Och så var de bara 10…

Kola är död.

Fina, fina Kola. Knäckis och vi är så ledsna.

Knäckis är ensam.

Det går fort om man är marsvin, äldre och inte hemma i storstan där den marsvinskunniga veterinären finns inom en halvtimmes räckvidd.

Förra veckan upptäckte jag att Kola kändes lätt när jag skulle lyfta honom. Jag ställde honom på vågen och såg att killen som vägde 942 gram den 28 juli bara vägde 867 gram den 3 augusti. Jag gick igenom honom men hittade inget fel alls. Jag började stödmata lite granna och redan kvällen därpå hade han klivit en bit över 900 gram. Jag slappnade av igen. Men den 6 augusti, på kvällen, upptäckte jag att han inte var helt bra i magen. Jag vägde honom. Han var nere i 836 gram! Jag gav Fibreplex och började stödmata var tredje timme och fortsatte med det över natten till jag kunde ringa till min vanliga veterinärklinik, Djurkliniken Roslagstull,  hemma på morgonen.

Jag förklarade som det var att jag är på landet. Kola har mjuk mage och jag tyckte mig inte se att han åt något själv när jag inte stödmatade honom.  Jag berättade vad jag gjort hittills och frågade om jag kunde göra mer.  Det fanns inget mer jag kunde göra men det var viktigt att försöka ta reda på vad det egentligen var som gjorde att han tappade i vikt och inte ville äta. De sa att den veterinär jag kontaktade kunde kontakta dem om det var något de behövde hjälp och råd med.

Bland de veterinärpraktiker som finns här på Gotland valde jag ut Gotlands Smådjursklinik eftersom de gav ett tryggt intryck. Receptionisten som tog emot mitt samtal talade tydligt om att marsvin var inte deras specialitet, men vi kom överens om att jag skulle komma in med honom i alla fall eftersom det finns inga andra marsvinsspecialister på ön, en veterinärklinik har mer resurser att kolla vad som är fel än jag har på landet och dessutom hade vi ju alltid Roslagstull  att rådfråga. Jag fick en tid kl 12.30.

Klockan 10.30 avslutade jag Critical Care-matningen av Kola, plockade ihop två transportburar eftersom jag ville ha Knäckis med som stöd och trygghet för Kola och som referens till veterinären. Varför de inte fick åka samma bur var för att jag ville se på vägen om Kola kissade och bajsade ordentligt. Vi kom fram till kliniken 12.15. När jag klev in var det tvärtomt och tyst. Jag ställde ifrån mig transportburarna och väntade. Tittade i ett glasskåp de hade med diverse saker de hade plockat ur katt- och hundmagar och -tarmar.

Undrar just hur detta gick till??

Page 1 of 5 | Next page