Soso – det lilla marsvinet från Riga

Soso, är en liten tjej i ordens rätta bemärkelse. Hennes historia började i Riga, Lettlands huvudstad, där hon är inköpt vid tre veckors ålder i mars 2011 av en student. Studenten, som några månader senare, tröttnat på Soso tänkte släppa ut henne i det vilda för att försöka överleva så gott det gick. Då gick en annan student in och tog över Soso för att försöka rädda hennes liv. Det var en fin tanke, men inte så mycket mer. Båda studenterna hade missat det där med att ta reda på vad Soso behöver; en kompis av samma art, fri tillgång till hö och allmän päls och klovård. Så när student nummer två flyttade tillbaka till Sverige tog hon med sig Soso och en släkting till henne tyckte synd om det pyttelilla marsvinet. Hon ville inte förnärma sin släkting genom att tala om för henne att hon var usel som djurägare utan hon bad att få Soso, vilket hon fick eftersom student nummer två också hade tröttnat.

Soso, söt som socker

Denna person gjorde allt som stod i hennes makt att ta reda på vad ett litet marsvin behöver så hon var den första att ge Soso hö i stället för bara pellets. Hon tog reda på hur man klipper klorna och gjorde det trots att hon var rädd för att klippa för långt. Hon till och med funderade på att skaffa Soso en kompis, men där tänkte hon till. Konstaterade att hon har små barn som hon var rädd skulle skada Soso av obetänksamhet och så kände hon att hon inte räckte till för ett marsvin, hur skulle hon då räcka till för två? Hon valde att sätta ut en annons på Blocket och av en ren slump satt jag och Irene och talade i telefonen om Blocket annonser i södra Sverige kontra Stockholmsområdet. Irene slösurfade bland marsvinen som fanns på annons i Stockholm och stötte på denna lite underligt formulerade annons där ett ensamt marsvin, hona, sänktes bort till någon som antingen var uppfödare eller hade flera marsvin och erfarenhet.

Inte stor, men naggande god… och uppkäftig

Jag svarade på den via mail eftersom det inte fanns något telefonnummer. Jag berättade att jag inte var uppfödare men hade flera marsvin sedan några år och jag kunde hjälpa både marsvinshonan och hennes nuvarande ägare om de ville. Nu skulle jag ju åka bort redan nästa dag, så jag skrev det också. Ganska omgående ringde en tjej, presenterade sig och sa att det var hon som hade satt ut annonsen. Det var sex andra som hade skrivit. Jag var det sista mailet, men hon fastnade för det jag skrev. Vi kom överens om att jag skulle komma och titta. Jag gjorde det med en gång och fann denna lilla tjej som bodde i en burbotten, utan galler så hon kunde hoppa ut och in i buren som hon ville. Nu saknade burbottnen något som helst underlag, men det var rent och hon hade ett litet gömsle i form av en flätad korg man hade lagt på sidan, en vattenflaska, lite sallad, någon slags flerfärgad pellets och sånt där krusigt hö som man köper på mataffären.

Gräs är gott!

Vi talade ganska länge, hennes ägare och jag, och hon berättade historien om Soso. Hon ville så väl men var också mycket blyg. Jag talade om att jag tyckte Soso var mycket tunn, men att jag tror att det kanske kan ordna till sig med tiden. När jag kom hem vägde jag henne: Soso 1½ år vägde 528 gram. När jag satte ner henne i flocken brydde jag mig inte om att gå enligt alla procedurer, med att hon skulle träffa kastraten ensam först osv. Jag bara satte ner henne. Hon har varit utan marsvinskompis sedan hon var 3 veckor så hon hade inte en enda social marsvinskunskap. Hon gjorde alla fel inom den närmsta timmen. Hon sprang fram och nosade nos mot nos. När den andre lyfte på hakan ryckte hon bara på axlarna och sprang vidare. Hon kunde inte gå, hon popcornhoppade hela tiden Hon var så lycklig så det fanns ingen i hagen som kunde banna henne.

Stumpan tog sig an Soso och snyggade till henne.

Så här glad blir man när man träffar artfränder för allra första gången sedan man var tre veckor gammal och man nu är ett och ett halvt år. Men det sociala samspelet fattar man inte alls. Det saknas en hel del beteenden och förståelse för vad de andra säger. Men hon lär sig…

Efter ett dygn var hon lite rädd för kastraten eftersom han hade ryat i ordentligt när hon tog hans favoritplats och inte flyttade sig när han kom, men det gick ganska snart över. Hennes vikt går sakta, men säkert, upp mot 600 gram.

Jag har fått förstärka kompostgallret med hönsnät eftersom Soso promenerar igenom maskorna som ingenting. Hon har lärt sig lite marsvinsmanér nu. Kurra och vicka rumpa är det hon övar mest på. Respekt för äldre är hon däremot usel på