Jag vill tro…

Jag hänger på en Facebookgrupp som heter Eragons omplacering av marsvin. En grupp där alla som tycker om marsvin är välkomna att skicka in bilder och filmer på sina grisar och berätta om deras senaste bravader. Ett ställe där man kan ställa frågor ut i det blå och få adekvata svar. Inga frågor är dumma eller korkade. Det enda den gruppen inte vill att man diskuterar är avel och utställningar i syfte att främja. Eftersom Eragons är just en omplacering är man inte positiv till att man sätter nya små individer till världen innan vi har tagit emot de som är hemlösa. Och majoriteten av aveln är just för att få fram den perfekta färgen i det perfekta mönstret med den perfekta pälsen etc för utställningar där människan försöker hävda sig på djurens bekostnad. För det är ju så att den perfekta hälsan och den långa livslängden är inte det som prioriteras i strävan efter ett perfekt utseende. Ett marsvin över sex års ålder är t ex inte välkommet till en utställning?!

Genom den här Facebookgruppen har jag lärt känna många trevliga, likasinnade med samma intresse som jag själv; marsvin och deras väl och ve. Eftersom alla är välkomna att bli medlemmar i gruppen, dyker det ibland upp de som tycker att avel och utställningar är det livet består av. De brukar upplysas, vänligt med bestämt, om att de är välkomna men disskussioner om sådant får de hålla i andra grupper. Tonen i den här gruppen är nämligen vänlig. Utan påhopp och elaka kommentarer. Den är där för att upplysa, hjälpa och i viss mån ”omvända” marsvinsmattar och -hussar så att de kan ta hand om sina underbara små husdjur på allra bästa sätt.

It’s all about me. Me, on top of the world. /Soso

Eftersom jag är en person som varje morgon vaknar med en hel säck full med ord och ett helt huvud fullt med åsikter och mer eller mindre värdefull kunskap efter ett liv som en nyfiken, sökande människa så kommenterar jag ofta och skriver inlägg nu och då. Jag lägger mig verkligen vinn om att bemöta alla dessa människor positivt. Min livsuppfattning är att människan i grunden är god. Det ska mycket till att få mig att ändra uppfattning om en individ och det är ingen annan som kan få mig att ändra uppfattning. Jag måste få komma fram till den själv. Det gör att jag har väldigt, väldigt goda vänner Men det gör också att jag några (väldigt få) gånger under livet har gått på riktiga nitar. Där människor har gjort mig riktigt besviken och där jag har känt mig utnyttjad och trampad på.

Jag har ett exempel som jag inte vet hur jag ska ställa mig till:

På försommaren dök det upp en ung tjej i gruppen som lade ut en bild på en gullig marsvinsbebis, en hane. Nyfiken som jag är kommeterade jag och frågade om hon hade fler. Hon svarade att hon hade två andra hanar som var 5 år gamla. Eftersom den ene var skruttig så räknade hon med att han skulle dö snart och då hade hon inte väntat, utan köpt denna bebis så att den andre skulle han en kompis när den dagen kom. Jag tyckte det lät konstigt och oroande eftersom det är sällan tre okastrerade hanar kan samsas. Och den som skulle vara dålig var ju inte död ännu och var han så jättesjuk hade han ju rätt till lugn och ro och massor av omvårdnad och pyssel av matte till den dagen när det var dags. Då skulle väl kanske inte matte skaffa en ny liten kärlek att slösa allt på. Det ska inte vara tacken efter ett marsvinsliv i mattes tjänst. Jag började fråga lite mer, eftersom jag inte ville döma, utan förstå. Jag frågade vad det var för fel på han som var sjuk. Han hade en knöl som veterinären hade, utan vidare undersökning, dömt ut som en elakartad tumör. När jag frågade vidare om hur den kändes och om veterinären var en erfaren marsvinskunnig veterinär, förstod jag att det kunde vara ett misstag begånget. Veterinären var inte specialiserad på exotiska djur och på beskrivningen jag fick av knölen lät det som en vanlig böld/fettknöl som är väldigt vanligt att marsvin får. De kan opereras bort, med gott resultat, eller tömmas. Jag försökte få matten att åka till en annan veterinär för en andra bedömning utan att döma henne och ge henne skuldkänslor. Men jag lyckades inte och ganska snart hade den eventuellt sjuke blivit avlivad. Jag fick ont i magen när jag läste det eftersom jag vid det laget var ganska övertygad om att han inte var sjuk alls. Men jag hade inte träffat varken honom eller matten så vad vet jag. Jag kan ha fel. Jag kunde så småningom släppa det, även om jag hade svårt att ”gilla” bilder hon la in på den växande bebisen hon hade skaffat. Den kvarvarande äldre killen nämndes inte.

Hon lade en gång in ett bekymrat inlägg där ett ensamt marsvin satt i ett kallt, ouppvärmt utrymme. Vi hade kontakt via PM där jag försökte hjälpa med en lösning, men hon måste hjälpa till eftersom en okänd människa inte kan stolpa in någonstans och bara hämta. Hon skulle vara tvungen att hjälpa till att introducera den här personen på något vis och kanske bädda för att marsvinet skulle få ett nytt hem. Jag hade folk som ville ställa upp och hjälpa till, men det rann ut i sanden, för att den här unga tjejen inte tog tag i det. Nu sitter det troligen ett ensamt marsvin och väntar på att den kalla vintern ska komma och vattnet ska frysa igen… 

Snälla, låt henne inte frysa ihjäl. Jag vet hur det är att sitta ensam, rädd och frusen utan att någon bryr sig om och bara vänta på döden. Jag blev räddad… Jag är älskad… Jag älskar tillbaka /Stumpan

För några veckor sedan kom ett inlägg att den äldre kvarvarande killen hade fått urinvägsinfektion och åt antibiotika mot det. Många i gruppen sände sina sympatier och önskan om ett snabbt tillfrisknande. Det är ju så den här gruppen är Jag älskar dem. De stödjer och lyfter och urinvägsinfektion är ju något de flesta marsvin får någon gång i livet så många vet precis hur det är.

Men så häromdagen kom ett nödrop på gruppen från tjejen. Den kvarvarande äldre blödde när hon kom hem. Vad skulle hon göra? Ringa veterinären, var väl mångas första tanke. Det tjatas ofta, ofta om det. Om man får minsta lilla indikation på att ens marsvin är sjukt ska man ringa veterinären. De är ju mästare på att dölja sjukdom så oftast är de VÄLDIGT sjuka när man väl upptäcker det. Men under tiden man väntar på att veterinärens praktik ska öppna försöker vi ju hjälpa. Många förslag och uppmuntrande ord kom från olika håll. Så småningom slutade det blöda. Man kunde se på kommentarerna från henne att hon inte tyckte att ett veterinärbesök längre behövdes och det är svårt att tvinga iväg någon så jag avkrävde ett löfte om att hon skulle hålla tvärkoll på honom i flera dagar så det inte dök upp något nytt.

Vi har våra krämpor men får hjälp med dem så vi har det rätt bra och kan sussa middag avslappnat /Stumpan och Molly +6 år

Det dröjde ett par dagar så kom ett  inlägg om att hon nu hade beställt tid hos veterinären till nästa dag för att hon misstänkte att den äldre hade lunginflammation. Han var jättedålig, hon hade stödmatat men hon befarade att han inte skulle klara natten. Det kom ännu mer pepp från alla i gruppen och det hölls tummar och tassar. Jag kommenterade inte eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva. Vi var många som väntade på resultatet efter veterinärbesöket. Så kom det… Den andre äldre kille var avlivad eftersom han både hade haft lunginflammation och urinsten och var så svag att han inte skulle klarat en operation

Då var det något som klack till i mig. Det var då jag mindes att det var samma tjej som hade avlivat hans bror för en elakartad tumör som jag trodde var en vanlig fettknöl. Jag skrev en kommentar där jag skrev att jag uttryckte det udda i att en gris som hade ätit antibiotika mot urinvägsinfektion hade lyckats få lunginflammation under tiden, som man botar med samma antibiotika, och att man inte hade upptäckt urinstenarna när man ändå hade konstaterat urinvägsinfektionen. Jag försökte skriva med ord som inte anklagade varken veterinären eller matte, men i mitt huvud malde mina tankar. Tankar kan man ibland inte stoppa även om man försöker tänka snällt och positivt.

Jag började fundera på att tipsa om att hon skulle låta kastrera den lille som måste vara runt 6 månader nu. Det är en perfekt ålder och en veterinär som är erkänt duktig på att kastrera utan kompikationer bor inom rimligt avstånd. En 6-månaders okastrerad kille passar inte ihop med någon annan hane mer än MÖJLIGTVIS en bebis och kanske inte ens då. Och köpa bebisar från uppfödare och djuraffärer gör vi ju inte. Det är ju det bl a gruppen står för. Men kastrerar hon skulle hon ju kunna ge en hemlös hona eller två eller fler ett bra hem Kanske skulle hon kunna rädda den ensamma honan i det ouppvärmda utrymmet så hon slapp frysa ihjäl till sist

Vår matte har tagit hand om oss när ingen annan ville ha oss. Nu är vi trygga och vi är försäkrade varenda en och så har vi en veterinär som tycker om oss som vi går på hälsoundersökningar hos och som ger oss meducin om vi behöver så att vi kan bli riktigt gamla. Fast vi är lite osäkra på om vi tycker om veterinären…

Men så kommer dråpslaget. Det är för sent. Hon har redan, innan hennes äldre kille ens kallnat (det tog inte ens ett dygn), köpt en ny bebishane någonstans ifrån. Det är nu sista poletten faller ner hos mig. Det är då jag minns att hon till och med köpte en unge innan den förre hanen som avlivades ens var död.

Nu står jag i gränslandet mellan att tro eller inte tro på en männsikas godhet. Är det så att hon två gånger på mindre än ett halvår har frestats att köpa en marsvinsbebis, bara för att han är söt och har varit tvungen att bereda plats för honom i sitt marsvinsliv genom att finna orsaker att avliva sina gamla avlagda. Eller har vi här en människa med maximal otur när det gäller hälsan på sina marsvin och veterinärkontakterna och maximal tur när det gäller att hitta hemlösa marsvinsbebisar av hankön.

Maximal otur eller mord? Välj själva…