Änkan, Molly

Nu är egentligen serien slut om man räknar de oönskade marsvinen, men det finns några till jag har en nära relation till och som därför finns eller kommer finnas i min flock. Så serien fortsätter här med de som det inte har varit så synd om när jag hämtat dem i alla fall.

Den 17 juli dog min brors familjs ena marsvin. En kastrat vid namn PimPim. Hans fru, Molly, stod ensam i världen och min brors familj tänker sig inte fortsätta med marsvin.

Molly, adopterad från Eragons

PimPim var ett lyckligt lottat marsvin. Han var köpt på en zooaffär tillsammans med en annan marsvinskille som hette Scabbers, efter råttan i Harry Potter.

Unga PimPim och Scabbers

Egentligen var det ett annat marsvin som var utsedd som kompis till Scabbers, men när man såg att PimPim hade en fot med tår som saknades och en död  klo så valde man honom i stället. Att ömma för de lite svaga och utsatta går lite i släkten PimPim och Scabbers blev så småningom kastrerade båda två hos en smådjursveterinär utan marsvinsvana. Detta var på den tiden då vi inte var så marsvinskunniga. De blev kastrerade eftersom jag hade på olika vägar fått två honor i min vård och eftersom vi semestrar på Gotland tillsammans tänkte vi att om man kastrerar killarna skulle alla marsvinen kunna gå fria i köket tillsammans. Vi visste inte att marsvinskillarna skulle ha blivit osams trots kastreringen. Nu blev det aldrig så att vi ens försökte eftersom det visade sig att Scabbers var kryptorkid, dvs den ena testikeln hade inte kommit ned i pungen, utan fanns kvar uppe i kroppen,  så på honom blev operationen ett större ingrepp. De båda killarna kom hem, PimPim kryade på sig snabbt, men Scabbers blev bara sämre. Man kontaktade veterinärkliniken igen, men de tyckte bara att de skulle låta honom vila. Han skulle nog bli bättre snart. Han hade ju bara gått igenom en lite tuffare operation än kompisen. Scabbers dog.

Det blev till att skaffa en ny kompis till PimPim. Eftersom han redan var kastrerad kunde det bli en tjej och dessutom hade de fått klart för sig att det fanns omplacerigar. Smulan anskaffades hos Marsvinshjälpen. Smulan var en söt liten tjej, men hon var ganska osäker och pipig, om man jämför med PimPim som var en lagom stor, trygg kille som inte tvingade sig på damer som inte vill.

Lilla söta Smulan

De levde i högönsklig välmåga till Smulan fick besvär med urinvägsinfektion. Vid det laget hade vi också hittat en bra, marsvinskunnig veterinär. Hon fick antibiotika, men det blev inte riktigt bra så det blev en omgång till. Detta var i juletid och jag skulle vara marsvinsvakt när familjen åkte till mormor och morfar i Oskarsström. Smulan behövde stödmatas efter antibiotikakurerna för att gå upp i vikt lite. Allt var ok till en morgon då jag upptäcker att hon har fått diarré under natten. Sonen och maken tar henne till veterinären eftersom jag arbetade. Men hon blev bara sämre. Efter ett telefonsamtal med min bror lät veterinären Smulan få somna in i min sons famn.

Så var PimPim ensam igen och jag kände ett ansvar för att det var så. Brorsans familj funderade lite om de kanske inte skulle fortsätta att ha marsvin, men de kom fram till att de inte kunde lämna PimPim ifrån sig så nu började jakten på en dam i lämplig ålder till honom. Han var då i fyraårsåldern. Efter en del Blocketsurfande, kontakter med Marsvinshjälpen och lite andra vägar höll vi på att ge upp. Det fanns bara tvååringar eller yngre och de ville ha en som var jämngammal med PimPim. Jag själv hade ju hittat min kastrat i Göteborg så jag tog kontakt med Eragons. Irene skickade snart ett förslag på en lämplig dam till PimPim: Molly.

Bilderna på henne charmade familjen och jag tog PimPim med mig till Göteborg för att träffa henne. Mötet blev tillfredsställande trots att hon hade varit i slagsmål med en annan precis innan vi kom. Med ett jack i läppen och lite haltande gång på bakbenen föll hon PimPim på läppen kan man säga. Vi tog tåget hem och hon charmade pälsen av PimPim och nästlade sig in i hans hjärta.

Så goa mot varandra

Läppen läkte och lämnade ett svart streck, hältan försvann och blev lite stel gång på bakbenen bara och så småningom hade hon tagit kommandot vänligt men bestämt. Det är nämligen en dam som vet var skåpet sa stå. Och hon är flörtig mot andra killar men svartsjuk mot andra damer! Vi skrattade många gånger när uteburarna stod nära varandra på landet och hon gjorde allt för att charma min kastrat Tomas (Som var ganska svårflirtad. Han hade ju de tjejer han behövde.) samtidigt som hon försökte hota varenda tjej som försökte hälsa på PimPim genom gallret. Hon körde bort PimPim från gallret så han inte skulle se dem.

Det strävsamma paret.

Nybadade

Nu hade min brors familj åkt till landet och redan dagen därpå upptäckte de att PimPim inte mådde bra. Han åt inte. Självklart var det helg och kväll. De fick tag på distriktsveterinären som i alla fall hade Critical Care som de kunde köpa så de kunde stödmata honom. På måndagen gick de till en smådjursveterinär som kunde ge dropp med B-vitamin, men hon kunde inte hitta PimPims problem. De fick åka hem med honom och fortsätta stödmata. Med jämna mellanrum hade jag och min bror kontakt. Men PimPim gick inte att rädda. Han dog i min brors famn sent på kvällen den 17 juli. Han bodde i samma familj från han var sex veckor gammal till den dag han dog, då var han sex år gammal. Och han var älskad och önskad hela vägen.

Nu har de bestämt sig för att deras marsvinsera är slut, men samtidigt är ju Molly väldigt älskad också. Därför bad de mig att låta Molly få flytta in i flocken. Det är fortfarande en bestämd dam, som vet var skåpet sa stå, men med lite fix och trix så håller hon också på att smälta in. Nu någon vecka senare har hon dessutom hittat en riktig kompis i Musse, en av de fem sheltisarna. Ser man Molly finns Musse i närheten och tvärtom.