Det händer att vi bjuder in några på söndagsmiddag. Det är trevligt att äta tillsammans och det behöver varken bli sent eller krångligt. Nu senast bjöd vi in till kl 16.00 och kl 19.00 var alla mätta, nöjda och färdigpratade. Självklart får grisarna vara med. De blir alldeles uppspelta när vi börjar stöka i köket. Bordet får en nedhängande duk, det blir fler stolsben osv. När sedan gästerna kommer springer de gärna mellan våra fötter under bordet. Både barn och vuxna gullar med dem, både efter och innan måltiden. Och det händer ju att en gottisbit sträcks ned från bordet.

Måltiden bestod av varm ugnsstekt rimmad skinka, massor med grön- och rotsaker som var skalade, delade i klyftor, bitar och buketter. Grönsakerna breds sedan ut på plåtar, okokta, och får också åka med i ugnen. En varm cremefraiche-sås med massor av färska örter i blev jättegott till. Som avslutning; Äpplen, från egna träd, som hade legat i frysen som sedan togs fram, revs  frysta ner i lagom stora glas. Lite hemgjord, koncentrerad flädersaft blandas i (Den bör också vara halvfryst.) och lite rostad müsli ströddes på toppen. Jättesmaskigt.

De flesta ingredienserna hittades i frysen, skafferiet, kylen och trädgården. Men grönsaker har en strykande åtgång så det var tvunget att fyllas på i den delen av kylen. Dvs maken åkte och handlade. När han kom hem ställde han kassarna på golvet i köket. Nu gör man inte det ostört. I alla fall inte i vårt kök… Det är ju oftast befolkat av fem, mycket nyfikna, orädda och högst matintresserade smågrisar.

Det tog inte lång stund innan Niña rotade i kassarna tillsammans med Tomas. De har lite olika anfallssätt. Niña försöker klättra upp på dem och ta sig in genom den öppning som finns. Tomas attackerar nerifrån. Han försöker bita hål på kassarna i nederkant så han kommer in. Får man tag på något försöker man släpa det med sig. Går inte det försöker man tugga det i sig så fort som möjligt. Strunt samma om det är gott eller inte. Tomas kastade sig bl a över en purjolök och försökte tappert se ut som om han tyckte den var god. Men han protesterade inte så högljutt när vi tog bort den. Vi reagerar lite olika i familjen också. Maken bryr sig inte om dem alls, utan låter dem hållas. Han flyttar undan dem om de är i vägen bara. Jag går iväg för att hämta kameran. När jag kommer tillbaka möts jag av denna syn.

Vad händer här??

Här går det fort. Det gäller att skynda sig innan någon tar bort det smaskiga. Därför är bilden lite oskarp.

Matkassarna är i det närmsta urplockade så de har fått flytta fram positionerna lite. Dvs de tassar runt fötterna på maken som försöker stuva in alla grönsaker i det ganska välfyllda kylskåpet. Han lägger grönsaker tillfälligt på golvet och vips är det någon där som försöker förse sig. Stumpan, Niña och Tomas stjäl broccoli och vitkål.

Golvet som mellanstation. Det är en frestelse för stor för små viljor…

Här är det full rulle. Alla försöker ta något och har man inte fått tag på något får man försöka ta av varandra.

Niña får tag på en ensam cocktailtomat som rullar framför hennes nos när hon jagar den över golvet innan hon får bett och hål på den. Vi har aldrig gett dem tomat tidigare men det blev en omedelbar succé. Gott!! tyckte Niña. Men hon får inte äta upp hela.

När Niña inte får behålla tomaten för hon lite tröst av maken.

Tomas och Kajsa får också smaka. Kajsa visar sig vara stormförtjust i tomat! Undrar just hur bra det är för hennes mage… Ja, ja, vi får ta hand om det sedan. Livet är lite för kort för ett marsvin, för att de inte ska få njuta någon gång ibland av något som så uppenbart gör dem lyckliga.

Det visar sig att Kajsa tycker väldigt mycket om tomat.

Det ser ut som om Kajsa har bitit någon blodig. Men det är bara tomatsaft

När Kajsa här ätit det sista av tomaten Niña fann finns det bara lukten kvar och en liten våt fläck på handduken. Den försöker Niña äta upp. Matte säger till på skarpen…

Kajsa missade kylskåpet den här gången. Hon undviker ofta att vara mitt i när det blir lite hetsigt och känslorna eventuellt kan svalla. Annars är hon oftast den som man får akta sig för så man inte trampar på henne när man står vid köksbänken. Det är en liten mästertiggerska.

Maritza håller sig på avstånd också. Men det är av andra orsaker. Hon är ännu inte helt säker på att vi inte kommer äta upp henne till söndagsmiddag om hon kommer för nära. Hon svassar fram och tillbaka i bakgrunden. Hon vill ju så gärna ha, men hon törs inte… Sedan har hon fått något för sig efter vi kom hem från Gotland. Vissa delar av köksgolvet är läskigt att gå på. Vi har en trasmatta som ligger där för att det inte ska vara så halt för dem, men den når inte fram riktigt hela vägen till allt. Sätter man Maritza på mattan letar hon fram den hörna som är närmast fleecefilten vid höburen. Hon tvekar ett tag sedan gör hon en tjurrusning så mattan veckar sig på Disney-vis, och kastar sig över till filten. Avståndet är säkert 12 centimeter… Men om hon sedan ska förflytta sig därifrån till den andra hölådan som finns i en annan riktning på andra sidan köksbordet kan hon obehindrat kila över köksgolvet. Sätter man henne på golvet vid köksbänken, där de andra rör sig obehindrat sitter hon som en fastfrusen staty till man bär henne till en ”säkrare” plats. Innan Gotland kilade hon runt överallt, utan att bry sig om underlaget. Hoppas det är något hon kommer över.

Men det är ingen fara. Maken ser till att även Maritza och Kajsa får sin beskärda del av festen. Han är ju köksmästare så det är inbyggt i honom att hos oss ska ingen bli utan

Videosnuttarna är inte klippta eller redigerade på något sätt, vilket märks. Jag har helt enkelt inte hunnit lära mig att klippa film ännu, men håll tillgodo ändå. Det är så här den oredigerade verkligheten ser ut på Kringelkroken

Jag försöker väga åtminstone varje månad. Kajsa vägs lite oftare…

För några dagar sedan var det månadsskifte och då passade jag på. Resultatet blev ganska tillfredställande:

Niña, Tomas och Stumpan har gått ner lite. Maritza har gått upp… inte konstigt hon växer säkert fortfarande. Men Kajsa hade tyvärr gått ner några gram hon också. Hon är knepig hon. Att väga henne före eller efter en måltid kan göra många gram. Men här ser ni resultaten och jag är inte oroad.

Vägda i slutet på augusti

Jag börjar, äntligen, få lite rätsida på min filmsnutt på det lösenordsskyddade inlägget där sonen busar med grisarna. Nu laddar den inte i evigheter längre utan startar filmen ganska snart och visar den utan hack. Klicka på länken och testa, ni som har lösenet. Har ni glömt det kan ni maila mig, så skickar jag ett svar…

Jag måste bara berätta lite OT om en väldigt udda komplimang jag fick häromdagen: På arbetet reste jag mig från min stol och skulle gå på toa. Lite stel, efter att ha suttit ganska länge, så haltade jag väl till ett par steg. På vägen stod några arbetskamrater i 20-30-årsåldern och pratade med varandra. En av dem frågade om jag hade gjort illa mig. Men jag förklarade som det är: Gumman börjar bli gammal och behöver knaka igång lederna när hon har suttit ett tag Självklart säger hon ”Nämen, du är väl inte gammal!” Jag konstaterar då att hon nog har rätt. Jag fyller ju bara 50 nästa år och det är ju ingen ålder på en häst… Då utbrister killen, som hon pratat med ”Vaaa! 50!! Dig skulle man ju forska på. Det trodde jag aldrig att du var såå gammal!” Vad säger man…? Tack…tror jag… Men jag såg mig, för min inre syn, treva fram i någon slags labyrint, sökandes efter mat, som en laboratorieråtta. Eller ”guinea pig”

Det är med lite sorg i hjärtat jag tänker att vi är i slutet på sommaren. Men det finns några saker som förgyller marsvinens liv även vid denna tid på året.

Ros

Ja, alltså inte själva rosen kanske utan det den lämnar efter sig…

Härliga nypon

De plockar jag, kärnar ur och serverar grisarna. Man kanske kan ge dem med kärnorna kvar, men Niña har ofta problem med saker som fastnar i ”harmyntet”, så jag kärnar ur. Lite kladdigt och mosigt men jättepoppis, urnyttigt med massor av C-vitaminer och dessutom naturligt välgörande för artrosleder. För att inte tala om att det är gratis I år har jag dessutom testat att frysa in överskottet. Det kanske funkar. Så den här synen är för alla marsvin därute…

Gott, gott

Mums filibabba

Hur kan det komma sig att man varje år tror att man ska hinna så mycket när man har semester? Jag har väl aldrig i mitt vuxna liv hunnit med allt jag har planerat under de veckor jag har tagit semester, men ändå så gör jag det om och om igen. Planerar alltså.

I år skulle jag ägna kvällarna till bl a att se över min blogg och klura ut hur jag skulle kunna publicera material som jag gärna vill visa, men som jag kanske inte vill att alla ska se. Det började ju bra. Jag listade ut hur man gör lösenordsskyddade inlägg. Sedan skulle jag lägga upp en filmsnutt på ett lösenordsskyddat inlägg. Jag räknade ut att det inte var smart att ladda upp filmen på Vimeo, som jag brukar, eftersom då är den ju inte skyddad på Vimeo. Hmmm, jag får lägga den på ett annat ställe jag har tillgång till, men som inte är publikt på samma sätt. Sedan kom äventyret att få filen inlänkad i inlägget. Till sist gjorde jag en klumpig, ful och megadålig lösning, med ett löfte om att fixa det bättre. Lösningen är så dålig att den nästan inte fungerar och jag har klurat, kämpat, pluggat och haft dåligt samvete för att inget händer på bloggen. Antalgligen skulle det smartaste vara att ge upp och fortsätta som förut. Men se… så fungerar inte jag. Envis som en röd gris gnetar jag vidare. Jag är en lösning på spåren. Jag ska bara lära mig ett litet program först…

Men, ni som ändå tålmodigt tittar in på min stillatående blogg ska inte behöva vänta längre. Jag har massor av inlägg färdiga i mitt huvud. Hela hårddisken är full av bilder och filmsnuttar från den semester vi har haft och tiden före och efter. Nu är det dags att skyffla ut allt till en begriplig samling ord och annan media:

Var var det vi slutade någonstans?? Jo, vi skulle åka till Gotland. Grisarna hade det bra på altanen när vädret bestämde sig att vattna gräsmattan och matte skulle packa och städa… Och så åkte vi då iväg.

Ett annat projekt som jag hade bestämt mig för att genomföra under semestern var att få in Kajsa i flocken på heltid igen. Kajsa medicineras ju numera mot sitt sköldkörtelproblem. Hon har varit hos veterinären flera gånger för att lämna blodprov och nu börjar vi närma oss en medicindos som gör att hon ligger inom gränsvärdena i alla fall. Vi har också börjat ge henne Metacam mot hennes artros. Hon visade väldigt tydligt till sist att hon faktiskt hade ont i sina bakben.

Det så kul att se henne numera. Det är ett annat marsvin som bor i hennes kropp. En liten tuffing som börjar hitta tillbaka till sina marsvinsmanér. Hon är fortfarande lägst i rang i flocken, men hon är inte i underläge på samma sätt längre. Hon kuttrar så hela hon vibrerar från nosspets till ändalykt. Håller man henne i famnen känns det som om hon har en liten motor inombords. Vagga rumpa har hon inte ännu kommit på att man kan göra. Hon är tydligt förtjust i Tomas. Hon kuttrar och cirklar runt honom som en liten satellit. Stumpan roar hon sig med att springa efter och nosa i rumpan. Hämden är ljuv, ser hon ut att tänka när Stumpan studsar högt och försöker springa undan. Kajsa kan numera hoppa och springa också. Små antydningar till popcornhopp har jag sett Hon säger också ifrån på ett bättre sätt än förut. Då kände hon sig trängd och markerade alltid mot alla. Nu kan hon springa undan och även på ett bra marsvinssätt säga ifrån var gränsen för henne går. Jag kommer skriva mer om den ”nya” Kajsa i senare inlägg.

Nu avrundar vi dages inlägg med en liten pekning till att jag äntligen har skrivit Maritzas och Kajsas presentationer. och så en gruppbild från en dag i somras när regnet föll ute.

På landet när det regnar kommer gräset in i köket.

Innan vi skulle åka till Gotland ville jag göra rent i grisarnas hage och i köket. Min tanke var att de skulle vara i sin utehage under tiden. Nu ville inte vädergudarna det. Det regnade och var inte mysigt alls. Då bredde vi ut en presenning på altangolvet (Altanen är inglasad.), la fleecefiltar ovanpå, satte upp utehagen, fyllde den med prylar från köket och utehagen inklusive höbingarna och befolkade det hela med grisarna. Det blev succé direkt.

Sonen var bara tvungen att busa med grisarna. Det var nog med blandad förtjusning för dem kan jag tillägga…

Nödlösning som blev lyckad:

Till vänster

Till höger

Ute på altanen from Camilla on Vimeo.

Inför resan till Gotland är vi förvisade från hagen och köket när matte städar. Ute i trädgården kunde vi inte vara. Det ösregnade. Men det var rätt mysigt att vara på altanen.

Jag testar med att göra enskilda inlägg skyddade eftersom jag har en del videos och bilder som jag gärna vill visa men där det finns personer med som jag inte vill exponera för HELA världen. Ni som inte har fått lösenorden ska inte känna er åsidosatta. Det ska inte bli så att de flesta inlägg blir skyddade. Bara de som jag känner måste bli det om de ska bli publicerade alls. Jag försöker bara värna om människors rätt till integritet och väga det mot min glädje över att få dela upplevelser och syner med andra.