Anton, den snygge snorvalpen

Jag har fyllt jämna år i början av juni Då ville jag, som många andra, fly landet för några dagar för att slippa allt ståhej runt den dagen. Sonen lovade att flytta hem tillfälligt igen för att ta hand om marsvinen under min och makens resa. Men… han ville inte ha ansvar för Lilla Bu, som krävde lite extra. Så om jag skulle kunna åka någonstans måste jag fixa så någon annan tog hand om henne och hennes lilla flock bestående av Musse och Lakrits.

Irene var min räddande ängel. Hon hade ju ett ärende ner till Stockholm och for hem med Selma och några andra hemlösa Stockholmsgrisar som jag har skrivit om i inlägget Selma den missförstådda. I bilen följde även Lilla Bu, Musse och Lakrits med. Med hela lilla apoteket och alla instruktioner. Jag åkte iväg på min resa och hade precis så mysigt och trevligt som man ska ha. Jag behövde inte oroa mig för något.

Jag åker med Irene nu. Hejdå matte. Ta han dom dig och ha det så kul. Vi ses sen.

När jag sedan kom hem började jag fundera på när jag skulle kunna hämta hem trion igen. Jag hade inte semester, men det hade min arbetskollega, så jag kunde inte åka iväg en vardag och helgerna var bokade till allt möjligt från bröllop till middagsbjudningar på vår altan. Midsommar är inte förknippat med en massa måste-traditioner för mig och maken. Jag frågade Irene hur det såg ut för henne om jag skulle komma till Bohus över midsommarhelgen. Det gick bra. Irene frågade då mig om jag inte hade funderat på att låta de tre tjejerna hon hade hos sig, flytta ihop med de tre tjejerna jag hade hemma. Det var ju en lockande tanke eftersom det onekligen är ett pyssel att ha många flockar, men jag var lite tveksam hur det skulle fungera för Lilla Bu. Hon betedde sig inte som andra marsvin eftersom hon var blind. De två som ingick i hennes flock hade bott med henne sedan hon ar nyfödd, och seende, så de var vana vid henne. Men hur skulle de andra behandla henne. Men vi kom överens om att prova. Irene har ju resurser när det gäller antal marsvin. Man kan sätta hela högen i en större flock och sedan börja plocka bort individer så att det till sist är kvar de som ska ingå i flocken. Det brukar fungera bra. Hon förberedde genom att sätta Bu-flocken i sin egen flock. Jag, som hade velat mellan om jag skulle ta tåg eller bil ner, packade in Stumpan, Niña och Maritza i Volvo-kombin och styrde mot Bohus när midsommarhelgen kom. Så snart vi kom ner placerades de tre i flocken de också.

Vi hade inte så jättemånga dagar på oss, men det vi såg verkade som om det kanske kunde fungera. I och för sig såg vi en morgon att Bu hade ett bitsår på nosen, men vi kom på att SueEllen och CitronKajsa nog var kvar i stugan där min flock nu huserade, med endast ett tillskott i en kastrat som heter Anton. Vi letade rätt på och plockade bort SueEllen och CitronKajsa. SueEllen var starkt misstänkt till att ha orsakat såret på Lilla Bu. Det var en miss att de hade blivit kvar när vi tog bort de andra som hade drygat ut min lilla flock.

Anton, ja… Eftersom min kastrat, Tomas nyligen hade avlidit, tyckte Irene att nu när jag satte ihop en hel bunt tjejer var det lugnast att låta en kastrat ta hand om dem. Tjejer är inte kända för att vara bra flockledare. Anton var en av tre killar som hon hade fått in för omplacering nyligen. Anton var den äldste, jämngammal med Maritza, de andra två var yngre förmågor. De var ganska nyligen kastrerade eftersom hon inte såg att någon av dem skulle kunna bli kompis med någon annan av dem. De hade suttit ihop alla tre och därmed hade de sina osämjor klara :-/ Anton hade hon valt ut eftersom han just var äldst och hade fungerat som en slags flockledare för de andra två ynglingarna.

Snyggingen Anton

Anton är en mycket stilig marsvinsman, men jag kände mig inte riktigt redo för ett förhållande med en ny kastrat efter Tomas. Och just mina marsvinstjejer är ju de snällaste som finns, så inte behöver de en kastrat för ordningens skull Men Irene är duktig på att komma med övertygande argument och ett av dem var att Anton skulle vara till låns… Hon är smart hon. Det var precis så Maritza hamnade hemma hos oss.

Jag hittade jättestora maskrosblad som jag bjöd på. Kul att se hur de olika individerna hanterar dem.

Så därför åkte jag hem med ett marsvin mer än jag från början räknat med. Väl hemma gick det så där med den sammansatta flocken. Redan hos Irene hade jag sett att Niña försökte köra ut Lilla Bu ur flocken. Det tänkte jag att jag kanske skulle kunna stävja eftersom Niña är en mycket resonabel och lugn tjej. Nu blev det inte bättre än att Niña blev akut sjuk och avlivades hos veterinär bara en vecka efter vi kom hem

Anton visade sig inte vara en fullfjädrad flockledare alls. Hans uppgift i livet var att ligga och tugga hö eller gräs och titta på när tjejerna tjafsade. Han är helt enkelt inte torr bakom öronen.

Observera att det är Anton, flockledare, som borde gå in och tala om att det är han som är boss. Det är han som ligger och tuggar gräs och tittar på. Innan jag tog den här filmen hade Stumpan både fått göra ninjahopp och visa sina tänder för att Alisa skulle vika sig. Nu har de kommit så långt att viljornas kamp räcker. Den som gnäller hela tiden är Maritza. Hon är expert på att tala om när hon inte tycker om någon eller något, men att göra något åt det… Nä, varför det? Trots att hon är den yngsta och muskulösaste i flocken. Dryga kilot muskler är inte att förakta i marsvinsvärlden. Men det är också tur att hon inte är en slagskämpe.

Jag kämpade på med att försöka få in Lilla Bu i flocken. De andra två, Lakrits och Musse, hade redan flutit in som om de aldrig hade varit någon annanstans. Jag övervägde många gånger att dela upp dem igen och sätta Lakrits, Musse och Lilla Bu i en egen flock igen. Det som hindrade mig var Lakrits och Musses uppenbara lycka för att få interagera med andra marsvin. Jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem. Innan hade de inte vetat något annat än sin egen lilla värld, men nu visste de annat.

Jag hade Bu i en egen liten bur när jag inte hade uppsikt över dem eftersom jag märkte att hon tappade vikt och fick sår om jag inte gjorde så. Det var någon mer som inte accepterade henne. Men vem? Niña hade varit helt otippad så jag vågade inte ta något för givet, men en dag när de var ute i trädgården såg jag. Det var Anton. Han gjorde inte mycket flockledarjobb annars, men att jaga ut Bu ur flocken skulle han. Han gick och nosade henne i rumpan och så flög han på henne och högg henne i ryggen. Ett vanligt marsvin skulle ha haft päls som skyddade lite och så skulle det sprungit därifrån, men Bu var naken och blind. Hon satt kvar, fick sår på ryggen och tjöt.

Jag kontaktade Irene och sa att det här går inte. Jag kan inte få ihop det. Vi kom överens om att Anton inte skulle stanna. Han skulle åka med mig till en marsvinsträff på Öland och få skjuts därifrån till Göteborg.

Några dagar senare talade jag och Irene igen. Hon berättade då att hon hade fått in en kastrat som aldrig skulle vara stygg mot Lilla Bu. En gammal, svag och långsam individ. Frågan var om jag ville prova med honom. Jag ömmar ju dessutom om de svaga, så han skulle passa bra hemma hos mig. Jag sa ja och det bestämdes att han skulle få skjuts till Öland han med.

Spännande fortsättning följer…