Jag vet inte hur jag ska säga det här… Men Eleni du får sätta vingar på Kajsa…

Jag är så ledsen. Allt var så bra. Kajsa behövde inte opereras. Jag skulle hämta henne när hon hade kommit igång att äta och ploppa lite.

Jag åkte till veterinären efter jobbet var slut kl 15.00. Kajsa var i sin transportbur. Lite däven och trött. De sa att hon kunde matas när hon kom hem. När jag satte mig i bilen kände jag att jag inte ville att hon skulle ligga i transportburen. Hon hade ju ändå varit med om en del i dag. Jag lade henne i sin filt i mitt knä som hon brukar ligga när vi myser tillsammans. Jag tänkte hon skulle känna sig trygg så. Så började jag köra hem. Det var mitt i rusningstrafiken. Det stod mer still än det rullade. När jag är nästan ute ur stan märker jag att något inte är som det ska med Kajsa. Jag trodde faktiskt hon var död.

Att sitta i bilen mitt i rusningstrafiken, utan chans att kunna vända eller stanna var en mardröm. Jag försökte provocera henne genom att peta på hennes framtänder. Ingen reaktion. Till slut såg jag att hon andades och hon hade blinkreflex. Vid första tillfälle jag kunde komma på körde jag av vägen så jag kunde stanna. Kajsa var mycket varm. Jag vevade ner bilrutan så det skulle bli lite svalare i bilen. Hon började reagera lite igen. Jag ringde veterinären och berättade. De sa att jag skulle komma tillbaka. De skulle stänga om en kvart, men de skulle vänta på mig. Jag skulle alltså in i smeten igen. Fråga inte hur, men jag tog mig dit på 20 minuter.

När jag klev in visade det sig att Barbara, min/vår veterinär, hade väntat på oss. Det var ju inte hon som hade opererat, men det var hon som stannade och väntade. Hon såg direkt att det inte var som det skulle med Kajsa. Kajsa kunde inte stå, hon andades tungt och ansträngt och hon var knappt kontaktbar. Kajsa röntgades.

Jag fick vara med och se bilderna. Allt såg bra ut förutom att hon hade något konstigt melerat vid hjärtat. Barbara misstänkte lungödem. Kajsa fick syrgas och vätskedrivande, men hon blev inte bättre. Samtidigt kände vi båda att hon borde få mat snart för att inte metabolismen skulle avstanna. Men hon skulle inte svälja…

Det fanns inte så mycket att välja på. Kajsa började få krampliknande rörelser när jag satt med henne och försökte göra det tryggt och stilla för henne i ett rum med sänkt belysning, ett litet ljus och en mjuk vetbed. Barbara gjorde iordning narkossprutan. Kajsa fick den i nacken. Hon fick några få korta kramper till innan hon somnade av narkosen. Jag satt med henne, klappade henne på huvudet mellan öronen som hon gillade. Lyssnade på hennes hjärta ibland. Och efter en stund kom Barbara in. Vi pratade om Kajsa, som är känd och älskad på djurkliniken också. Man minns ju henne om man har träffat henne. Så fick Kajsa den sista sprutan i buken. Och det var slut. Klockan var 18:45.

Vi satt en stund till, talade och tröstade varandra. Jag talade om att jag vill att Kajsa blir enskilt kremerad. När jag kände att Kajsas lilla kropp inte längre innehöll hennes stora själ sa jag adjö, kramade om Barbara och sa tack. Barbara sa att hon var ledsen att hon inte hade kunnat bota Kajsa. Men jag konstaterade att ingen av oss är en gud och vi gjorde så gott vi kunde till vi kände att det inte skulle gå och då hjälpte vi Kajsa på det enda sätt som är riktigt.

Kajsa led inte länge, om hon egentligen led alls. Jag tror att hon inte var medveten om vad som hände. Jag hoppas och tror däremot att hon kände att jag var där.

Jag saknar henne fruktansvärt. Det är svårt att bli lämnad…

Kajsa "Plopp" Kavat

Som jag tidigare berättat lider Kajsa av ett sköldkörtelproblem som gör att hon måste medicineras för att inte bl a svälta ihjäl. Utan medicinering är hennes ämnesomsättning snabbare än vad hon hinner äta. Hon har ganska ofta lite problem med magen antagligen pga den medicinen. Det lever vi med och försöker bemästra på olika sätt. Bl a får hon en ml ProViva om dagen, vi har klippt henne därbak och får hjälpa henne att tvätta rumpan nu och då. För att hon inte ska bli torr och irriterad i rumpan av allt tvättande har jag köpt oparfymerad intimtvål med ringblomextrakt som vi använder. Jag resonerar som så att det jag kan använda dagligen i mitt eget underliv utan problem borde fungera för henne också. Ovanpå allt detta har hon artros och får en liten skvätt medicin mot det varje kväll.

Kajsa får åka till veterinären ibland för att lämna ett blodprov så att de kan se att ett värde de kallar för T4 ligger inom normala nivåer. Det är det värdet vi reglerar med sköldkörtelmedicinen. På sista tiden har jag varit lite orolig för hennes kisseri. Jag tycker att jag har skönjat blod i urinen ibland och så har hon gått ned i vikt. Men hon har inte visat på något sätt att hon har ont eller problem. Typiskt marsvinsbeteende alltså.

Så nu senast när hon var hos veterinären för blodprov bad jag dem att ta urinprov och eventuellt röntga henne också. Och, mycket riktigt, Kajsa har lite blod i urinen och en ”förtätning” i urinblåsan. Det kan vara grus, en eller flera stenar eller något annat elakt. Barbara, veterinären, informerade mig om att hon med all säkerhet har ont och att det är operation som gäller om man ska kunna ta bort det. Men det finns alltid en risk med operationer och den är ju lite förhöjd när det gäller marsvin och Kajsa är ju dessutom ett gammalt marsvin… Men vi konstaterade båda att alternativet var att låta Kajsa sluta sina dagar och det är inte ett alternativ för hon är glad och pigg. Hon äter, kaxar mot Tomas och fräser ifrån till de andra när de försöker sno hennes mat. Hon verkar helt enkelt inte klar med det här livet. Och om hon inte skulle klara operationen så har vi gjort vad vi kan i alla fall. Och tiden efter operation är vi beredda att hjälpa henne så mycket hon behöver och så länge hon visar vilja att leva. Barbara ska tala med en kollega, Gunnel (en av ägarna till kliniken), som är riktigt driven när det gäller sådana här operationer och be henne att göra den. Barbara vill helst att Gunnel gör det eftersom hon är snabb, van och säker. Då blir ju påfrestningen kortare för Kajsas lilla kropp. Säger Gunnel ja finns det en tid för ingreppet på fredag. Vi får besked i dag, måndag, om hon gör det.

Under tiden stödmatar vi Kajsa med Critical Care och ser till att hon har det så bra det bara går. Precis som innan alltså…

Uppdatering: Kajsa har gått upp 30 gram sedan i torsdags och har mycket större aptit Helt säkert tack vare sonens idoga stödmatande när jag själv inte är hemma. (Jag har en så underbar familj! Vad gjorde jag utan dem??) Gunnel sa ja. Det innebär att fredag känns som en ödesdag. Men vi hyser ett stort hopp till Kajsas livsvilja, veterinärens skicklighet och min och min familjs hängivenhet att stötta och hjälpa små liv.

Önska oss lycka till och sänd stärktankar till Kajsa på fredag