Man KAN prata med marsvin och de förstår…

Här tänkte jag egentligen fortsätta min lilla följetong om kastraterna, men Vimeo, där jag lägger mina filmsnuttar, säger att jag får vänta till på söndag innan jag får lägga upp mer. Och jag har flera jättefina filmsnuttar som jag vill ha med så det får bli ett litet uppehåll på följetongen. Jag berättar om en annan sak i stället.

På filmen där Soso släpps ner i flocken för första gången, i inlägget Soso – det lilla marsvinet från Riga, börjar Arne hacka tänder. Jag säger åt honom att låta bli och han slutar faktiskt. Irene noterade det och nästa gång vi talade med varandra sa hon att det verkar ju faktiskt som om han förstår. Och det är ju klart att han gör Jag har sagt till honom förr och han vet att jag inte vill att han klapprar tänder i onödan.

Jag påstår att marsvin förstår på samma sätt som hundar och andra djur. De förstår inte exakt vad man säger, men de förstår på tonfall och enstaka ord vad man vill. Och något de faktiskt oftast kan, är sitt namn. Det är bland annat därför jag har så svårt att byta namn på dem, även om namnet kanske inte riktigt passar individen eller är töntigt i största allmänhet. Det är ju den koppling vi allra först kan göra med varandra; jag kallar honom/henne vid dess rätta namn.

Jag kan faktiskt visa ett exempel till som är väldigt färskt. Soso är det marsvin som har bott hos mig kortast tid. Hennes namn har jag inte hittat på, utan det hade hon sedan tidigare. Här på Gotland har jag ingen hage utan grisarna huserar på hela köksgolvet. Men i en hörna har jag ordnat med flera höbingar och fleecefiltar. Det är på den fleecen de helst ligger och där kissar de ju då också. Under fleecen har jag därför dagstidningar som suger upp vätan och som jag kan byta ofta. Nu finns det alltid några grisar som vet att uppskatta tidningspapper som delikatess. Lakrits är en av dem. Se hur Soso reagerar när jag säger åt henne att hon inte får.

Lakrits har lärt Soso att uppskatta den delikata smaken av tabloidtidningspapper :-/ Jag försöker svepa fleccefiltens kant runt, men Soso har lärt sig att man kan krafsa bort filten och komma åt härligheterna.

Här emellan har jag gått och vikt runt fleecen igen. Men det är så smaskigt…

Det är så svårt att låta bli…

Så jag viker runt fleecen igen. Men…

Jag vill, säger Soso

Tänk att det är så svårt att låta bli. Men till sist så

Man kan äta hö här borta också.

Jag vill tillägga att jag inte en enda gång behövde gå dit för att mota bort henne. Det som hände ser ni på filmsnuttarna. Hon vet vad hon heter och reagerar på sitt namn och hon visste att det hon gjorde inte var tillåtet. Numera gräver hon inte fram tidningspappret längre. Jag har inte ändrat på någonting. Hon har helt enkelt förstått och lärt sig.