en kaninpellets som var det mat de hade fått.

Tillbaka till Puck… Jag frågade aldrig efter vad de hette, så namnet har jag gett henne själv. Ingen ska behöva dö utan ens ett namn. Puck är ett naturväsen i mytologin.

Puck from Camilla on Vimeo.

Ovanför är en kort videosnutt jag tog precis när vi hade kommit hem och jag plockade upp Puck sist ur lådan. Jag la en gurkbit framför henne. Hon försökte bita en bit av den, men kunde inte!! Efter en snabb koll av tänderna kunde jag inte se något fel, mer än att de var smutsiga. Men hon hade den klassiska blöta hakan. Den som indikerar tandproblem. Dessutom luktade hon ko-kiss och var ofräch runt vulva. Jag tvättade snabbt av henne i rumpan och började stödmata henne. Det gjorde jag hela natten mot fredagen så jag kunde ringa veterinären direkt när de öppnade kl 7.00. Jag hade tur och fick en tid redan kl 7.45. Där konstaterade de att de bakre tänderna i underkäken var förvuxna över tungan så hon kunde inte äta. Hon lades in direkt för tandslipning. Jag fick hämta henne på kvällen när de stängde. De ringde mig redan vid 10-tiden och berättade att hon nu var slipad och klar. De berättade också att de hade röntgat henne. När jag hämtade henne fick jag tre papper med mig hem och ett helt apotek.

Jag citerar ena pappret:
”Under vistelsen här upptäckte vi att narsvinet droppade enstaka droppar blod från vulva. Vi passade därför på att röntga henne. Inga urinstenar kunde upptäckas, så blodet beror sannolikt på en urinvägsinfektion. Hon ska därför behandlas med Bactrim 0,55 ml x 2 x 7 dagar. På röntgen syntes även att magsäcken är mycket kraftigt gasfylld, sannolikt på grund av att hon ätit dåligt förmodligen flera dagar tillbaka. Hon ska därför även behandlas mot magatoni enligt bifogad ordination.”

Det var alltså inte konstigt att hon luktade ko-kiss. Prio är inte att hålla rent hos foderdjuren hos en reptilägare och veterinärbesök är uteslutet. Försäkrad? Tillåt mig hånskratta…

Det andra pappret har rubriken Behandling av gnagare med avstannade mag-tarmrörelser.

Instruktion

Nu frågar jag mig: Hur kan det komma sig att en liten själ som någon uppfödare någonstans förhoppningsvis ville ha, eftersom det sattes ihop två marsvin av olika kön, hamnade som döende foderautomat till reptiler? Någongång har en person köpt det lilla livet från uppfödaren. Antagligen för att de ville ha marsvin. De köpte henne och älskade henne. Vad hände?? Var hon inte tilläckligt söt? Knappast troligt. Se bara på filmen. Till och med som svältande, lidande och döende är hon alldeles bedårande. Tänk vilken fantastisk skönhet hon skulle vara som frisk och välskött. Nä, jag tror att det är ett öde som händer majoriteten av marsvin som föds: Någon vill ha marsvinsungar för att de är söta eller de vill hävda sig genom att ställa ut eller av någon annan egoistisk anledning. Ingen kan behålla alla marsvinsungar man får i en uppfödning. Därför måste de sälja ungar till andra uppfödare, privatpersoner som vill ha till kel, djuraffärer eller som reptilfoder. Var än ungen hamnar så växer den upp, om det inte var som reptilföda då, och det är otroligt sällan som ungen får stanna till den dagen den dör. Dvs i genomsnitt i 5-8 år. Varför??

Uppfödare måste byta ut avelsmaterialet. Utställare byter för att de inte placerar sig eller för att lilla grisen blir för gammal. Men varför får de inte stanna hos privatpersonerna som skaffar ett djur för kel? Det är bara att titta på Blocket så ser man de orsaker som uppges; Allergi (Kollar man inte sånt INNAN man skaffar djur.), tröttnat (Va! Säljer de sina barn när de tröttnar på dem också?), tidsbrist (De tar ju knappast hela ens fritid…), nytt husdjur (Men! Marsvinen var där först!), flytt (Ja de tar ju så oerhört stor plats. Not!!), semester (Jag blir mållös.). Sällan är det äldre marsvin som annonseras ut. Antingen är de väldigt unga (felköp, ogenomtänkta presenter etc) eller också är det ungefär två år, som tydligen är någon slags gräns för intresset hos en människa. Blir du äldre än två år i en familj så räknas du tydligen som en familjemedlem och då gör man sig inte av med dig på Blocket. Självklart finns det anledningar även jag tycker är giltiga för att man inte kan ha kvar dem, men sälj dem inte som varor på Blocket. Det är älskade familjemedlemmar som ska flytta hemifrån. Självklart ska man ta betalt. Ordentligt betalt till och med eftersom det är deras enda skydd mot oseriösa människor. Ta kontakt med en  omplacering om du behöver hjälp och råd. Skriv ett kontrakt och släpp inte kontakten efteråt! Informera! Kräv marsvinskunskap. Erbjud din hjälp. De är skyddslösa. Deras liv ligger i era händer.

Hade Pucks matte inte skänkt bort Puck och hennes kompis, utan skrivit kontrakt och hållit kontakten. Kanske hälsat på, så hade troligen inte Puck varit utan hö så länge att hennes tänder blev så förvuxna att hon inte kunde äta längre. Jag tror inte att hon visste om att man tänkte avla på hennes alldeles för gamla honor och att deras eventuella ungar skulle bli föda till en reptil. Jag tror inte att Pucks kompis och den andra honan såldes. Jag tror de dog. Antingen av svält eller något annat som hade kunnat undvikas med det minsta av kuskap om marsvin. Jag tror att annonsören insåg att de resterande marsvinen också mådde dåligt och om man skulle kunna få ut något av dem så gällde det att få dem sålda kvickt. Innan de dog av sig själva. Puck är nämligen inte ensam om att ha problem, hon är bara värst ute. Hanen har tänder som är av och de undre framtänderna är alldeles för långa. Han kan inte heller äta normalt. De två små tjejerna har inte några problem med tänderna, men de äter väldigt dåligt av höet. Grönsakerna slinker ner så småningom, men de väntar nog på pelletsen. De får ingen utan jag stödmatar dem också. De har nog inte normal marsvinsdiet efter för lång tid, kanske hela livet, utan hö och grönsaker.

Så snälla, snälla ni med marsvin som inte kan bo kvar. Tänk på Puck. Låt inte era små familjemedlemmar sluta som oälskade foderautomater till reptiler eller som en livrädd rejäl mumsbit själva. Jag tror nämligen inte det är det ni vill att er lilla luddboll ska bli. Ni vill bara att någon annan tar över ansvaret ni själva inte vill ha längre. Det enda sättet ni kan skydda dem på är att skriva papper och hålla kontakten. Och för allt i världen, skänk inte bort dem! Gratis mat till sina kelgrisar vill alla djurägare ha. Även reptilägare…

Och du… Om du funderar på att skaffa marsvin. Titta inte i djuraffären. Titta på repti.net under rubriken foder, levande innan du tittar på Blocket. Du kan bli någon eller någras räddande ängel. Det är jobbigt, men värt det. Jag lovar.

PS. Alternativet avliva friska djur för att man ska på semester eller har tröttnat eller dylikt finns inte i sinnevärlden. ELLER HUR!!!!


   Mar 31

Daisy med den gigantiska kaninen

Den 23 februari hade jag ett ärende till Väderstad, ett litet samhälle nära Vättern och E4:an. Jag skulle möta en person, fika på Centralkonditoriet där (rekommenderas), lämna ifrån mig den första marsvinsbebis som var född hos mig (Russin) till henne och så skulle några andra få vidare skjuts till Eragons av henne. Därför packades marsvinsexpressen, min vita Volvokombi, med transportburar med medresenärer i päls.

Jag tittar ALDRIG på Blocket efter marsvinsannonser längre. Det gör för ont i själen. Men om någon pekar på en och säger, titta här, så bryter jag ofta den regeln eftersom jag är född nyfiken. Därför ser jag mer än jag vill i alla fall och kan jag försöker jag hjälpa genom att skriva ett trevligt mail till annonsören där jag alltid påpekar positiva saker först men också påpekar mindre bra saker. Jag försöker vara vänlig och skriver typ; ”Vilken sötnos du har där, men klorna kanske skulle behöva ansas en del. De ser alldeles för långa ut och gör säkert ont att gå på. Om du inte vågar själv och inte har någon som kan hjälpa dig vet jag att djuraffären eller veterinären hjälper dig gärna för en billig peng.” Jag får ofta väldigt trevliga svar :-)

Från annonsen

Från annonsen

En tid innan min resa var det någon som pekade på en annons där det satt en ensam marsvinshona, Daisy, med en kanin som, i alla fall på bilden, såg gigantisk ut. Det fanns en rad som jag tyckte om: ”Daisy behöver komma till en kompis om man enbart  vill ha henne.”  Jag skrev ett mail där jag informerade om att kombinationen kanin och marsvin inte var speciellt bra för någon av dem och speciellt inte för marsvinet. Händer något så är det i princip alltid marsvinet som får betala priset i form av lunginflammation pga bakterien kaniner har i munhålan, diarré av samma orsak, brutna ben när de kommer i vägen för en irriterad kompis, stress pga översexuell burkompis, C-vitaminbrist eller annat. Nu när jag skulle åka till Väderstad drog jag mig till minnes den annonsen eftersom annonsören befann sig inte långt från min destination. Jag tog med annonsen i bilen och ringde när jag kom förbi Södertälje och klockan hade blivit lagom att ringa någon en lördagsmorgon. Det var en väldigt trevlig tjej som svarade. Jag fick reda på att marsvinet var kvar. Jag berättade att jag var på väg mot Väderstad och kunde ta hand om henne, men inte kaninen. Hon tyckte det lät bra och vi kom överens om att jag skulle komma till henne under dagen.

Jag mötte upp min vän i Väderstad, fikade och ringde Eragons för att fråga om det var okej om det kom en extra pälskling till omplaceringen. Det var ju så klart helt i sin ordning. När fikat var slut så begav sig två bilar mot annonsörens adress. Jag hade en extra transport i bilen som jag tog med mig när vi ringde på. Vi gick aldrig längre än till hallen så jag såg aldrig kaninen och hur Daisy hade bott, men jag kan säga att hon var älskad och hade haft kompis ända till nyligen. Familjen hade börjat med två marsvin en gång och efter många år dog det ena marsvinet och Daisy anförskaffades hos en som födde upp marsvin (osäkert om det var en som ställde ut eller bara födde upp för skoj) som nytt sällskap. När så Daisys kompis dog, vid 7-8 års ålder, så bestämde man sig att man inte ville fortsätta med marsvin eftersom familjen hade fått nya intressen som tog deras tid. Man hade även skaffat en kanin för ett tag sedan och eftersom man visste att Daisy inte fick sitta ensam fick kaninen bli ett sällskap. Vi talade med varandra en stund och jag lovade att Daisy inte skulle bli ensam och att hon förhoppningsvis skulle få bo i en flock. Dottern i huset satte själv Daisy i transporten och jag fick uppfattningen att både mamman och dottern kände sig lättade samtidigt som de självklart tyckte det var jobbigt att lämna ifrån sig någon de faktiskt tyckte om och som hade varit en familjemedlem länge.

Så sattes Daisys transport i en bil som for till Eragons, där Irene mötte upp. Hon badade Daisy i Malaseb, som är ett receptbelagt schampo mot svamp, eftersom de flesta teddysar lider av hudsvamp pga deras täta päls och att folk oftast inte rakar ner dem över sommaren och borstar igenom deras päls under vintern så att det kommer luft till hårbottnen och allt hö och boss som annars lägger sig närmast huden försvinner. Dessutom tyckte hon Daisy var lite tunn så hon sattes på ”vänt” i omplaceringen så hon fick äta på sig lite och så Irene kunde kolla så det inte var något annat som saknades henne.

Nu har söta, fina, goa Daisy blivit adopterad och fått ett för-evigt-hem i en alldeles egen flock och kommer aldrig, aldrig bli ensam igen. :-)

Daisys nya matte är duktig fotograf. Det är hon som tagit de här två bilderna i hennes nya hem.

Daisys nya matte är duktig fotograf. Det är hon som tagit de här två bilderna i hennes nya hem.


   Okt 23

Ett ständigt bygge

Jag har skrivit någonstans att jag funderade på att dela hagen så att Musse skulle kunna få lite mer sällskap nu när hon har börjat kunna röra sig bättre. Jag har ju en skiljevägg sedan tidigare som man kan använda. Det blev inte i helgen eftersom jag saknade ett par detaljer som jag tyckte behövdes. Bl a två ordentliga limklämmor.

Det är fyra grisar i den övre delen och fem i den delen närmast kameran.

Men i dag blev det av. Dessutom såg jag min chans att se till att hennes ”room mates” är såna som kan ha en fördel att skiljas från de andra en stund. Så flocken är just för tillfället delad i: Musse, Lakrits, Arne och Soso. Alla dessa kan gott få ha pellets och annat gottis. Ingen av dem är nämligen överviktig på något sätt. På andra sidan är Stumpan, Maritza, Molly, Jasmin och Mosca. Ingen av dessa bör ha pellets, mer än som godis. De är inte överviktiga, men de är heller inga lättviktare.

Det är svårt att få med hela hagen på bild. Fotografen har en annan hage precis bakom hälarna.

Jag tror de är ganska nöjda med fördelningen. Utom möjligen Soso som blev tvättad i rumpan. Det är ingen fördel att vara ljus och ha långhårig bakdel om man är gris. Egentligen kulle jag raka hennes rumpa, men hon är så söt i sin lilla kjol så hon får ha den ett tag. Över skuldrorna har hon nämligen inte så långt hår. Där har hon en annan hårkvalité och en annan färg. Lite gulare. Jag klipper bara så hon inte trampar på håret.

Här, granne med stora hagen, huserar Muffin för tillfället.

Som man kan ana på bilderna håller rummet på att renoveras, sakta men säkert. Det ligger diverse verktyg och material på golvet. Renoveringen påbörjades i våras och sedan har det pågått i sakta mak. Lite i taget när andan faller på. Det blir lite träning för grisarna också. Man rör sig runt dem. Ibland låter det lite, ibland sveper det förbi något. I början sprang Kembra ch Frej så fort jag andades för ljudligt i rummet. Numera störs de inte så av att jag traskar förbi med olika saker. Det är någon gång det fortfarande blir lite ”jobbigt”

I den här hagen bor just nu Frej och Kembra. Kembra brunstar och Frej gör sin plikt. Fast jag tror inte han klagar :-)


   Okt 17

En tredjedel av tiden har gått…

…av medicineringsperioden och jag börjar tycka lite synd om Musse. Hennes bakben fungerar bättre och bättre och hon vill vara ute med de andra. Men de gånger vi har försökt så ska någon klättra på henne och då ser man att det gör ont. Så hon får sitta kvar i sin bur i änden av hagen. Fast jag har bytt ut den lilla buren mot en något större. Jag försöker göra tillvaron så trevlig som möjligt för henne med gräs och annat gottis. Jag har till och med smugit till henne lite pellets. (Lova att inte säga något till någon…) Fortfarande kan hon vara blöt i rumpan någon gång när jag ska lyfta upp henne så jag misstänker att hon ofta ligger på samma ställe och vegeterar. Det kan ju inte vara så kul.

Magen håller sig ok, trots antibiotika, I morse tyckte jag att det var lite, lite geggigt men ingen katastrof alls. När jag kom hem var plopparna som vanligt, så det måste varit något tillfälligt bara.

Min tanke är att till helgen ska jag dela av hagen. Jag har en mellanvägg jag gjorde en gång så att jag skulle kunna ha spån i halva hagen och fleece andra halvan. Den använde jag också när Kajsa blev sjuk och vi inte visste vad det var. Jag tänker att Musse ska få sällskap av Lakrits och kanske Mosca, Maritza eller Jasmin, som är snälla och lugna tjejer i en del av hagen. Och de andra får husera, klättra på varandra och jaga runt i den andra delen. Arne får stanna där och se till att de håller sig någotsånär lugna. Eller om han får vara med Musse och gänget och jag flyttar in Kembra och Frej till röjarpartyt. Ja, ni ser… Jag har en massa idéer och tankar om vad som kan bli det bästa för alla. Men framför allt för att Musse ska få det lite roligare utan att hennes läkning saboteras.


   Okt 15

Ja må de leva uti massor av år till

Systrarna Lakrits och Musse fyller 6 år i dag.

Musse som har ont i ryggen och sitter i egen kuppe verkar må bättre. *Peppar, peppar…* Men jag vet ju inte hur mycket som är det smärstillande och hur mycket det är läkning och antibiotika. Jag tänkte jag skulle filma Musses bakben när hon går för att visa hennes ålning medelst klo-krafsning, men den film som blev är väldigt mörk. Man ser knappt, och nu går hon nästan normalt :-) Jag tänker INTE vara besviken för att jag inte kan filma hennes smärta…

Nu tänker jag inte låta henne flytta tillbaka till de andra förrän jag är säker på att hon verkligen fixar det. Jag har ju två brunstande, hormonstinna, bastanta tanter på kilot och mer som springer och klättrar på alla och Musse behöver verkligen inte en sån klängandes på onda ryggen. Men just att få äta födelsedagsbuffé måste man få göra i glada vänners sällskap, så jag gjorde ett undantag under överinseende i en halvtimme till fatet var tomt.

Här kommer några filmsnuttar som får tala för sig själva… eller jag hjälper till då som kommentator ibland. Håll tillgodo :-D

I fredags gnydde hon om hon ens funderade på att flytta sig. I lördags kunde hon knappt hasa sig i skydd. I söndags flyttade hon sig från kissiga ställen till torra. I dag, måndag, klänger hon på gallret när hon anar godis :-) Musse mår mycket bättre och syrran, Lakrits, sympatiserar. Lugn och fin nu. Snart…

Hugg in allihop. Det är födelsedagsbuffé!

Bara för att man inte får sitta med de andra blir man inte utan. Lakrits och Musse är generösa tanter som delar med sig.

Jag tycker det är mycket trevligare att äta tillsammans med mina kompisar än att sitta i egen bur, säger Musse.

Arne, tycker att tjejerna är lite väl stökiga, så han väljer att hämta det han vill ha och gå undan för att få äta i lugn och ro. Vicken hönsgård!, är hans kommentar…

Och nu har vi kommit så långt i festandet att de yngre förmågorna inte kan hålla sig till etiketten. Rusiga av överflödet tappar de helt koncepterna och eftersom fat inte har ben så är det där med "att hamna under bordet" inte ett alternativ. Soso tar det till nya höjder…

Så börjar den ene efter den andre att troppa av. Och fotografen får möjlighet att filma födelsedagsbarnen ihop till Stumpan kommer på att hon är brunstig. Och då tog festen slut.


   Okt 14

Från dagens lunch-gräs-giva :-)

Musse har ont i ryggen, men är glad i mat ändå. Gräs kan man ALDRIG säga nej till, tycker hon. och de andra kan bara hålla med…


   Okt 14

Musse har ont i ryggen

Jag har bestämt mig för att samla inlägg och kommentarer jag gjort på andra ställen angående Musses sjukdom här i min blogg. Jag kommer skriva uppdateringar om framsteg och bakslag här och länka hit i stället för att skriva på forum där det försvinner i mängden.

Resumé:

I fredags den 12 oktober kl 19.30 fick grisarna gräs som jag plockade när jag kom hem efter jobbet. Då kom Musse precis som alla andra fram och åt. Kl 20.30 skulle jag ge några av dem örttabletter. Bl a Musse. Då halvsatt hon och lät oroligt och ville inte röra sig. Hon hade bajsat och kissat på sig så hon hade suttit där en stund. Men det har ändå gått fort. Typiskt är ju att jag upptäcker det en fredag efter att veterinärpraktiken har stängt. Jag har ju Metacam (antiinflammatoriskt och smärtstillande) hemma till Stumpan och Arne så efter ett telefonsamtal till en veterinär jag känner hade jag en dos jag kunde ge Musse i väntan på att Roslagstull skulle öppna på lördagen.

Efter veterinärbesöket dag 2:

Musse har inte stukat eller brutit någonting. Hon är hemskt dåligt musklad över höft/bäcken. Hon har känsel i båda bakbenen men rycker undan vänster bakben fortare än höger när man nyper henne i tassen. Hon kan röra sig, men släpar liksom bakbenen efter sig trots att de är med i gången. Efter röntgen har man konstaterat en förändring mellan två ryggkotor L7 och S1. Det finns något som heter L7S1-syndrom i hundvärlden. Det är väldigt smärtsamt, men kan opereras. Nu är det nog inte troligt att det är just det Musse har, men hon rör sig alltså inte för att hon har ont i benen utan hon har ont i ryggen. Troligen har hon haft det en längre tid också eftersom hon är dåligt musklad. (Jäkla marsvin att dölja sjukdom…)

Veterinären tror på infektion eller inflammation mellan ryggkotorna. Det kan orsakas av att en annan infektion har funnits i området och sedan spridit sig. Musse är en som har lätt att få urinvägsinfektion, det är därför hon har börjat få örttabletter, så jag misstänker att det är en sån infektion som har spridit sig.

Hon ska röra sig så lite som möjligt så hon sitter i liten sjukbur med spån i botten, 10 cm halm för dräneringen eftersom hon kissar och bajsar utan att flytta på sig och ett jättetjockt lager hö att gömma sig i och äta av. Sjukburen står i ena änden av hagen där de andra är. Hon har ”finhö” så de andra hänger runtom och naggar hö mellan spjälorna så hon är inte ensam.

Hon ska få antibiotika, Marbocyl, 2 ggr per dag i 14 dagar. Marbocyl är släkt med Baytril. Hon fick den i stället för Baytril eftersom veterinären vill vara säker på att hon får en antibiotika hon inte ätit förut om det är resistenta bakterier hon har. Så ska hon få Metacam en gång om dagen för smärtlindring och det är också antiinflammatoriskt. Och så hoppas vi att detta ska hjälpa henne. För om det inte gör det finns det inte mycket hopp för henne.

Så jag kommer göra ALLT för att hon ska må så bra det bara går där i sjukburen. Hon äter med god aptit, kissar och bajsar som hon ska så det vore tusan om hon ska behöva kasta in handduken pga detta. Hon fyller ju faktiskt år på måndag. 6 hela år. Hon och Lakrits ska ju fira…

Nu när jag sitter och tänker är det massor som faller på plats. Musse har länge varit väldigt ovillig att gå på naket golv. Hela semestern på Gotland var de på köksgolvet och hon höll sig på fleecen nästan hela tiden. Det var så jag trodde hon var rädd att gå på golvet. Troligen var det för att det gjorde mer ont i ryggen då. Tänk att man först i efterhand ska fatta att allt inte handlar om rädsla utan att det faktiskt kan vara något annat fel…

Liten uppdatering dag 3:

Inget speciellt har hänt egentligen. Musse är vid gott mod. När jag kom med frukostgrönsaksskålarna i morse satt hon och tryckte sin nos genom gallret i sin iver att få. Så hon fick ju självklart sin skål först :-) Efter frukost är det medicinering då tar jag upp henne försiktigt så att jag undviker att göra henne illa. Sedan tar jag en av de fina rullarna Anna gjort och lägger henne i den under tiden jag gör rent i hennes ”legor”. Hon rör sig ju ogärna (och ska göra det så lite som möjligt enligt veterinären) så hon ligger och kissar och bajsar på samma fläck. Jag tar på mig gummihandskar och tar en rejäl tuss av höet och halmen som hon legat på och slänger den. Fyller på med nytt fräscht. I natt har hon faktiskt flyttat sig från de blöta ställena under natten. I går var hon kisseblöt varje gång jag lyfte upp henne och jag fick skölja av henne i rent vatten ett par gånger under dagen/kvällen. Men i morse var hon torr och i princip ren så jag bråkade inte med henne. Hon tycker ju inte direkt om att jag tvättar rumpan på henne.


   Sep 24

Coccidios, Sellnic och andra arter

För några veckor sedan var jag i Göteborg. När jag skulle resa hem igen tog jag med mig två trevliga individer, Frej och Kembra, som skulle ha skjuts en bit på vägen till sitt nya hem i Sundsvall. De skulle bo hos mig en vecka innan de skulle få åka vidare  med Wildas vilda matte som hade vägarna förbi utkanterna av huvudstaden på sin väg norröver.

Nu bar det sig inte bättre än att morgonen innan de skulle åka med Wildas matte upptäcker jag att Kembra har diarré. Jag blev alldeles kall och nervös. Jag har haft några smågrisar med diarré men jag har inte lyckats klara någon av dem. De har dött ifrån mig. Och Kembra var ju bara gäst hos mig. Jag tog till alla medel för att få stopp på det. Hon fick Fibreplex, för att stoppa upp lite, och Miniform mot eventuella gaser i magen. Jag stödmatade med Critical Care var tredje timme och såg till att hon drack lite extra vatten. Gav henne någon milliliter ProViva för att främja bakteriefloran i tarmarna. Jag tog bort allt ätbart ur hagen förutom hö och vattenflaska. Jag vägde henne och konstaterade att hon bara vägde 571 gram. Eftersom jag inte vägt henne tidigare visste jag inte hur mycket hon tappat. Men det är ju inte mycket till vikt på en gris på 1 ½ år, även om hon är liten till växten.

Dagen efter hade jag redan en tid bokad till veterinären eftersom Musse skulle på återbesök för att kolla äggstockscystor och ge ett urinprov. Hon hade haft lite blod i urinen sist när vi var där. Hennes syster, Lakrits, skulle också med eftersom jag misstänkte urinvägsinfektion på henne också. Jag bestämde snabbt att Kembra skulle få följa med om diarrén inte hade gett sig. Jag tog kontakt med Eragons, därifrån jag hade hämtat dem, för att höra hur Irene ställde sig till saken. Om diarrén var borta dagen därpå, skulle hon då få åka vidare? Eller om hon inte var bra, skulle Frej åka vidare själv då? Hennes bestämda uppfattning var att de inte skulle delas på och att de nog fick vänta med att åka vidare till vi var säkra på att Kembra var frisk igen. Jag kontaktade också deras blivande matte och berättade.

Under tiden jag kämpade på med stödmatning och annat var Kembra faktiskt rätt oberörd. Hon blev aldrig så där ”sjuk” utan hon sprang runt i finter när jag skulle ta upp henne. Bråkade med sprutan som skulle ge henne mat och kämpade emot när jag skulle ge Miniform. Gott gry i tjejen hela vägen och jag såg inte till några fler spår av diarré i hagen. Jag hade ju tvättat av hennes rumpa och kollade henne varje gång jag lyfte henne att det fortfarande var rent. Ett par gånger var där lite kladdigt i början, men det försvann snabbt. Dagen därpå kan man nog nästan kalla det för över men eftersom jag fortfarande stödmatade henne så fick hon följa med till veterinären ändå. En av hennes måltider låg nämligen mitt i det besöket. Dessutom hade min problemlösarhjärna börjat snurra runt detta med att jag faktiskt hade haft några dödsfall pga diarré eller gaser i magen det senaste året.

Det finns en tjej på internet som med jämna mellanrum påminner oss om att testa grisarnas avföring på en parasit som hon själv hade haft på sina grisar. Det visade sig att flera av hennes hade parasiten trots att det inte märktes och symptomen när det märks är just diarré och gaser bl a. Jag började bli orolig för att jag hade något sådant hemma hos mig och att Kembra hade blivit smittad. Jag berättade för veterinären om mina misstankar och eftersom hon är en lyssnande person såg hon till att jag fick provbehållare, 11 st (en till varje gris), och instruktioner hur jag skulle göra för att få ett så riktigt resutat som möjligt. Det var hennes sista dag på kliniken innan hon skulle på heltid arbeta i sin egen verksamhet som jag har skrivit mer om här så det var en annan veterinär som skulle ta hand om detta.

 

Ordning och reda :-)

Man ska ta så färska ploppar som möjligt från dem. Så lämnar man dem så snart det går till veterinären som har möjlighet att kolla om det finns parasiter i proverna. Det tar ett par-tre dagar att få provresultaten. Man kan lämna in ett prov för flera individer. Det kanske man vill göra eftersom man betalar per prov och har man många kan det bli dyrt. Men man måste fortfarande se till att man får ploppar från alla individer i samlingsprovet om man ska få ett så riktigt resultat som möjligt. Därför fick mina grisar nästa morgon sin frukostgrönsaksskål i enskilda hagar, transportbuarar och på andra ställen där jag kunde komma på. Sedan satt jag och väntade på att de skulle lämna ifrån sig sina ploppar. När en liten gris hade gjort ifrån sig samlade jag upp plopparna i en provbehållare och märkte locket med en bokstav som jag sedan hade på en lista där den pekade på en individ. Och så fick den lilla grisen komma tillbaka till den vanliga hagen. Så höll jag på till alla hade släppt ifrån sig i alla fall ett par ploppar var. Några var envisa och åt upp dem direkt från rumpan så att jag fick vänta i över två timmar innan det var klart. Sedan åkte jag direkt till veterinären med mina 11 prover. Där fick jag frågan hur jag ville göra. Skulle de kolla varje prov separat eller skulle de slå ihop några? Jag bestämde att Kembras och Frejs prover skulle kollas separat och mina egna nio skulle tas som ett samlingsprov. Min tanke var att om någon av dem hade parasiten skulle jag ändå medicinera dem allihop.

I väntan på att befolkas av frukostätande grisar…

Så började då väntan. Jag meddelade Kembras och Frejs blivande matte att hon skulle få vänta till jag hade fått resultatet innan jag kunde säga när de skulle kunna åka vidare. Jag åkte och hälsade på Wildas matte för att informera henne om att hon inte skulle få några fripassagerare eftersom de kanske hade parasiter. Hon blev inte så ledsen alls eftersom hon inte vill riskera att hennes egna blir smittade ;-) och jag fick en hel påse med hemkokta sylter och marmelader. TACK!! Det är så gott och det känns så lyxigt att ta fram. Jag fortsatte att ta hand om Kembra på alla sätt jag kunde komma på. Bl a började hon faktiskt få lite gräs eftersom hon var ordentligt tillvand vid gräs sedan innan. Veterinären sa att det var ok så länge det var rent gräs och inget annat inblandat, som klöver och maskrosblad t ex. Hon åt glatt av det och hennes mage skötte sig. Hon fick Oxbows pellets och lite krossblandning som jag hade fått från en av Marsvinshjälpens eldsjälar. Lite, lite i början, men när magen skötte sig fick hon lite mer. Jag hade vid det laget slutat stödmata med Critical Care. Hon började försiktigt få någon liten bit av en grönsak på morgonen när de andra fick sitt. Hon fick äta enskilt så Frej kunde få äta vad han ville. Jag undvek kål i början. Jag höll fortfarande på med Miniform inför varje måltid eftersom jag tyckte hon verkade lite spänd över magen. Så måningom fick jag svar från veterinären. Tyvärr hade ett misstag begåtts så man hade råkat slänga bort de som skulle vara ett samlingsprov, men proverna för Frej och Kembra kunde jag få resultaten för. Frej hade ingenting i sina ploppar men Kembras ploppar kryllade av Coccidioser, som är just den parasit som vi hade blivit varnade för. Nu ville ju jag behandla alla grisarna mot detta, men veterinären jag talade med var väldigt bestämd i sin åsikt att man inte gör så.

Uslingar!! (Coccidios) Låt mina grisar vara!

Man medicinerar bara den drabbade individen eftersom ”förebyggande” medicinering inte gör någon som helst verkan för de friska individerna mer än att man försvagar deras immunförsvar och naturliga bakterieflora. De får nämligen antibiotika mot parasiten. Samma sort som man kan ge mot lunginflammation, urinvägsinfektion och annat. Det enda man kan skapa är en resistens mot antibiotika med ett sådant beteende.

Coccidios är en parasit som finns i vår miljö, precis som t ex Sellnic (marsvinsskabb). Vanligast är att coccidioserna kommer med fåglar. Hönsbesättningar drabbas ibland av dessa men även vilda fåglar kan bära på dem. Om man då betänker att det mesta våra små äter är sådant som kan ha kommit i kontakt med fåglar eller deras avföring så är det inte så konstigt. Det enda sättet att hålla den stången är att hålla livsmiljön ren och hälsosam för smågrisarna. Men har man otur och lilla grisen får nedsatt immunförsvar av någon anledning. T ex av stress, annan sjukdom, dålig livsmiljö, ensamhet, tristess, plötsliga miljöombyten för lite nervösa individer etc så kan parasiterna ta överhanden och föröka sig och bli ett problem hos den enskilde individen. För visst har man hört från marsvinsägare vars marsvin har råkat ut för ringorm, skabb, löss eller annat; ”Men… han/hon har ju inte träffat några  främmande marsvin…” Och, nej, det har de säkert inte, men eftersom parasiterna finns där hela tiden vilande latent så kan man inte skydda sig genom isolering. Parasitangreppet är troligen ett sekundärt problem som ör orsakat av något annat som man också måste få bukt med.

Så Kembra äter nu antibiotika i 10 dagar morgon och kväll. Hon har gått upp i vikt till nästan 750 gram :-D Hon äter numera samma sak som Frej och alla andra. Hon har lugnat ner sig betydligt när det gäller upplockning och hantering eftersom jag är tvungen att plocka med henne morgon och kväll. Hon till och med stoppar fram nosen mot gräsgivan i stället för att springa långa vägar när jag kommer och tjoar tillsammans med övriga kören när det vankas frukostgrönsaker. Men hon tar inte godis ur handen (ännu). När hon har ätit klart sin medicin ska hon och Frej få några kompisar till ur min egen flock. Några trygga stadiga tanter som bara kommer höja på ena ögonbrynet när de springer så spånet yr för att jag böjer mig ner. På så sätt har jag tidigare på ganska kort tid lärt lite osäkra individer att människor är positivt. De kommer med godis och annat bra att ha och om man inte håller sig framme blir man utan. När det sedan är dags för Frej och Kembra att åka vidare till sin matte har jag en tanke på att åka med dem själv och att de då ska få med sig en av dessa tanter som tryggt ressällskap. Jag har en ganska stor transport som skulle passa för detta. Så får jag också ett trevligt sällskap på vägen hem igen. Jag diskuterade det hela med sonen för ett tag sedan och kom fram till att Stumpan eller Molly är bra kandidater till detta eftersom de är grundtrygga och skulle inte fara illa av att åka fram och tillbaka från norr med bara mig som stadigt sällskap.

Det är cooool, tycker Stumpan. Softa ner…

 

Fast om man ska åka bort och visa sig för främmande måste man putsa till sig, tycker Molly

Jag kanske ska tillägga att jag samlade ett nytt prov på mina egna nio som jag lämnade in för test. De var helt rena från parasiter så det var bara Kembra som bar på den. Varifrån hon har fått den vet vi ju inte, men som jag tidigare skrivit så kan hon ha burit på den rätt länge innan hon blev försvagad av någon anledning så de kunde växa till sig. Därför säger jag också numera; Om ni får problem med magarna på era grisar, gaser, diarréer eller så: LÄMNA IN AVFÖRINGSPROV TILL VETERINÄREN FÖR PARASITTEST.

Jag är så glad att Kembra överlevde, har repat sig så bra och att vi fann hennes problem. Det bevisar för mig att diarréer är inte ett oöverkomligt problem. Det är inte ett dödligt tillstånd får ett marsvin om man bara är snabb, idog och har allt hemma som behövs till man har kunnat få reda på vad problemet egentligen består i.


   Sep 22

Jag vill tro…

Jag hänger på en Facebookgrupp som heter Eragons omplacering av marsvin. En grupp där alla som tycker om marsvin är välkomna att skicka in bilder och filmer på sina grisar och berätta om deras senaste bravader. Ett ställe där man kan ställa frågor ut i det blå och få adekvata svar. Inga frågor är dumma eller korkade. Det enda den gruppen inte vill att man diskuterar är avel och utställningar i syfte att främja. Eftersom Eragons är just en omplacering är man inte positiv till att man sätter nya små individer till världen innan vi har tagit emot de som är hemlösa. Och majoriteten av aveln är just för att få fram den perfekta färgen i det perfekta mönstret med den perfekta pälsen etc för utställningar där människan försöker hävda sig på djurens bekostnad. För det är ju så att den perfekta hälsan och den långa livslängden är inte det som prioriteras i strävan efter ett perfekt utseende. Ett marsvin över sex års ålder är t ex inte välkommet till en utställning?!

Genom den här Facebookgruppen har jag lärt känna många trevliga, likasinnade med samma intresse som jag själv; marsvin och deras väl och ve. Eftersom alla är välkomna att bli medlemmar i gruppen, dyker det ibland upp de som tycker att avel och utställningar är det livet består av. De brukar upplysas, vänligt med bestämt, om att de är välkomna men disskussioner om sådant får de hålla i andra grupper. Tonen i den här gruppen är nämligen vänlig. Utan påhopp och elaka kommentarer. Den är där för att upplysa, hjälpa och i viss mån ”omvända” marsvinsmattar och -hussar så att de kan ta hand om sina underbara små husdjur på allra bästa sätt.

It’s all about me. Me, on top of the world. /Soso

Eftersom jag är en person som varje morgon vaknar med en hel säck full med ord och ett helt huvud fullt med åsikter och mer eller mindre värdefull kunskap efter ett liv som en nyfiken, sökande människa så kommenterar jag ofta och skriver inlägg nu och då. Jag lägger mig verkligen vinn om att bemöta alla dessa människor positivt. Min livsuppfattning är att människan i grunden är god. Det ska mycket till att få mig att ändra uppfattning om en individ och det är ingen annan som kan få mig att ändra uppfattning. Jag måste få komma fram till den själv. Det gör att jag har väldigt, väldigt goda vänner :-) Men det gör också att jag några (väldigt få) gånger under livet har gått på riktiga nitar. Där människor har gjort mig riktigt besviken och där jag har känt mig utnyttjad och trampad på.

Jag har ett exempel som jag inte vet hur jag ska ställa mig till:

På försommaren dök det upp en ung tjej i gruppen som lade ut en bild på en gullig marsvinsbebis, en hane. Nyfiken som jag är kommeterade jag och frågade om hon hade fler. Hon svarade att hon hade två andra hanar som var 5 år gamla. Eftersom den ene var skruttig så räknade hon med att han skulle dö snart och då hade hon inte väntat, utan köpt denna bebis så att den andre skulle han en kompis när den dagen kom. Jag tyckte det lät konstigt och oroande eftersom det är sällan tre okastrerade hanar kan samsas. Och den som skulle vara dålig var ju inte död ännu och var han så jättesjuk hade han ju rätt till lugn och ro och massor av omvårdnad och pyssel av matte till den dagen när det var dags. Då skulle väl kanske inte matte skaffa en ny liten kärlek att slösa allt på. Det ska inte vara tacken efter ett marsvinsliv i mattes tjänst. Jag började fråga lite mer, eftersom jag inte ville döma, utan förstå. Jag frågade vad det var för fel på han som var sjuk. Han hade en knöl som veterinären hade, utan vidare undersökning, dömt ut som en elakartad tumör. När jag frågade vidare om hur den kändes och om veterinären var en erfaren marsvinskunnig veterinär, förstod jag att det kunde vara ett misstag begånget. Veterinären var inte specialiserad på exotiska djur och på beskrivningen jag fick av knölen lät det som en vanlig böld/fettknöl som är väldigt vanligt att marsvin får. De kan opereras bort, med gott resultat, eller tömmas. Jag försökte få matten att åka till en annan veterinär för en andra bedömning utan att döma henne och ge henne skuldkänslor. Men jag lyckades inte och ganska snart hade den eventuellt sjuke blivit avlivad. Jag fick ont i magen när jag läste det eftersom jag vid det laget var ganska övertygad om att han inte var sjuk alls. Men jag hade inte träffat varken honom eller matten så vad vet jag. Jag kan ha fel. Jag kunde så småningom släppa det, även om jag hade svårt att ”gilla” bilder hon la in på den växande bebisen hon hade skaffat. Den kvarvarande äldre killen nämndes inte.

Hon lade en gång in ett bekymrat inlägg där ett ensamt marsvin satt i ett kallt, ouppvärmt utrymme. Vi hade kontakt via PM där jag försökte hjälpa med en lösning, men hon måste hjälpa till eftersom en okänd människa inte kan stolpa in någonstans och bara hämta. Hon skulle vara tvungen att hjälpa till att introducera den här personen på något vis och kanske bädda för att marsvinet skulle få ett nytt hem. Jag hade folk som ville ställa upp och hjälpa till, men det rann ut i sanden, för att den här unga tjejen inte tog tag i det. Nu sitter det troligen ett ensamt marsvin och väntar på att den kalla vintern ska komma och vattnet ska frysa igen… 

Snälla, låt henne inte frysa ihjäl. Jag vet hur det är att sitta ensam, rädd och frusen utan att någon bryr sig om och bara vänta på döden. Jag blev räddad… Jag är älskad… Jag älskar tillbaka /Stumpan

 

För några veckor sedan kom ett inlägg att den äldre kvarvarande killen hade fått urinvägsinfektion och åt antibiotika mot det. Många i gruppen sände sina sympatier och önskan om ett snabbt tillfrisknande. Det är ju så den här gruppen är :-) Jag älskar dem. De stödjer och lyfter och urinvägsinfektion är ju något de flesta marsvin får någon gång i livet så många vet precis hur det är.

Men så häromdagen kom ett nödrop på gruppen från tjejen. Den kvarvarande äldre blödde när hon kom hem. Vad skulle hon göra? Ringa veterinären, var väl mångas första tanke. Det tjatas ofta, ofta om det. Om man får minsta lilla indikation på att ens marsvin är sjukt ska man ringa veterinären. De är ju mästare på att dölja sjukdom så oftast är de VÄLDIGT sjuka när man väl upptäcker det. Men under tiden man väntar på att veterinärens praktik ska öppna försöker vi ju hjälpa. Många förslag och uppmuntrande ord kom från olika håll. Så småningom slutade det blöda. Man kunde se på kommentarerna från henne att hon inte tyckte att ett veterinärbesök längre behövdes och det är svårt att tvinga iväg någon så jag avkrävde ett löfte om att hon skulle hålla tvärkoll på honom i flera dagar så det inte dök upp något nytt.

Vi har våra krämpor men får hjälp med dem så vi har det rätt bra och kan sussa middag avslappnat /Stumpan och Molly +6 år

 

Det dröjde ett par dagar så kom ett  inlägg om att hon nu hade beställt tid hos veterinären till nästa dag för att hon misstänkte att den äldre hade lunginflammation. Han var jättedålig, hon hade stödmatat men hon befarade att han inte skulle klara natten. Det kom ännu mer pepp från alla i gruppen och det hölls tummar och tassar. Jag kommenterade inte eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva. Vi var många som väntade på resultatet efter veterinärbesöket. Så kom det… Den andre äldre kille var avlivad eftersom han både hade haft lunginflammation och urinsten och var så svag att han inte skulle klarat en operation :-(

Då var det något som klack till i mig. Det var då jag mindes att det var samma tjej som hade avlivat hans bror för en elakartad tumör som jag trodde var en vanlig fettknöl. Jag skrev en kommentar där jag skrev att jag uttryckte det udda i att en gris som hade ätit antibiotika mot urinvägsinfektion hade lyckats få lunginflammation under tiden, som man botar med samma antibiotika, och att man inte hade upptäckt urinstenarna när man ändå hade konstaterat urinvägsinfektionen. Jag försökte skriva med ord som inte anklagade varken veterinären eller matte, men i mitt huvud malde mina tankar. Tankar kan man ibland inte stoppa även om man försöker tänka snällt och positivt.

Jag började fundera på att tipsa om att hon skulle låta kastrera den lille som måste vara runt 6 månader nu. Det är en perfekt ålder och en veterinär som är erkänt duktig på att kastrera utan kompikationer bor inom rimligt avstånd. En 6-månaders okastrerad kille passar inte ihop med någon annan hane mer än MÖJLIGTVIS en bebis och kanske inte ens då. Och köpa bebisar från uppfödare och djuraffärer gör vi ju inte. Det är ju det bl a gruppen står för. Men kastrerar hon skulle hon ju kunna ge en hemlös hona eller två eller fler ett bra hem :-) Kanske skulle hon kunna rädda den ensamma honan i det ouppvärmda utrymmet så hon slapp frysa ihjäl till sist :-D

Vår matte har tagit hand om oss när ingen annan ville ha oss. Nu är vi trygga och vi är försäkrade varenda en och så har vi en veterinär som tycker om oss som vi går på hälsoundersökningar hos och som ger oss meducin om vi behöver så att vi kan bli riktigt gamla. Fast vi är lite osäkra på om vi tycker om veterinären…

Men så kommer dråpslaget. Det är för sent. Hon har redan, innan hennes äldre kille ens kallnat (det tog inte ens ett dygn), köpt en ny bebishane någonstans ifrån. Det är nu sista poletten faller ner hos mig. Det är då jag minns att hon till och med köpte en unge innan den förre hanen som avlivades ens var död.

Nu står jag i gränslandet mellan att tro eller inte tro på en männsikas godhet. Är det så att hon två gånger på mindre än ett halvår har frestats att köpa en marsvinsbebis, bara för att han är söt och har varit tvungen att bereda plats för honom i sitt marsvinsliv genom att finna orsaker att avliva sina gamla avlagda. Eller har vi här en människa med maximal otur när det gäller hälsan på sina marsvin och veterinärkontakterna och maximal tur när det gäller att hitta hemlösa marsvinsbebisar av hankön.

Maximal otur eller mord? Välj själva…


   Sep 17

Den landsomfattande livsviktiga veterinären

Min underbara veterinär Barbara Köchli som varit anställd på Djurkliniken Roslagstull, har slutat där och öppnat eget. Men det är ingen veterinärklinik för mig som privatperson, utan det är experthjälp för de exotiska djurslagen (där våra favoritdjur, marsvin, ingår) för andra veterinärer. Egentligen är jag ledsen för att jag inte kan luta mig mot henne direkt när det är svårt och jag har en massa frågor, men samtidigt är jag glad för att fler kan komma i åtnjutande av hennes kunskaper, empati och ”out-of-the-box”-tänkande.

Nu har alla marsvinsägare i hela landet möjlighet att komma i åtnjutande av hennes kunskaper oavsett vilken veterinär de går till, bara vi informerar att hennes tjänster finns.   (Kanske till och med kräver att de används.) När det gäller kostnaden kan ju jag känna att jag är beredd att betala det det kostar veterinären att anlita henne, men samtidigt tycker jag att veterinären borde kunna ta det på kunskapskontot. När jag går därifrån och de har anlitat henne har ju förhoppningsvis de också lärt sig något nytt och fått en nöjd kund som kommer tillbaka.

Förutom att hon kommer arbeta med dessa konsultuppdrag,  som vi alla vet behövs, ska hon försöka verka för att veterinärutbildningen ska innehålla längre och mer djupgående studier i de exotiska djurslagen. I dag är det en skamligt liten del av utbildningen.

Du kan läsa mer om detta här:

Klicka på bilden för att komma till hemsidan

Jag önskar Barbara lycka till och om, jag skriver OM, våra veterinärer inte förstår nyttan med denna tjänst så hoppas jag att hon kommer tillbaka till en veterinärpraktik dit jag kan åka med mina smågrisar. Där jag kan få den hjälp de har rätt till, där någon ställer upp med en axel att gråta mot när livet inte vill väl med de små, där jag vet att jag får ärliga svar och inte bara de jag vill höra. Någonstans där jag kan få svar på alla mina miljoner frågor och där man i alla fall lyssnar på idéer.

Barbara jag saknar dig redan…






Switch to our mobile site