Tidsoptimism

Hur kan det komma sig att man varje år tror att man ska hinna så mycket när man har semester? Jag har väl aldrig i mitt vuxna liv hunnit med allt jag har planerat under de veckor jag har tagit semester, men ändå så gör jag det om och om igen. Planerar alltså.

I år skulle jag ägna kvällarna till bl a att se över min blogg och klura ut hur jag skulle kunna publicera material som jag gärna vill visa, men som jag kanske inte vill att alla ska se. Det började ju bra. Jag listade ut hur man gör lösenordsskyddade inlägg. Sedan skulle jag lägga upp en filmsnutt på ett lösenordsskyddat inlägg. Jag räknade ut att det inte var smart att ladda upp filmen på Vimeo, som jag brukar, eftersom då är den ju inte skyddad på Vimeo. Hmmm, jag får lägga den på ett annat ställe jag har tillgång till, men som inte är publikt på samma sätt. Sedan kom äventyret att få filen inlänkad i inlägget. Till sist gjorde jag en klumpig, ful och megadålig lösning, med ett löfte om att fixa det bättre. Lösningen är så dålig att den nästan inte fungerar och jag har klurat, kämpat, pluggat och haft dåligt samvete för att inget händer på bloggen. Antalgligen skulle det smartaste vara att ge upp och fortsätta som förut. Men se… så fungerar inte jag. Envis som en röd gris gnetar jag vidare. Jag är en lösning på spåren. Jag ska bara lära mig ett litet program först…

Men, ni som ändå tålmodigt tittar in på min stillatående blogg ska inte behöva vänta längre. Jag har massor av inlägg färdiga i mitt huvud. Hela hårddisken är full av bilder och filmsnuttar från den semester vi har haft och tiden före och efter. Nu är det dags att skyffla ut allt till en begriplig samling ord och annan media:

Var var det vi slutade någonstans?? Jo, vi skulle åka till Gotland. Grisarna hade det bra på altanen när vädret bestämde sig att vattna gräsmattan och matte skulle packa och städa… Och så åkte vi då iväg.

Ett annat projekt som jag hade bestämt mig för att genomföra under semestern var att få in Kajsa i flocken på heltid igen. Kajsa medicineras ju numera mot sitt sköldkörtelproblem. Hon har varit hos veterinären flera gånger för att lämna blodprov och nu börjar vi närma oss en medicindos som gör att hon ligger inom gränsvärdena i alla fall. Vi har också börjat ge henne Metacam mot hennes artros. Hon visade väldigt tydligt till sist att hon faktiskt hade ont i sina bakben.

Det så kul att se henne numera. Det är ett annat marsvin som bor i hennes kropp. En liten tuffing som börjar hitta tillbaka till sina marsvinsmanér. Hon är fortfarande lägst i rang i flocken, men hon är inte i underläge på samma sätt längre. Hon kuttrar så hela hon vibrerar från nosspets till ändalykt. Håller man henne i famnen känns det som om hon har en liten motor inombords. Vagga rumpa har hon inte ännu kommit på att man kan göra. Hon är tydligt förtjust i Tomas. Hon kuttrar och cirklar runt honom som en liten satellit. Stumpan roar hon sig med att springa efter och nosa i rumpan. Hämden är ljuv, ser hon ut att tänka när Stumpan studsar högt och försöker springa undan. Kajsa kan numera hoppa och springa också. Små antydningar till popcornhopp har jag sett Hon säger också ifrån på ett bättre sätt än förut. Då kände hon sig trängd och markerade alltid mot alla. Nu kan hon springa undan och även på ett bra marsvinssätt säga ifrån var gränsen för henne går. Jag kommer skriva mer om den ”nya” Kajsa i senare inlägg.

Nu avrundar vi dages inlägg med en liten pekning till att jag äntligen har skrivit Maritzas och Kajsas presentationer. och så en gruppbild från en dag i somras när regnet föll ute.

Page 1 of 2 | Next page