Daisy med den gigantiska kaninen

Den 23 februari hade jag ett ärende till Väderstad, ett litet samhälle nära Vättern och E4:an. Jag skulle möta en person, fika på Centralkonditoriet där (rekommenderas), lämna ifrån mig den första marsvinsbebis som var född hos mig (Russin) till henne och så skulle några andra få vidare skjuts till Eragons av henne. Därför packades marsvinsexpressen, min vita Volvokombi, med transportburar med medresenärer i päls.

Jag tittar ALDRIG på Blocket efter marsvinsannonser längre. Det gör för ont i själen. Men om någon pekar på en och säger, titta här, så bryter jag ofta den regeln eftersom jag är född nyfiken. Därför ser jag mer än jag vill i alla fall och kan jag försöker jag hjälpa genom att skriva ett trevligt mail till annonsören där jag alltid påpekar positiva saker först men också påpekar mindre bra saker. Jag försöker vara vänlig och skriver typ; ”Vilken sötnos du har där, men klorna kanske skulle behöva ansas en del. De ser alldeles för långa ut och gör säkert ont att gå på. Om du inte vågar själv och inte har någon som kan hjälpa dig vet jag att djuraffären eller veterinären hjälper dig gärna för en billig peng.” Jag får ofta väldigt trevliga svar

Från annonsen

En tid innan min resa var det någon som pekade på en annons där det satt en ensam marsvinshona, Daisy, med en kanin som, i alla fall på bilden, såg gigantisk ut. Det fanns en rad som jag tyckte om: ”Daisy behöver komma till en kompis om man enbart  vill ha henne.”  Jag skrev ett mail där jag informerade om att kombinationen kanin och marsvin inte var speciellt bra för någon av dem och speciellt inte för marsvinet. Händer något så är det i princip alltid marsvinet som får betala priset i form av lunginflammation pga bakterien kaniner har i munhålan, diarré av samma orsak, brutna ben när de kommer i vägen för en irriterad kompis, stress pga översexuell burkompis, C-vitaminbrist eller annat. Nu när jag skulle åka till Väderstad drog jag mig till minnes den annonsen eftersom annonsören befann sig inte långt från min destination. Jag tog med annonsen i bilen och ringde när jag kom förbi Södertälje och klockan hade blivit lagom att ringa någon en lördagsmorgon. Det var en väldigt trevlig tjej som svarade. Jag fick reda på att marsvinet var kvar. Jag berättade att jag var på väg mot Väderstad och kunde ta hand om henne, men inte kaninen. Hon tyckte det lät bra och vi kom överens om att jag skulle komma till henne under dagen.

Jag mötte upp min vän i Väderstad, fikade och ringde Eragons för att fråga om det var okej om det kom en extra pälskling till omplaceringen. Det var ju så klart helt i sin ordning. När fikat var slut så begav sig två bilar mot annonsörens adress. Jag hade en extra transport i bilen som jag tog med mig när vi ringde på. Vi gick aldrig längre än till hallen så jag såg aldrig kaninen och hur Daisy hade bott, men jag kan säga att hon var älskad och hade haft kompis ända till nyligen. Familjen hade börjat med två marsvin en gång och efter många år dog det ena marsvinet och Daisy anförskaffades hos en som födde upp marsvin (osäkert om det var en som ställde ut eller bara födde upp för skoj) som nytt sällskap. När så Daisys kompis dog, vid 7-8 års ålder, så bestämde man sig att man inte ville fortsätta med marsvin eftersom familjen hade fått nya intressen som tog deras tid. Man hade även skaffat en kanin för ett tag sedan och eftersom man visste att Daisy inte fick sitta ensam fick kaninen bli ett sällskap. Vi talade med varandra en stund och jag lovade att Daisy inte skulle bli ensam och att hon förhoppningsvis skulle få bo i en flock. Dottern i huset satte själv Daisy i transporten och jag fick uppfattningen att både mamman och dottern kände sig lättade samtidigt som de självklart tyckte det var jobbigt att lämna ifrån sig någon de faktiskt tyckte om och som hade varit en familjemedlem länge.

Så sattes Daisys transport i en bil som for till Eragons, där Irene mötte upp. Hon badade Daisy i Malaseb, som är ett receptbelagt schampo mot svamp, eftersom de flesta teddysar lider av hudsvamp pga deras täta päls och att folk oftast inte rakar ner dem över sommaren och borstar igenom deras päls under vintern så att det kommer luft till hårbottnen och allt hö och boss som annars lägger sig närmast huden försvinner. Dessutom tyckte hon Daisy var lite tunn så hon sattes på ”vänt” i omplaceringen så hon fick äta på sig lite och så Irene kunde kolla så det inte var något annat som saknades henne.

Nu har söta, fina, goa Daisy blivit adopterad och fått ett för-evigt-hem i en alldeles egen flock och kommer aldrig, aldrig bli ensam igen.

Daisys nya matte är duktig fotograf. Det är hon som tagit de här två bilderna i hennes nya hem.