En kort berättelse:
En person skänker bort sina marsvin på blocket.
När någon väl är intresserad är personen beredd att ge bort dom utan att ens träffa den nye ägaren eftersom man inte har tid att vara hemma för att visa upp dom. En bekant har möjlighet att lämna ut dom. Det mötet blir inte av, av flera orsaker. Någon dag senare är personen beredd att köra hem marsvinen till den potentiella ägaren. Det avstyrs och den intresserade beger sig till personen för att beskåda de små och finner tre tjejer i en pyttebur.
Trångbott. Inte mycket större än en ordinär kökshandduk.
När man sedan tittar in i buren blir man beklämd. Där fanns ett rött plasthus som två av dom hade trängt in sig i. Den tredje fick inte plats. Förutom det så fanns detta:
En välanvänd saltsten, en skål pellets, en pyttebit gurka och en liten fläck som indikerar att det en gång funnits hö.
Det ska tilläggas att de hade askorbinsyra i vattenflaskan så något rätt hade de. Askorbinsyra är ju C-vitamin. Frågan är bara hur länge sedan vattnet byttes. C-vitamin förstörs ganska snabbt av ljus. Det går på ett par timmar… Och resten: Saltsten ger stenar i urinblåsan, pellets också. Nu kan det kanske ha varit Oxbows, vilket i så fall är förmildrande, men man frågade inte. Gurka är gott, men knappast tillräckligt som grönsak och frånvaron av hö är skandalös.
Man blir beklämd när personen sedan börjar resonera som så, att det ena marsvinet är ju så socialt och trevligt så man kanske skulle behålla det. Då informerar man om att det är inte lagligt att hålla ett ensamt marsvin och man tänker inte bidra till att det kvarlämnade marsvinet mår dåligt. Antingen flyttar alla eller så stannar alla. Jamen, om jag lovar att skaffa sällskap till det kvarlämnade då? Gör ingen skillnad. Då kan lika gärna alla stanna, eller hur? End of discussion.
Nu ska marsvinen flytta. Precis innan man går så kommer personen på att fråga om man kanske är intresserad av att få en stor bur som finns i källaren. Stor? tänker man då. Man har ju sett den dom sitter i. Men man går med till källaren och tittar. Där finns en enorm bur. Vi talar 150 x 75 cm. Den skänks bort med marsvinen med motiveringen att den kan ju vara bra att ha dem i utomhus på sommaren.
Varför har man dem i en pyttebur när man äger en jättebur?
Hur kan man resonera så? Varför inte låta dom gå i stor bur alltid? På sommaren vill väl ändå marsvin äta gräs, inte vara instängda i en stor bur med plastbotten. Man tog emot storburen också… Den blir bra på landet. Men ute kommer grisarna gå inom kompostgaller i stor, stor hage utan plastgolv.
Nu ska tilläggas att de tre tjejerna fortfarande söker nytt hem men under tiden vadar dom genom hö i den stora buren, får grönsaker med garanterat C-vitamininnehåll varje dag, tre ordentliga gömmor, ett filtrör från Eragons nya kollektion (stor succe!) och massor av kärlek och snart en del vistelse utanför buren också. Öronen är rengjorda, klorna klippta, tänderna kollade. Vägda är dom också. Man ska ringa veterinär för rådgivning om ett par saker, men det är troligtvis inget. Men hellre ett samtal för mycket än för lite…
Sällan har man sett så mycket hö försvinna så snabbt in i så små kroppar, påfyllning två gånger om dagen behövs. Grönsaker av alla sorter försvinner som om dom aldrig har funnits.
Varför skriver jag det här? För att jag bryr mig! För att jag vill att Blocket inte ska godkänna annonser där man skänker bort liv. Det enda skydd dom har mot sjuka människor är att de i alla fall kostar pengar. Skaffar man djur måste man vara beredd att ta hand om dom också. Eller??