Öronrensning
Tomas är ju antingen en teddy eller en rex. För oss är han Tomas, coolaste flockledaren på Kringelkroken, men pga sin ”ras” har han fått sig tillavlat att han får rätt mycket smuts i öronen. Honom får man rensa öronen på lite oftare än de andra. Som tur är misstycker han inte. Att rensa öronen är en blandning av kille-kill och en helt underbar njutning för honom. Han har en massa extraveck i sina öron om man jämför med de andra så att bara ta en babyservett och gnugga ytterörat med hjälper inte riktigt. Vi använder tops. Men på ett så säkert sätt den inte ska ens riskera att komma för långt in i örat. Efteråt får han ögat rensat från lite smolk och lite extra massage över de nedre öronkanterna som han bara älskar.
Tomas får rena öron from Camilla on Vimeo.
Använder man tops måste man vara mycket försiktig! Enklaste sättet är att hålla precis där bomullstussen börjar så kommer man inte in för långt i örat. Tomas tycker det är skönt och att det killas…
Kajsas rester…
Kajsa får ju Critical Care ibland. Förut fick hon det varje dag, men numera tycker jag inte att det behövs så ofta. Ibland blir det en rest kvar som hon bara inte vill ha. Då sätter jag ner skålen till ”vargarna”…
Kajsas rester from Camilla on Vimeo.
När Kajsa har ätit sig mätt på Critical Care tycker jag det är synd att slänga resterna 
Marsvinsträff
Nu har ni väntat länge på de bilder jag tog på marsvinsträffen förra helgen. Som många andra så var jag helt upptagen av att umgås med andra marsvinsfrälsta och pilla på marsvin i parti och minut, så långt ifrån alla blev fotograferade. Men här kommer några av de bilder på marsvinen jag ändå tog.
Konstnärlig bild på Kola och Noel
Visst är han stilig, Kola
Samma Kola. Goding.
Mette-Marit är inget knä-marsvin
Men visst är hon läcker, tjejen
Molly, godingen, som fick ny make med sig hem. Zeke.
Märta delade med sig av pälsen. Snällt... eller...
Polly är en liten tjej som Irene tog med sig. Polly söker hem snart... kanske... Hon vill ha en fleecekorg med sig dit hon går.
Här är en av alla favoriter, Puma. Hon lever verkligen upp till sitt namn. Hon är en riktig "puma" (snygging).
Say no more...
Längst bak är Bosse och Maritza. Svart är Widow och i korgen finns Skorpan och Hera
Videröret var VÄLDIGT populärt. Jag tror rekordet blev fem marsvin samtidigt.
Så småningom tog alla intryck ut sin rätt. En trött Niña...
en trött Kajsa...
och en trött Kola
En korg pälsbollar som Irene hade med sig. Från vänster och underifrån: Polly, Johanna och hennes dotter Fiffiluring.
Sist och definitivt minst har vi Fiffiluringen. En liten filmsnutt:
Fiffiluring ropar på mamma from Camilla on Vimeo.
Så liten och så söt ropar Fiffiluring på mamma, Johanna.
Jag måste säga att det var bland de trevligaste små tillställningar jag varit på. I all enkelhet och utan stora åthävor hade några ordnat så bra. Nu höjer jag min röst för att fler ska göra detsamma lite överallt i vårt avlånga land. Marsvinsnördar i hela riket: Ta kontakt med era närmsta gelikar och bjud på en golvyta till päls-plopparna och ett tips på sovplats till mattarna/hussarna, ta en pizza tillsammans, gulla med varandras guldklimpar, prata om det ni har huvudet fullt av och slappna av i varandras sällskap en helg. Det kommer berika er vardag länge framöver. Skulle någon bjuda mig så skulle jag, utan att fundera, tacka ja.
Vill du ta hand om oss?
Egentligen skulle jag lägga upp bilder från marsvinsträffen jag bevistade i helgen, men det får dröja någon dag. Detta kom emellan:
Bara tre månader och redan oönskade...
Den här lappen hittade jag på anslagstavlan i vår matbutik. Jag blir så ledsen. Det kostar ett besök på vårdcentralen att kolla om man är allergisk. Ett blodprov bara för att veta om man är allergisk mot något alls, ett pricktest för att veta i stora drag vilken grupp av allergener man är känslig mot. Ett snack med en omplacering, uppfödare eller djuraffär för att få lite begagnat burmateriel och hår att ta hem och frottera sig med för att se om man reagerar på det är heller inte omöjligt.
Jag skulle gärna ta dem till mig och ge dem ett drägligt liv, men min flock är full. Makens tålamod är nog också fullt nu. Han är förresten också allergisk. Dock inte mot marsvinen som sådana utan mot gräspollen, som kan finnas i höet. Så höhanteringen och burstädningen får han inte komma i närheten av då går det bra.
Är det någon som kan tänka sig att ta hand om dessa två tar jag gärna hand om dem tillfälligt till vidare resa till ny familj kan ordnas. Jag bor i Tyresö strax söder om Stockholm. Lägg bara en kommentar så kontaktar jag dig.
Vardagskväll
En vanlig vardagskväll sitter jag gärna och studerar och gullar med grisarna. Deras hage står på ovanvåningen som är sonens revir, till han flyttar hemifrån. Han sitter oftast precis bredvid eftersom där står hans dator. De är därför ganska toleranta när det gäller rörelser runtomkring. De reagerar helt enkelt inte utan fortsätter med sitt när vi går förbi t ex. Men det finns en sak som de reagerar på direkt; rasslet av tabletterna i Critter Berrypåsen. Här är en liten filmsnutt från en vanlig vardagskväll.
5 minuter av flockens kväll from Camilla on Vimeo.
Om man charmar matte och sonen får man godis och mys. I början får de varsin Critter Berry. Den tuggas det ivrigt på. Niña plockas upp för att sonen bara hade tre Critter Berrys i det öppnade paketet. Hon fick vara med och öppna nästa så hon också fick en.
Vad gör då Kajsa under tiden de andra smaskar Critter Berrys?
Jo hon äter kligröt med lite havregryn, några skalade solrosfrön och riven morot. Hon förstår inte de andras förtjusning i Critter Berrys. Hennes stora passion är ärtplättar.
Kajsa mumsar from Camilla on Vimeo.
Kajsa har ju en egen del av hagen. Detta för att hon har lite speciell mat som de andra annars kommer fullständigt dammsuga upp. Dessutom är Maritza inte att lita på när det gäller Kajsa. Hon har bitit henne rätt rejält ett par gånger. Varpå Kajsa försöker markera åt alla håll för att slippa bli biten. Det är inte optimalt men vi öppnar gallret emellan ibland när vi tittar på. Dessutom umgås hela flocken alltid när de är ute och oftast när de är i köket. Det fungerar riktigt bra om de har ordentligt med plats, men jag vågar inte ha dem lösa i köket när vi inte är hemma långa tider. Man vet inte vad som kan hända då.
Vem äter vems grönsaker?
Sonen tycker om grönsaker. Det gör grisarna också.
Sonen handlar grönsaker som grisarna äter upp. Jag handlar grönsaker till grisarna som sonen äter upp.
Det är normalt inget problem eftersom grönsakerna ska räcka till alla, men ibland börjar det bli ont om varan och ingen har handlat…
Maritza är en ivrig marsvinstjej på drygt 8 månader. Att ta upp henne är inte självklart alls. Instinkten säger henne att det där att bli infångad är inte bra. Det blir bättre och bättre, men helt bra är det ännu inte. Lite jakt och inträngning i hörn blir det ibland. När man då har fått upp henne så piper hon gnisslande nästan konstant. Det låter väldigt missnöjt. Nu har jag lärt mig (av Tomas) att det som låter missnöjt i våra öron inte behöver vara det. Det kan snarare vara ett vanligt trevnadsljud. Men när det gäller Maritza är vi inte riktigt säkra ännu. Varje liten beröring framkallar ett pip. Sonen har en förmåga att illustrera med ord det han tror att marsvinen tänker.
Häromdagen när vi satt och dividerade vem som åt upp vems grönsaker (på skoj förstås…) knäckte sonen nöten varför Maritza piper när hon är i famnen. Det är ju självklart för att hon har ätit upp grönsakerna och sonen är hungrig. Hon tror att han bakom hennes rygg slickar sig runt munnen och dräglar. När han borrar näsan i hennes nackpäls, tror hon säkert att han egentligen tänker bita nacken av henne. Hon skulle veta att han nog egentligen är född vegetarian. Det enda som gör att han äter kött är att jag vägrade att laga två olika måltider varje kväll när jag var ensamstående med honom. Nuförtiden äter han helst vegetariskt och äter han kött ska det vara oidentifierbart, dvs köttfärs o dyl. Han och Kajsa brukar ”dela” en lunchsallad ibland. Kajsa sitter i knät när han äter och han får freda tallriken från Kajsas närmanden. Det enda Maritza riskerar när hon sitter i hans knä är att bli utnött av allt gullande och kliande. Dessutom är han en stjärna på att rensa öron… och det är rätt killigt tycker alla grisarna.
Läskigt!
I går kväll hände något läskigt hemma. Jag skulle ge grisarna lite blomkålsblast. Som vanligt hängde gänget vid avspärrningen jag gjort så Kajsa ska få en egen hörna. Nästan alla står med framtassarna mot väggen till hagen. Även Kajsa, på sin sida. Plötsligt hör jag en smäll i smådjursgallret som sticker upp ovanför avspärrningen. Det satte jag ju dit så inte Maritza ska kunna hoppa över. När jag tittar efter så ser jag Kajsa sitta med nosen tätt mot gallret. Jag undrar vad hon nosar på. Men så ser jag att hon sitter fast i gallret med munnen/tänderna!
Det gula gallret Kajsa fastnade i med tänderna.
Hon hade antagligen försökt med ett kobrahugg mot någon på andra sidan gallret av någon anledning, öppnat gapet stort, inte sett gallret och helt enkelt i farten lyckats gapa över tre trådar. Smällen jag hörde var säkert när hon med kraft tryckte tänderna över gallertråden. Där satt hon med vidöppet gap och kunde inte gapa så stort så hon skulle komma loss igen. Vad gör man?? Jag tänkte inte så mycket utan ser att hennes undertänder är så där precis på kanten till gallertråden så med lite hjälp borde hon komma loss om jag skulle kunna trycka tänderna neråt samtidigt som jag böjer den gallertråden upp mot mitten av Kajsas gap. Det fungerade!
Hon satt fast i kanske 10-15 sekunder, men under den tiden hann jag tänka mycket. Allt ifrån var närmaste avbitartång fanns, över om jag skulle klara att knipsa gallret med den, till om ett marsvin kan andas ordentligt med munnen öppen till bristningsgränsen.
Efter noggrann undersökning av tänderna och fortsatt utfodring med blomkålsblast och hö kan jag konstatera att Kajsa inte har tagit skada av händelsen. Hon brydde sig faktiskt inte alls när hon kom loss. Hon bara fortsatte tigga blast :-O
En sak är klar: Jag hoppas Kajsa har lärt sig att inte gapa efter mycket och jag ska fundera på ett alternativ till gallret. Jag är så glad att det inte hände när ingen var där. Men samtidigt tror jag att det hände just för att jag var där med något de gärna ville ha. De hoppade, skuttade, pep och tiggde. Spänningen steg och Kajsa, som ser dåligt, reagerade på skuggorna som hon kanske uppfattade som hotfulla eller irriterande. Det hade inte hänt om ingen var där.
Marsvinsnäsa
Ja, rubriken är inte fel. Jag menar inte marsvinsnos, utan näsa.
En dag ringde brorsan och sa att PimPim hade utvecklat en näsa. Han verkade inte ha besvär av det, andades och åt som vanligt. Han skickade ett par bilder på fenomenet:
Liten clownnäsa
Trologtvis ett myggbett eller liknande
Numera ser PimPim normal ut igen. Redan dagen efter hade svullnaden gått ner mycket och ett par dagar senare syntes det inte alls. Men söt var han…
Marsvin och hästar
Jag läste att man på Lunds Universitet hade upptäckt vid en mitokondrie-DNA-studie att marsvin inte är gnagare. De är närmare släkt sälar, apor och hästar än med råttor och möss. Att de är så lika beror på att de lever på likartade sätt.
Om man tänker efter så är det ju ganska självklart…
Marsvin kan inte bilda C-vitamin. Precis som människor och just apor.
De flesta (alla?) gnagare kan sitta på bakbenen och hålla sin mat mellan framtassarna när de äter. Även om Stumpan försöker, så har hon inte lyckats ännu med det tricket.
Men de jag tycker marsvin har flest likheter med är hästar. De är flockdjur. Den mest trygga individ kan få för sig att fly för ingenting. Jag har hört teorier om att det beror på att det är så djupt inrotat i beteendet att hålla sig alert så att även om ingen fara finns så måste man ”öva” på att bli rädd och fly. Deras huvudsakliga föda består av hö. Kraftfoder får dom lätt att bli övergödda. Det finns många liknande små likheter.
Många av er som har marsvin, har också ett hästintresse har jag förstått. Själv har jag aldrig haft häst och mina föräldrar lät mig aldrig gå i ridskola. Det fanns inte pengar till det. Jag hängde i stallet och pysslade om, la veckopengen på en ridtur i hagen och fick ibland rida som tack för att jag hade hjälpt till. I högstadiet kunde man ha ”Fritt valt arbete” och där kunde man välja ridning. Klart att jag gjorde det. Där fick jag lektioner en timme i veckan under tre terminer innan dom la ner den kursen. Det var för dyrt. Maken däremot gick många år på ridskola tillsammans med sin mamma. Han slutade när han var 16 år så han har säkert mer kunskap än jag på området. Jag tycker det är så häftigt. Huset vi bor i är det hus hans ridlärarinna en gång bodde Vi bor väldigt nära ett ridstall och på andra sidan gatan finns en mindre gård där ägarna har tre hästar. Det är inte utan att jag ibland funderar på att man, på äldre dagar, skulle börja ta ridlektioner. Kanske en dag…
Men nu till det som jag ville tala om: Precis som det finns vanvårdade, oönskade och övergivna marsvin så finns det hemska historier om vanvårdade och övergivna hästar. Nu är ju det större djur som det inte finns några omplaceringar för, som jag känner till i alla fall. Men det finns en djurskyddsförening med visionen att inte behövas, Svenska hästars värn.
Där har jag varit medlem i några år nu. Man får deras tidning fyra gånger om året om man är medlem. Där berättar de små sorgliga berättelser, ibland med lyckliga slut och ibland med sorgliga, om hästar de kommit i kontakt med. Varje gång har de också en lista på vanvårdsärenden sedan sist. De gör ett fantastiskt jobb helt idéellt utan några som helst bidrag från de myndigheter de samarbetar med. De lever och hjälper enbart med medlemsavgifter, gåvor, sponsring och annonsintäkter från tidningen. Det känner vi igen… De gör något som däremot är annorlunda från det vi känner igen från marsvinsomplaceringar. De köper eller övertar hästarna de tar hand om. Sedan säljer dom dem aldrig utan de lämnar dem till fodervärdar. De äger cirka 110 hästar numera och alla de har beteckningn SHV framför sitt namn.
Varför skriver jag nu om detta i en marsvinsblogg? Jo, för jag tror att marsvinsmänniskor är godhjärtade, empatiska och sensibla människor. Det måste man vara om man ska umgås med djur som är avlade för att dödas och ätas sedan tidernas begynnelse. Tycker man dessutom om hästar och tycker sig ha 200 kronor om året till övers för en god sak föreslår jag att man blir medlem i SHV om man inte redan är det. Läs hur du gör på deras hemsida http://www.shv.org/index.php?option=com_content&view=article&id=7&Itemid=62
Man kan också bli fadder till en häst från 300 kronor per år.
Ta hand om er och alla runt omkring er, människor och djur. Det finns alldeles för många som har tappat förmågan till empati och inlevelseförmåga i andras känslor…