Vem äter vems grönsaker?

Sonen tycker om grönsaker. Det gör grisarna också.

Sonen handlar grönsaker som grisarna äter upp. Jag handlar grönsaker till grisarna som sonen äter upp.

Det är normalt inget problem eftersom grönsakerna ska räcka till alla, men ibland börjar det bli ont om varan och ingen har handlat…

Maritza är en ivrig marsvinstjej på drygt 8 månader. Att ta upp henne är inte självklart alls. Instinkten säger henne att det där att bli infångad är inte bra. Det blir bättre och bättre, men helt bra är det ännu inte. Lite jakt och inträngning i hörn blir det ibland. När man då har fått upp henne så piper hon gnisslande nästan konstant. Det låter väldigt missnöjt. Nu har jag lärt mig (av Tomas) att det som låter missnöjt i våra öron inte behöver vara det. Det kan snarare vara ett vanligt trevnadsljud. Men när det gäller Maritza är vi inte riktigt säkra ännu. Varje liten beröring framkallar ett pip. Sonen har en förmåga att illustrera med ord det han tror att marsvinen tänker.

Häromdagen när vi satt och dividerade vem som åt upp vems grönsaker (på skoj förstås…) knäckte sonen nöten varför Maritza piper när hon är i famnen. Det är ju självklart för att hon har ätit upp grönsakerna och sonen är hungrig. Hon tror att han bakom hennes rygg slickar sig runt munnen och dräglar. När han borrar näsan i hennes nackpäls, tror hon säkert att han egentligen tänker bita nacken av henne. Hon skulle veta att han nog egentligen är född vegetarian. Det enda som gör att han äter kött är att jag vägrade att laga två olika måltider varje kväll när jag var ensamstående med honom. Nuförtiden äter han helst vegetariskt och äter han kött ska det vara oidentifierbart, dvs köttfärs o dyl. Han och Kajsa brukar ”dela” en lunchsallad ibland. Kajsa sitter i knät när han äter och han får freda tallriken från Kajsas närmanden. Det enda Maritza riskerar när hon sitter i hans knä är att bli utnött av allt gullande och kliande. Dessutom är han en stjärna på att rensa öron… och det är rätt killigt tycker alla grisarna.