Och så var de bara 10…

Kola är död.

Fina, fina Kola. Knäckis och vi är så ledsna.

Knäckis är ensam.

Det går fort om man är marsvin, äldre och inte hemma i storstan där den marsvinskunniga veterinären finns inom en halvtimmes räckvidd.

Förra veckan upptäckte jag att Kola kändes lätt när jag skulle lyfta honom. Jag ställde honom på vågen och såg att killen som vägde 942 gram den 28 juli bara vägde 867 gram den 3 augusti. Jag gick igenom honom men hittade inget fel alls. Jag började stödmata lite granna och redan kvällen därpå hade han klivit en bit över 900 gram. Jag slappnade av igen. Men den 6 augusti, på kvällen, upptäckte jag att han inte var helt bra i magen. Jag vägde honom. Han var nere i 836 gram! Jag gav Fibreplex och började stödmata var tredje timme och fortsatte med det över natten till jag kunde ringa till min vanliga veterinärklinik, Djurkliniken Roslagstull,  hemma på morgonen.

Jag förklarade som det var att jag är på landet. Kola har mjuk mage och jag tyckte mig inte se att han åt något själv när jag inte stödmatade honom.  Jag berättade vad jag gjort hittills och frågade om jag kunde göra mer.  Det fanns inget mer jag kunde göra men det var viktigt att försöka ta reda på vad det egentligen var som gjorde att han tappade i vikt och inte ville äta. De sa att den veterinär jag kontaktade kunde kontakta dem om det var något de behövde hjälp och råd med.

Bland de veterinärpraktiker som finns här på Gotland valde jag ut Gotlands Smådjursklinik eftersom de gav ett tryggt intryck. Receptionisten som tog emot mitt samtal talade tydligt om att marsvin var inte deras specialitet, men vi kom överens om att jag skulle komma in med honom i alla fall eftersom det finns inga andra marsvinsspecialister på ön, en veterinärklinik har mer resurser att kolla vad som är fel än jag har på landet och dessutom hade vi ju alltid Roslagstull  att rådfråga. Jag fick en tid kl 12.30.

Klockan 10.30 avslutade jag Critical Care-matningen av Kola, plockade ihop två transportburar eftersom jag ville ha Knäckis med som stöd och trygghet för Kola och som referens till veterinären. Varför de inte fick åka samma bur var för att jag ville se på vägen om Kola kissade och bajsade ordentligt. Vi kom fram till kliniken 12.15. När jag klev in var det tvärtomt och tyst. Jag ställde ifrån mig transportburarna och väntade. Tittade i ett glasskåp de hade med diverse saker de hade plockat ur katt- och hundmagar och -tarmar.

Undrar just hur detta gick till??

Efter en stund kom en äldre man förbi tittade på transporterna och sa ”Jaha, katter.” till mig. ”Nej, marsvin.” sa jag. Jaha, sa han igen lågt och försvann iväg. Det dröjde ännu en stund, under tiden fyllde jag i en blankett som jag hittade på disken. Jag hittade också en liten portierklocka man kunde plinga i. Det gjorde jag och väntade lite till. Till slut kom det en tjej fram bakom en skärm och frågade vad jag ville. Jag har en beställd tid kl 12.30, sa jag. Hon tittade och tittade i sin dator. Jag berättade att jag hade ringt tidigare på förmiddagen, men att man inte hade velat ta Kolas namn eller något annat. Man sa att det skulle man ta när jag kom. Jag blev invisad i ett behandlingsrum. Där satt jag sedan länge och väl med öppen dörr och såg människor gå fram och tillbaka utanför. Så småningom kommer den äldre mannen in i rummet och visar sig vara veterinär. Jag berättar vad som hänt och han ser ut som om han inte vet i vilken ände han ska titta i. Jag försöker få någon slags respons genom att ge en massa förslag på vad som kan vara problemet. Veterinären frågar mig hur mycket han väger och om han har problem med tänderna. Jag talar om att han vägde 883 gram när vi åkte hemifrån och att jag tycker tänderna ser bra ut där fram i alla fall, men jag vill ju gärna att han ska titta på de bakre. Det går inte utan att söva honom påstår veterinären. Jag protesterar och talar om att man kan göra det med samma instrument man tittar i öron på människor med. Han tar ett stadigt tag i håret på Kolas kinder och drar isär mungiporna för att kunna se alla fyra framtänderna samtidigt. Kola säger ingenting, men jag ser att det har lossnat en tuss vitt hår från hans kind när veterinären släpper och påstår att Kolas undertänder ser för långa ut. De slår ju i bakom övertänderna. Jag påstår att det ska se ut så och föreslår att vi ska jämföra med Knäckis som är med. När han tänker ta ett tag i Knäckis kinder tar jag själv och visar Knäckis tänder. Då säger veterinären att han ska hämta en tjej som håller på med ”såna där”. Jag blev mer och mer chockad. Ännu ångrar jag att jag inte slog honom när han luggade Kola i kindhåret.

Han kommer så småningom tillbaka med en tjej som också tittar på tänderna och är även med när de tittar på de bakre tänderna och konstaterar att de ser helt normala ut. Då tittar han på mig och säger. Ja, vad ska man göra då. Jag kan ju ge honom kortison eller antibiotika eller nåt. Jag säger att kortison får du inte ge marsvin eller kaniner och föreslår att han sa kontakta Roslagstull. Efter lite övertalning går han iväg och lämnar dörren öppen. Jag hör hur han talar med andra patienter därute och efter en stund kommer han tillbaka, suckar och säger att det var ju inte bara att ringa utan han måste skriva journal och faxa den till Roslagstull och det kommer säkert ta lång tid innan de svarar så jag kan ju åka hem så ringer han mig sen. Jag protesterar och säger att jag bor ju på andra sidan ön och det tar närmare en timme att ta mig hem. Jag kan inte åka fram och tillbaka över ön med Kola och dessutom måste jag mata honom igen. Jaha, säger veterinären och går iväg.

Det dröjer länge och inget händer. Till sist går jag ut ur rummet och på nytt är det så där tomt överallt. Till sist får jag tag på en tjej som tömmer papperskorgar. Jag frågar om de har Critical Care som de kan blanda till så att jag an ge Kola det. Hon säger att de inte har CC-påsar till salu men att hon tror att det finns en öppnad påse i kylskåpet så om jag bara talar om hur mycket jag vill ha så kan hon väga upp det och ta betalt för det. Jag förklarar att jag vill ha en tesked pulver med två teskedar kokt, varmt vatten samt ett glas med kallt friskt vatten bredvid. En enmillilitersspruta för matningen vill jag också ha. Då frågar hon om vattnet måste koka. Ja helst säger jag. Jag gör så för säkerhets skull. Det dröjer ganska länge och så kommer hon tillbaka med det jag begärt. Jag modifierar sprutan så den går att mata med och börjar mata. Jag märker genast att Kola är sämre. Han vill inte svälja. Jag får massera hans käkar och strupe för att han ska göra det. Under tiden vi har väntat har han bajsat några få pluttar. I transportburen han suttit i finns inga pluttar alls. Han kissar och har kissat i transporten. Tiden går, jag har matat färdigt för länge sedan. Jag ringer Roslagstull för att höra om jag kan skynda på faxsvaret. De har inte fått något fax!

De ber mig att säga åt dem att faxa igen de sitter och väntar på att faxet ska komma. Hela tiden har jag hört att det kommer och går patienter som blir omhändertagna utanför… Jag går ut och avbryter ett samtal veterinären har med en dam med en cockerspaniel. Jag säger att Roslagstull väntar på faxet och det har inte kommit. Sedan går jag in på rummet igen. Efter en stund kommer an annan tjej och gläntar på dörren, som jag stängt, för att tala om att nu har de faxat igen. Bra sa jag och ringer upp Roslagstull. När de svarar håller de på att faxa ett svar. Så vi lägger på och jag väntar.

Jag hör hur den ena patienten efter den andra får hjälp därute. Bl a en hund som är fyra år och ska få en rabiesspruta eftersom matte ska resa utomlands. Det fixas och trixas med denna hund som ska få en spruta i säkert en halvtimme. Så småningom kommer veterinären in och talar om att NU har de fått svar och att de säger att prognosen är ju inte så god eftersom han är så gammal och har tappat i vikt men de tycker att vi ska röntga i alla fall. Så vi går in till röntgen, veterinären, Kola och jag. Han trixar lite med röntgenapparaten. Jag får ett förkläde och han vill att Kola ska ligga på sidan. Han tar en bild som sedan kommer upp på en bildskärm där vi båda kan se. Då pekar han på ett område som jag tycker ser ut som lungorna och säger att det ser ut som om jag har övermatat honom. Så är det något längre ner i buken som ser lite melerat ut som han inte vet vad det är. Det ser konstigt ut, säger han. Jag frågar om man inte kan skicka bilden till Roslagstull så att de får titta på den? Nä, men jag kan ta en bild på bilden med min iPhone och skicka iväg den. Så gör han det. Jag får gå tillbaka till rummet där Knäckis väntar, med förmaning att inte ge mer mat.

Jag väntar, masserar Kolas mage. Han bajsar några små pluttar till. Till sist ringer jag Roslagstull och frågar om bilden har kommit. Ja det hade den och de hade skickat svar. Det ser ut som om huvudproblemet är att Kola har något som ser ut som små urinstenar, men först måste man ju fixa så att han äter innan man an göra något åt dem. Vi lägger på.

Efter ett tag kommer veterinären och talar om att NU har de fått svar. De säger att Kola har urinsten. Han tittar på bilden i sin iPhone, förstorar den och ser några små vita prickar som ett radband i de bakre regionerna. Ja, vad gör man åt det, säger veterinären. Kan man spola som på katter. Jag vet inte, säger jag. Jag har aldrig hört talas om att man gör det, men först måste vi se till att han äter och bajsar som han ska. Jamen han sväljer ju, det såg jag ju, när jag tittade på de bakre tänderna och bajsar gör han ju, sa han och pekade på de 11 små pluttar Kola hade åstadkommit när jag hade masserat hans mage. Jag protesterade och sa att han inte alls svalde längre och att de där pluttarna var alldeles för få. Nejdå, det blir bra ska du se. Jag skriver ut lite antibiotika, för han kan ju ha en infektion någonstans. Jag tror inte det är det som är problemet, sa jag. Jag tror han har ont någonstans och att det är därför han inte äter. Sa du skriva ut något är det Metacam för hund 1,5. SÅÅÅ starkt, sa veterinären. Det tror jag inte är rätt. Jag ber honom kontakta Roslagstull igen. Han hinner knappt utanför dörren innan jag ringer Roslagstull och berättar att han tänker skicka hem Kola med antibiotika och Metacam. Roslagstull tycker det verkar mycket märkligt och säger som jag att man måste se till så att Kola äter och bajsar. De frågar när jag ska åka hem. Jag skulle ju kunna komma till dem. Men det är ju först om två veckor. De säger att deras veterinär ska ringa upp min veterinär.

Det dröjer en liten stund och veterinären kommer in med två recept, ett på Bactrim och ett med Metacam som han inte skrivit färdigt ännu. Han har inte hittat någon dos, säger han. Han frågar om han kan skriva en dos för hund och så får jag ta reda på vad det ska vara själv sedan. Jag kan fråga Roslagstull säger jag, eller också kan du göra det, för deras veterinär ska ringa dig. Ska han?, säger veterinären. Ja, vi måste ju få Kolas matsmältning att fungera. Jamen det GÖR den ju, säger veterinären och går ut ur rummet. Ett tag senare kommer han tillbaka med receptet med Metacam, med dosering. Har du talat med Roslagstulls veterinär, frågade jag. Ja, sa han. Det var han som gav mig dosen. Men… talade ni inte om att ge Kola något som kan få igång hans matsmältning? Det är någon medicin som börjar på B, om jag minns rätt, sa jag. Jo han nämnde att vi borde göra något, men han var så hemlighetsfull om vad det var som skulle göras och vad som skulle ges. Det lät som om det var någon blandning av något, sa veterinären. Men jag tycker han ser ut att må ganska bra.

Du , sa jag. Kola mår inte alls bra. Han har blivit mycket sämre och jag har faktiskt börjat sitta och fundera på om det inte är bättre att ge honom den sista sprutan. Nä, det tycker inte jag, sa veterinären. Ge honom nu chansen. Gå hem och mata honom och ge honom av medicinerna som jag skrivit ut. Ge det ett par-tre dagar så ska du se att han piggar på sig, sa veterinären och gick ut ur rummet.

Jag var så skakad så jag bara plockade ihop, lät Kola vara med Knäckis i samma transport, och gick ut ur rummet själv. Min enda tanke var då att jag måste ha tag på Critical Care, för nu hade det ju gått tre timmar till och Kola måste matas. I receptionen satt en tjej och frågade om jag ville ha direktreglering med försäkringsbolaget. Ja, om det går fort, sa jag. Det kan ta 10 minuter och det kan ta 40, sa hon. Men gå och hämta dina recept på apoteket, tvärs över gatan. Det burar ta lika lång tid att få ut recepten där som att få direktregleringen. Marsvinen kan du lämna här. Så jag gjorde så. Apoteket var en pärs. det var 15 nummer före mig och det gick i snigelfart. Till sist var det min tur och då förstod jag varför det tog så lång tid. Datorerna hängde sig hela tiden för personalen så de var tvungna att starta om programmen. Jag fick i alla fall medicinerna och gick tillbaka. Direktregleringen var klar. Jag betalade resterande dryga 1500:- och gick.

När jag satte mig i bilen och började åka hemåt, ringde jag till distriktsveterinären i Roma, som jag skulle passera halvvägs, för att fråga om de hade Critical Care att sälja. Jadå, det har vi och vi har öppet till 18.30. Klockan var nu straxt efter fyra så det var gott om tid för det, men Kola skulle haft mat för över en timme sedan. Jag körde så fort jag vågade till Roma. Jag tog med grabbarna in. Träffade på en sköterska som frågade om jag beställt tid för veterinären var inte inne. Jag förklarade att jag bara skulle köpa Critical Care och passade på att fråga om veterinären tog emot smådjur också. Ja, det gör vi men vi har ingen kunskap om marsvin, var svaret. Det gör inget, sa jag. Men här kanske man åtminstone blir trevligt bemött och får hjälp och ni kan väl också kontakta Roslagstull. Ja, det har vi gjort flera gånger. Bra, sa jag. Då behöver jag inte åka hela vägen till Visby för att försöka få hjälp. Så åkte jag hem, ledsen, arg och rädd.

Direkt när jag kom hem blandade jag Critical Care och försökte mata Kola. Det gick inte alls. När jag försökte massera käkar och strupe pickade hans huvud som på en höna och han slog nosen i mitt lår. Jag var förtvivlad. Jag insåg att han inte skulle överleva. Att det inte var värdigt. Jag försökte ge honom Metacam och sedan ringde jag tillbaka till distriktsveterinären för att fråga när veterinären skulle komma in. Han var där. Jag förklarade och de sa att det var bara att komma. Maken hjälpte mig att sätta Knäckis och Kola i transporten igen under tiden jag ringde Irene för att få en bekräftelse på att jag gjorde rätt. Sedan åkte vi.

Distriktsveterinären är dansk. Jag var inte helt inställd på danska, men han talade en ganska tydlig danska så det gick att förstå. Han gjorde en snabb undersökning, lyssnade på min berättelse och sa att om vi var på ett stort djursjukhus så skulle man kunna avdela en sköterska som såg till att han, dygnet runt, hade rätt vätskebalans och gav honom mediciner i exakt rätt doser efter den vikt han just då hade, men frågan var om det var etiskt rätt att utsätta honom för det. Jag sa, att det gick inte att få. Jo, i Danmark kan du få det, sa han. Men jag tycker att du gör rätt. Kola borde få somna in nu, han kommer inte bli bättre. Då frågade jag honom hur de avlivar marsvin. Vi ger dem en spruta i levern eller njurarna med avlivningsvätska blandat med bedövningsvätska, svarade han. Men ger ni ingen spruta i nacken, frågade jag. Nej, det behövs inte det är ju bedövningsvätska i sprutan vi ger, sa han. Men hur gör ni med hundar då, sa jag. Jamen det är annorlunda, sa han. De sätter vi ju en kanyl på så då måste vi ge sedering i nacken först.

Jag vill att Kola får lugnande i nacken och att den får verka innan han får sprutan i buken, svarade jag. Jamen, då går blodtrycket ner och det tar längre tid för honom att dö, sa veterinären. Det är möjligt, sa jag. Men han har inte ont och det är inte lika traumatiskt. Det tar bara lite längre tid och det är jag villig att ge honom. Jag har hört skräckhistorier från folk jag litar på om när marsvin fått sprutan i buken utan lugnande först. Jag visade ett SMS jag fått från Irene med preparat och dos. Han nickade, tittade i kylskåpet och gick och hämtade det som skulle vara. Kola och Knäckis satt tillsammans hela tiden i en handduk. Knäckis var med för att ge Kola trygghet och för att jag läst att marsvin faktiskt förstår att kompisen är död om de får se dem och ta farväl efteråt. Det blir tydligen mindre traumatiskt. De slipper leta efter en kompis som aldrig kommer tillbaka. Och Knäckis har aldrig varit ensam, han har alltid haft pappa Kola. Han har aldrig träffat ett annat marsvin än pappa Kola.

Knäckis fick sitta med pappa Kola till det var dags för sprutan i buken. Då fick han sitta i husses knä och bli kelad. Det hela gick väldigt lugnt, värdigt och fint till. Och jag kommer aldrig, aldrig gå till Gotlands Smådjursklinik igen. Jag kommer alltid att åka halva vägen till Romas distriktsveterinär om jag behöver hjälp.

Jag tog med mig Kola hem inlindad i handduken som vi lade i en kartong vi fick av veterinären. Han ska följa med hem för att bli enskilt kremerad som våra andra marsvin blivit. Man kan få det gjort på Gotland, men jag var osäker på att få tillbaka honom innan jag åker hem och det är nästan dubbelt så dyrt eftersom de skickar dem fram och tillbaka till fastlandet. Hemma la vi Kola på fleecen i hans och Knäckis hage så att Knäckis fick chansen att nosa och ta farväl. Det gjorde inte Knäckis så efter en stund tog vi bort Kola därifrån och jag satt med Kola till han började stelna. Det är ett hjärnspöke jag har. Jag kan inte lägga honom i frysen innan. Det är först då jag är bergsäker på att han verkligen är död. Så nu ligger han där inlindad i sin handduk i en kartong i en plastpåse och väntar på att åka hem med oss.

Ni var så fina ihop. Både utseendemässigt och beteendemässigt mot varandra. Så mjuka killar. Nu finns bara Knäckis kvar, ensam...