Jag har under en längre tid funderat på att skaffa mig några små grisar till, men maken är motsträvig. Inte för att han tycker illa om de vi har utan för att han känner sin fru 
Skulle jag få fria tyglar skulle vi snart få flytta ut i garaget.
Men nu känner jag att jag har löst det problemet…
Håll utkik på min blogg under den närmsta tiden så kommer jag förklara och presentera om allt går bra.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Det går inte att komma ifrån. Stumpan har en speciell plats i hela familjens hjärta. Hon är ju vår förstling och så är hon liksom så väldigt… ”stumpig”. Hon verkar inte kunna deppa. När man ser henne bakifrån trava mot köket, med sin runda rumpa och sina vippande öron så blir man varm i hjärtat. Hon liknar en liten björn bakifrån. Hon är så gladlynt och försöker styra oss tvåbeningar, med en typ av burkning där hon lutar sig ivrigt och till och med naggar lätt på fingret i den riktning hon vill att man ska gå när hon blir buren. Den rätta vägen är oftast mot kylskåpet eller upp till nattaburen.
Vi har bytt uppvärmning i huset där vi bor. Då arbetade en rörmokare med att hänga element i alla rum och dra rör till alla elementen. Han var väldigt bekymrad en dag eftersom varje gång han gick förbi Stumpan så tjöt hon efter honom. Han trodde hon var arg eller rädd för honom. Sonen, som var hemma, förklarade då att eftersom rörmokaren var en glad prick som alltid visslade när han gick och maken oftast visslar när det vankas något gott (han har något inbyggt ”vi har hund”-beteende) till grisarna så tror ju Stumpan att det är godis på gång. Hon är den som hemmma hos oss kör matalarmet så att ingen ska missa det goda. Det kallas för språkförbistring i vår värld. Behöver jag tala om att låtar som ”Kan du vissla Johanna”, ”Bron över floden Kwai”, ”Kill-Bill-låten” m fl skapar en viss oro i flocken eftersom en viss Stumpa genast sätter på sirenen. Förresten… Är det någon som har provat att spela låten Popcorn för marsvinen? Jag har, av misstag första gången…
Hon har svarta klor så kloklippning är inte en favorit hos henne. Det är ju så att det blir lite blod någon gång ibland. Inte ofta, men ibland. Stumpan sitter i mitt knä på rumpan med ryggen mot mig när jag ska klippa. Hon är väldigt bra på att hålla balansen när hon sitter så. Sen ser det ut ungefär som den där leken ni vet; Två står mitt emot varandra. Den ena ska hålla ut sina händer med handflatorna neråt och den andra ska lätt, lätt killa med sina fingertoppar på den förstes handflator. Den som killar ska försöka att, utan att avslöja när, försöka smälla den andra på fingrarna. Och självklart ska den andra försöka undvika att bli smälld på fingrarna genom att dra undan handen/händerna. Så, ser ni bilden? Stumpan sitter på rumpan i mitt knä. Jag håller i hennes ena framtass och ska klippa klon. Innan jag hinner klippa alls piper hon till och drar undan tassen. Ett – noll till Stumpan. Jag tar tassen igen måttar ett klipp på klon. Hinner klippa innan hon drar undan tassen. Ett – ett. Och så fortsätter det. Men vi har rutinen inne nu så det går ganska fort. Att bada henne fungerar också bra eftersom hon, när hon inte tycker om något balanserar på rumpan som en cirkusbjörn. Jag badar marsvinen i en liten plastbalja på golvet i badrummet så att inga skador ska ske om dom smiter. Jag använder en plastmugg att ösa vatten över ryggen på dom så att det inte skramlar så mycket och så att jag inte behöver ha så djupt vatten, men när jag ska skölja så är det ju lättare att sätta dom under kranen. Det går så mycket snabbare. Stumpan sitter på sin rumpa, med framtassarna i luften, både i baljan och i handfatet. Bilder kommer så småningom att komma på det.
Stumpan har blivit opererad i örat när hon var ganska ny hos oss. Vi upptäckte att hon hade en liten godartad tumör som växte på ett skaft som en liten svamp i vänsterörat. Det gick inte att göra rent det örat och hon hörde i princip inte alls på det. Veterinären som tog bort tumören berättade att det var en del att rensa bort när dom väl hade skurit bort utväxten 
Jag bär henne oftast med ryggen mot min mage och med ena handen under hennes rumpa och andra framför hennes bröst så att hon kan ha framtassarna på mina fingrar. Hon ser bättre då när hon ska styra. Så satt hon när jag fick instruktioner om medicineringen efter operationen. Då börjar det lilla knyttet, lite halvlurig och trött fortfarande, att putsa sig. Ni vet sådär urgulligt som gör att man nästan vill rufsa till dom lite så att dom ska göra om det 
Veterinären fullständigt smalt. Hon kom helt av sig och utbrast ”Gud så söööööt.” Och smälter det gör vi också, varenda dag faktiskt. Den dan Stumpan inte finns mer kommer det bli VÄLDIGT tomt. Det är tur att hon hittills har hållit sig väldigt frisk (peppar, peppar) och bara har sin artros som vi kan medicinera… och så är det ju alla bokstäverna som vi inte har medicinerat… och så är det ju hennes instinktiva jagande av allt som springer… och nyfikenheten som gör att hon stoppar fram nosen något ofta… och… och…
Jag har ju valt att ha en hemsida som kommer bli lite mer statisk så småningom och där man inte kan kommentera. (Man kan dock komma med förslag i ett formulär längst ner under sidan Om mig.) Den ska innehålla mer materiella ting, såsom tips på prylar man kan tillverka eller köpa. Den ska också innehålla information och erfarenheter av hälsa och ohälsa hos marsvin. Jag har också börjat lägga upp alla bra länkar jag stöter på nu och då. Sedan kan jag ju inte undvika att skriva något lite om mina fantastiska smågrisar där, när det passar in. Det är där jag för tillfället försöker lägga lite ”krut” på att få in allt jag tänkt ska få plats. Den känns långt ifrån klar, bl a är den på svengelska på vissa ställen, och den kommer säkert att leva allt eftersom jag hittar mer att lägga in. Jag lägger in vilka uppdateringar jag har gjort på förstasidan (tryck på Home) så att återkommande besökare kan se vad som hänt sedan sist.
Sedan har jag ju den här bloggen där jag skriver mer regelbundet om sådant som händer i min lilla marsvins-ankdamm. Här kan man kommentera, ge konstruktiv kritik och komma med glada tillrop. Jag tänker att jag också här kan tipsa om när flera små eller någon stor uppdatering är gjord.
Sent i går kväll till exempel satt jag och lade till lite länkar under Sysselsättning och skrev en liten berättelse om annonser på Blocket och la också upp en liten sida om ättika och några av dess fantastiska användningsområden. Gå in på hemsidan och titta efter…
Och som en besvärjelse till våren att komma snart kommer här två videosar inspelade sent i höstas när gräset fortfarande var grönt men luften för kall för små grisar.
Gräsfrossa i köket from Camilla on Vimeo.
En lång video att sätta på loop nära marsvinen så att dom kan längta sig bort. Fungerar som en sån där brasa på video ni vet…
Maken, köksmästaren, serverar alla det dom önskar; Sonen vill ha grönsaker och oidentifierbara animalier (dvs köttfärs, korv eller fiskblock), jag är hädisk jag vet, men jag är allätare så jag tycker om klassiska rätter. Jag lider däremot om man dödar för att sedan slänga bort stora delar. Då är det ju dött förgäves i motsvarande grad. Maken själv äter också det mesta utom ostron som han säger smakar halsfluss… Någon annans halsfluss. Och sist men inte minst serverade han grisarna grönt gräs i mängder så länge det fanns att tillgå…
Kortare gräsätarfilm from Camilla on Vimeo.
En kortare gräs-suktarfilm från i höstas. Nom, nom…
Jag måste bara få tacka alla…
de som tycker min sida var värd ett pris. Jag känner mig hedrad och lätt omtumlad. Ni andra som var mina medtävlande tycker jag är helt underbara. Jag tittar in på era sidor varje dag, så fortsätt. Nästa gång måste det vara er tur.
de som har uppmuntrat och kommit med förslag när mina grisar blev osams. Det var ju faktiskt ni som fick mig att börja bygga på min nya hage och den gav mig ju anledning att skapa en hemsida (jag hade ju en blogg sedan tidigare) och dokumentera bygget. Så ni är i allra högsta grad delaktiga i min vinst.
de som räddade Tomas och alla hans olycksbröder och systrar. Utan er hade jag inte haft en av jordens modigaste marsvinskillar. Att gå en match med Stumpan och sedan hämta upp och gå om… Det är värt beundran.
de som öppnar sina hem för alla små oönskade marsvin därute. Det finns ingen anledning att köpa marsvin från djuraffärer eller uppfödare så länge det finns marsvin som söker hem.
Det största tacket ger jag till de eldsjälar som driver de omplaceringar som finns. Vad vore världen utan er? Mycket sämre i mina ögon i alla fall.
Som ett litet pris till er från mig så bjuder jag på en ny marsvinsmage
Maritzamage
Maritza har en spännande rygg också. Ser ni zigzag?
Söta Maritzas zigzag-rygg
Egentligen har de varit hemma i hela två dygn nu, men jag har bara suttit och njutit. Tittat på marsvins-TV
I torsdags tog jag tåget till Göteborg tidigt på morgonen. Med på tåget hade jag Ozzy, som jag har presenterat här tidigare, Humle, nu under namnet Justin, Molly, som nu heter Drew och Wilma, omdöpt till Sienna. Dessa fyra gav jag lift till Eragons eftersom de av olika anledningar inte kan bo kvar i sina gamla hem. På stationen möttes jag av Kola och tjejernas matte, Marie, som gav mig lift till Eragons. Tack Marie!! Ozzy hade en familj som väntade och framför allt en marsvinskompis, Tiger. De fick träffas på neutral mark dvs kontorsgolvet. Jag fotade allt vad jag kunde men det var ett väldigt springande så det blev mest sudd. Irene fångade in dem så jag kunde ta ett klokt foto på dem.
Ozzy och Tiger
Lycka till Ozzy. Jag kommer sakna dig. Hoppas att du får en riktigt bra kompis i Tiger.
Jag fick också höra i dag att Molly/Drew fick ett nytt hem. Hon har flyttat ihop med en trevlig kastrat i passande ålder Ha det bra Molly. Du är så söt så ingen kan motstå dig.
Nu väntar vi bara på att någon ska förstå vilken urgo, framåt och trevlig kille Humle/Justin är och supersöt, mysig och bedårande tjej Wilma/Sienna är.
Men nu till det ni alla väntar på…
På Eragons i en hage fann jag dessa:
Tomas och Maritza
Och den här:
Niña
Stump fastnade inte på bild…
Närmsta grannar var de här:
Lois, Clark och Cocos
Efter att ha fått äran att följa med Irene hem för att klämma lite på nytillskottet Oden (ohhhh, så sööööt!!!) lyssnat på vi-är-så-hungriga-så-vi-dör-kören på Eragons och tagit emot en yttepytteliten tjej, Beyonce, på under 300 gram, född i december och redan på omplacering (Det är sorgligt 
) så tog jag och ligan, utökad med en, tåget hem. Tomas och Stumpan fick åka tillsammans. Inte ett ljud hördes därifrån. Niña och Maritza fick kampera ihop. Därifrån hördes med jämna mellanrum Maritzas små undergivelsepip när Niña tillrättavisade flickungen. Men när vi kom på tåget blev det knäpptyst där också. Hemresan gick klanderfritt och när jag svängde in på gårdsplanen så var klockan närmare nio på kvällen. Nu skulle den spännande introduktionen av den nya hagen ske. Jag tog bort ramperna för jag tänker att de ska vänja sig vid sin nya miljö och sin nybildade flock i lugn och ro utan att klänga både högt och lågt. Dessutom vill jag vara med första gången någon ska upp på balkongen. Sedan släpptes dom ner i hagen. Jag satte mej att titta på. Jag vet inte vad jag förväntade mig men lite besviken tror jag att jag blev 
Kan ni inte komma fram nu?
Här var det tomt
Jag trodde ju de skulle skutta runt i ren glädjeyra i hela hagen och så sitter de bara och tuggar hö under etageplanet… Nä, skämt åsido, det hade varit en omtumlande och lång dag för oss allihopa så jag var rätt trött också. Jag satt länge och bara tittade och njöt av att de var hemma och att Stumpan inte visade någon som helst tendens till att kaxa mot Tomas. Jag såg Tomas näpsa Stumpan och hon tog det… Heja Tomas!! Snyggt Stumpan!! Maritza tycker nog att vi är rätt jobbiga när vi försöker bekanta oss med henne. Men hon har adopterat Niña som mamma, eller nåt. Hon gömmer sig bakom Niñas volymiösa rumpa när hon tycker något är jobbigt och Niña tar sin nya mammaroll på stort allvar och nyper Maritza i rumpan nu och då när det behövs
Nästa morgon till frukost såg det bättre ut:
Frukost i en solstråle
Doldisen Maritza och Niña
Niña har fått tag på något riktigt gott. Puff!!
Ända mot ända, kan inget hända. Stumpan till vänster och Tomas till höger.
Nu har jag satt upp rampen till balkongen och alla fyra har fått prova på att hamna på balkongen och sedan gå ner. Maritza var först och klarade det galant. Niña var sedan. Hon tyckte det var lite jobbigt att gå ner. Vi ska öva på det… Stumpan tyckte det var en piece of kaka. Och Tomas tyckte det var så kul så han gick upp och nerför rampen flera gånger i rad. Den killen förundrar mig i sin oräddhet. Nu blev det inga bilder tagna på premiären eftersom jag ville vara beredd och ha koll på att ingen fick för sig att ta en genväg ner från rampen. Men det var definitivt ingen fara. Jag låter rampen vara uppe hela tiden numera.
Nu avslutar jag ett långt inlägg med en video:
Paprika är gott!! from Camilla on Vimeo.
Gul paprika kryllar av C-vitaminer och grisarna gillar det verkligen. Dessutom är det en bra muta när jag vill filma dem…
Många gånger när jag tänker på Niña så inser jag att hon är en gåta. När hon hämtades på den omplacering hon var på så fanns det inga uppgifter om henne. Jag vet inte hur gammal hon är, vad hon har hetat, vart hon kommer ifrån. Om hon har levt ensam, eller om hon hade en kompis som lämnades kvar där på omplaceringen, i buren, på gräsmattan. Jag vet inte om hon har haft ungar, om hon kommer från en uppfödare eller från djuraffären. Jag vet inte om hon har haft det bra och varit älskad eller om hon har varit ett barns leksak ett kort tag och sedan oönskad.
Vad jag däremot vet är att hon är en av dom mest älskliga små varelser i päls jag har träffat på. Visst kan hon ge ett tjuvnyp, men hon är aldrig dum. Hon accepterar det mesta och har överseende med resten. Hon startar inga bråk. Hon har stor integritet, för att vara ett marsvin. Jag har hittills inte sett Tomas få bestiga henne en enda gång och hon måste ändå ha brunstat några gånger sedan han flyttade hit. Det är inte så att hon tycker illa om honom. Hon ser mest ut att behandla honom som ett besvärligt barn. Lite tillrättavisande så där…
Stumpan är hon en mästare att hantera. Ingen kan läsa Stumpan som Niña. För oss tvåbeningar kan den ena nosframsträckningen se ut som den andra, men Niña vet direkt om den är vänlig eller om den är dum. Vill du veta hur det är ska du bara lyssna på vad Niñas ljud och läten säger om saken. Det hörs direkt. Det går inte att missförstås. Är det vänligt sinnat, är det tyst. Är det hotfullt, är det ett mycket ljudligt kvirrande och pipande.
Niña tycker MYCKET om mat. All slags mat. Det finns inget som inte kan smakas på. Det är hon som på alla finurliga sätt utnyttjar sin längd till att bland annat försöka komma åt fågelmaten vi förvarar i hink med lock. Man får inte slarva med att sätta på locket. På grund av sin stora matpassion har hon en mycket traditionellt byggd marsvinskropp. Vi försöker att se till att hon inte får för mycket mat. Men hon är en mästare i att hitta smulorna nedanför skafferiet, småbitarna nedanför skärbrädan och sista biten i sina kompisars munnar. Hon älskar att riva tidningspapper i bitar. Hon äter inte så mycket av det, men hon river pappret ljudligt och njutningsfullt i remsor. Hon älskar sonens morgonrock. Hon vill krypa in i en av ärmarna. Strunt samma att det finns en arm i den. Hon får plats ändå. Hon ska få ärva den när han flyttar hemifrån… 
Hon är väldigt smidig, trots sin storlek. Det finns ingen som så smidigt kan forma sin kropp efter ett knä och fullständigt njuta.
Min finaste, sötaste, goaste Niña
Jag har snickrat på en hemsida. Redan från början var det tänkt att bloggen skulle vara en del av en framtida hemsida. Jag tänkte på det när bloggen hamnade som ”/blogg” under kring.kringelkroken.se.
Nu är hemsidan där. Vill du kika?
Klicka på bilden...
Även om en hemsida är mer statisk än en blogg finns det ju massor mer att skriva så den kommer fyllas på med tiden. På första sidan skriver jag in, som en nyhet, när större uppdateringar görs. Nu i början kommer det säkert massor.
Ni får jättegärna hjälpa till att fylla på den. Läs på sidan Om mig så ser ni min tanke med sidan.
På torsdag ska jag åka ner till Göteborg och hämta min lilla flock. Det ska bli så spännande. Jag har längtat så…
Den har blivit utökad med en liten tjej, Maritza. Hennes uppgift är att gjuta lite olja på vågorna som har varit, genom att vara precis den hon är; en ung hona som utökar flocken med en individ. Den uppgiften klarar hon redan galant har jag förstått, eftersom de sedan ganska många dagar sitter själva utan andra marsvin i flocken. Och de är sams Hennes andra uppgift är att lära känna oss. Det kan hon inte påbörja förrän på torsdag eftersom vi inte känner det lilla knyttet.
Tomas näpsar Stumpan ibland, och hon finner sig i det! Stumpan näpsar i sin tur Maritza någon gång, men inte elakt.
Stumpan har haft det tufft bitvis. Jag fick ett telefonsamtal för några dagar sedan. Det var då de skulle flyttas ihop, bara de fyra, till en lite mindre hage som var renskurad så att det inte var någons revir. Nu skulle alla fyra badas som pricken över i, innan de sattes ner i hagen.
Stumpan fungerar så att hon kämpar så gott hon kan och när hon upptäcker att hur mycket hon än försöker så är hon maktlös. Det som ska ske kommer att ske. Då tjuter hon. Jag menar inte ett skräckslaget tjut utan ett frustrations-tjut. Ett tjut som hörs genom dörrar. Vi har hört det bl a hos veterinären när dom höll fast henne för att hon skulle röntgas. Jag och sonen var i behandlingsrummet. Stumpan var flera rum bort, med stängda dörrar. Vi hörde henne, tittade på varandra och konstaterade: Nu får inte Stumpan som hon vill.
Att bada är inte så där jättepoppis. Irene berättade att när hon badade henne satt Stumpan i baljan och tittade henne rakt i ögonen, öppnade sitt rosa gap. Sedan tjöt hon… Stackars Stumpan Hennes vilja är så stor att den ibland inte riktigt får plats i hennes knubbiga lilla kropp. Det är då den pyser ut.
Får jag presentera Ozzy. Han är mycket praktisk eftersom har mäter bakgrundsstrålningen från marken där han går. I alla fall är det så han låter. Hela tiden.
Ozzy knattrar som en geigermätare mest hela tiden. Ett trivsamt ljud...
Han kom i måndags men han ska inte stanna. Han har inte haft någon kompis sedan han var sex veckor. Nu är han två år ganska precis, så det är verkligen dags. På torsdag går färden till Göteborg för att hämta hem min lilla flock. Då får Ozzy åka med. Jag tyckte att Irene sa att det fanns en polare till Ozzy på Eragons. En jämnårig grabb med liknande bakgrund. Jag hoppas att dom ska trivas ihop.
Jag kan bara göra reklam för Ozzy. Han är handtam och lätt att ta upp ur buren. Klippa klor, kolla tänder och annat accepterar han med stoiskt lugn. I famnen sitter han still en stund. Sedan blir det för mycket spring i benen. Han har fått vara lös i köket, under uppsikt, här hos oss och det är med blandade känslor han är ute på golvet. Det har tagit en vecka att få honom så trygg att han inte handlöst kastar sig i skydd när man oannonserad kommer in i köket. Det betyder inte att han, som jag är van vid med våra egna, trampar oss på fötterna när vi öppnar kylskåpet. Men jag tror alldeles säkert att han med bara lite mer tid och uppmärksamhet skulle bli minst lika trygg. Redan nu knattrar han runt våra fötter under köksbordet om vi bara sitter still och inte far upp och ner. Det är en urgo, genomsnäll kille som verkligen förtjänar ett bra marsvinsliv.
Se så snygg jag är. Ge mig all din kärlek och jag ger dig min tillbaka.
Dompterad:
Stumpan putsar from Camilla on Vimeo.
Egentligen tycker hon inte riktigt om att ligga på rygg men nu har hon fått klorna klippta och vill putsa till dom själv. Hon hade hållit på länge och väl när sonen kom på att han skulle filma Hon tycker mycket om att bli kliad på ryggen. Hon har ett gammalt ärr där som verkar klia extra mycket ibland…