Marsvin och hästar

Jag läste att man på Lunds Universitet hade upptäckt vid en mitokondrie-DNA-studie att marsvin inte är gnagare. De är närmare släkt sälar, apor och hästar än med råttor och möss. Att de är så lika beror på att de lever på likartade sätt.

Om man tänker efter så är det ju ganska självklart…
Marsvin kan inte bilda C-vitamin. Precis som människor och just apor.
De flesta (alla?) gnagare kan sitta på bakbenen och hålla sin mat mellan framtassarna när de äter. Även om Stumpan försöker, så har hon inte lyckats ännu med det tricket.
Men de jag tycker marsvin har flest likheter med är hästar. De är flockdjur. Den mest trygga individ kan få för sig att fly för ingenting. Jag har hört teorier om att det beror på att det är så djupt inrotat i beteendet att hålla sig alert så att även om ingen fara finns så måste man ”öva” på att bli rädd och fly. Deras huvudsakliga föda består av hö. Kraftfoder får dom lätt att bli övergödda.  Det finns många liknande små likheter.

Många av er som har marsvin, har också ett hästintresse har jag förstått. Själv har jag aldrig haft häst och mina föräldrar lät mig aldrig gå i ridskola. Det fanns inte pengar till det. Jag hängde i stallet och pysslade om, la veckopengen på en ridtur i hagen och fick ibland rida som tack för att jag hade hjälpt till. I högstadiet kunde man ha ”Fritt valt arbete” och där kunde man välja ridning. Klart att jag gjorde det. Där fick jag lektioner en timme i veckan under tre terminer innan dom la ner den kursen. Det var för dyrt. Maken däremot gick många år på ridskola tillsammans med sin mamma. Han slutade när han var 16 år så han har säkert mer kunskap än jag på området. Jag tycker det är så häftigt. Huset vi bor i är det hus hans ridlärarinna en gång bodde Vi bor väldigt nära ett ridstall och på andra sidan gatan finns en mindre gård där ägarna har tre hästar. Det är inte utan att jag ibland funderar på att man, på äldre dagar, skulle börja ta ridlektioner. Kanske en dag…

Men nu till det som jag ville tala om: Precis som det finns vanvårdade, oönskade och övergivna marsvin så finns det hemska historier om vanvårdade och övergivna hästar. Nu är ju det större djur som det inte finns några omplaceringar för, som jag känner till i alla fall. Men det finns en djurskyddsförening med visionen att inte behövas, Svenska hästars värn.

http://www.shv.org/

Där har jag varit medlem i några år nu. Man får deras tidning fyra gånger om året om man är medlem. Där berättar de små sorgliga berättelser, ibland med lyckliga slut och ibland med sorgliga, om hästar de kommit i kontakt med. Varje gång har de också en lista på vanvårdsärenden sedan sist. De gör ett fantastiskt jobb helt idéellt utan några som helst bidrag från de myndigheter de samarbetar med. De lever och hjälper enbart med medlemsavgifter, gåvor, sponsring och annonsintäkter från tidningen. Det känner vi igen… De gör något som däremot är annorlunda från det vi känner igen från marsvinsomplaceringar. De köper eller övertar hästarna de tar hand om. Sedan säljer dom dem aldrig utan de lämnar dem till fodervärdar. De äger cirka 110 hästar numera och alla de har beteckningn SHV framför sitt namn.

Varför skriver jag nu om detta i en marsvinsblogg? Jo, för jag tror att marsvinsmänniskor är godhjärtade, empatiska och sensibla människor. Det måste man vara om man ska umgås med djur som är avlade för att dödas och ätas sedan tidernas begynnelse. Tycker man dessutom om hästar och tycker sig ha 200 kronor om året till övers för en god sak föreslår jag att man blir medlem i SHV om man inte redan är det. Läs hur du gör på deras hemsida http://www.shv.org/index.php?option=com_content&view=article&id=7&Itemid=62
Man kan också bli fadder till en häst från 300 kronor per år.

Ta hand om er och alla runt omkring er, människor och djur. Det finns alldeles för många som har tappat förmågan till empati och inlevelseförmåga i andras känslor…