Dags för ett nytt kapitel i sagan om Snövit…
Om ni minns flyttade Snövit, hennes mamma, Lakrits, hennes moster, Musse och hennes pappa Kola samt brorsan Knäckis.
Redan morgonen därpå var hela gänget hos den goda fen, veterinären. Nu ska gudarna veta att goda feer inte växer på trän. Några kan dessutom visa sig vara av en sort som inte kan göra små under för andra än hundar och katter, eller hästar och kor. Det finns inte så många som är så goda så de ser alla de stora bekymmer de små djuren kan få. Dessutom syns det inte på utsidan hur goda de är. Just den här veterinären är en god fe, men inte samma som har utfört underverk tidigare för smågrisar från Kringelkroken.
Egentligen är det bara Snövit som ska visas upp, men eftersom hon är blind så får hon ha med sig mamma och moster i transporten så att hon ska känna sig nästan som hemma. Veterinären ger Snövit en spruta Ivomec mot dumma små parasiter som kan äta på henne. Hon får också med sig två doser till som hon ska få i munnen om 10 och 20 dagar när eventuella odjursägg kläcks. Sedan tog den stygga goda fen en pincett och ryckte hårstrån från hennes päls på olika ställen för att skicka till laboratoriet. De ska sedan odla på dessa i två-tre veckor för att se om det växer svamp. De ringer när det är klart.
Kola, som har Knäckis med sig som moraliskt stöd, får visa upp sin klo på lilltån på vänstra framtassen eftersom den verkar död. Rådet blev att tassikyr skall ske på den som på alla andra klor. Det kan finnas pulpa kvar.
Så åkte de hem till sitt nya hem igen.
Redan nästa dag började Snövit klia sig väldigt mycket. Den som vet säger att det beror på att de små uslingarna som biter kämpar i dödskamp eftersom Snövit hade fått Ivomec. Den som vet talade också om att det vore ju fiffigt om de andra fyra, som Snövit bodde med eller brevid, också fick Ivomec. Annars skulle hon ju bli smittad igen av dem. När Snövit kliade sig ännu mer dag två efter veterinärbesöket, ringde jag till kliniken. Det var en söndag och det var ”vår” veterinär som svarade! Vi pratade en stund och jag berättade om Snövit och hennes problem och hennes kompisar. Eftersom hon känner mig visste hon att jag redan hade vägt dem, så hon frågade efter vikterna och sa att jag kunde komma och hämta Ivomec till de andra under dagen. När vi lite senare stod där vid receptionen berättade jag om hur Snövit ser ut och att det var ringormsprov taget på henne, men jag kände att det kanske inte var hela problemet. Ingen av de andra hade ju det minsta problem med huden eller håret. Då berättade veterinären att man kunde göra en hudbiopsi och få reda på det mesta ända ner på cellnivå. Jag frågade lite hur det gick till och bestämde sedan att kosta på Snövit detta.
En hudbiopsi går till så att flera prover tas från olika ställen på kroppen. Självklart under narkos. Flera från ”sjuka” ställen, men minst ett prov från ett ”friskt” ställe, för jämförelsens skull. Sedan skickas det till ett laboratorium där de kan se det mesta utifrån dessa prover. Det labbet som vår klinik använder ligger i Spanien och har väldigt högt renomé.
På torsdagen efter lämnade jag Snövit i djurklinikens vård på morgonen. Jag brukar alltid lämna med något hemifrån. Något att ligga i eller på och något som jag vet är riktigt gott för just den lilla grisen. Det har med trygghet att göra. (Kajsa fick alltid med sig sin egen vattenskål t ex.) Snövit fick med sig en dödskallegrotta som jag köpt på Eragons en gång som hon tycker riktigt mycket om att ligga i och ett par Critter Berrys samt några bitar gurka i en liten burk.
Till lunch ringde veterinären och berättade att det var klart och att det hade gått bra och att Snövit nästan hade bitit fingret av henne när hon skulle ge henne en Critter Berry, så aptiten var det inget fel på 
Vi bestämde att jag skulle äta lunch och avsluta ett par saker på jobbet innan jag hämtade henne.
När vi kom hem lade jag fleece över spånet (som var nybytt) i hagen, sedan lade jag handdukar på strategiska ställen där jag vet att de tycker om att ligga och där det därför oftast blir mest kiss och bajs. Så börjar ett evigt bytande av handdukar… Men det är ett kärt besvär och dessutom inom en mycket begränsad tid. Fleecen och handdukarna är för att Snövit inte ska få skräp i sina sår. Dessutom har man tvärkoll på plopparna så att man ser om hon skulle få diarré. En vecka senare är allt som förut. Det som besvärade Snövit var att håret fastnade i stygnen. Hon är fruktansvärt överkänslig mot sådant. Vi var hos veterinären och petade bort hårstråna ur såren samtidigt som hon fick sin andra Ivomecspruta. Efter 14 dagar från biopsin togs stygnen bort.
Efter otålig väntan i nästan fyra veckor fick vi svar på alla prover. Hon har inte ringorm, men hon är hypersensitiv och på de hårlösa partierna har hennes hud blivit fibros. Vad betyder nu detta? På en direkt fråga till veterinären om hon är allergisk var svaret ”Ja, det kan man säga.” Googlar man på hypersensitiv hud så får man reda på att det finns fyra typer av hypersensitivitet och allergi finns med i en av typerna. Jag har fått kopia på provsvaret, men de är skrivna på engelskt läkarspråk så jag har lite svårt att tyda vad där står. Jag har fått hjälp av andra som är lite mer vana att tyda sådant och det jag läser ut är det jag just skrivit. Plus att huden är fibros betyder att den har blivit förtjockad så hon kommer troligen inte kunna få hår på de kala ställena igen. Hårsäckarna är förstörda efter många års kliande och allergireaktioner.
Första frågan man ställer sig är: Vad är hon allergisk mot?? Svaret är: Jag vet inte.
Det kan vara vad som helst. Något hon äter, något i hennes omgivning, hon kanske är allergisk mot människor som vi kan vara allergiska mot marsvin. Det kan vara allergi mot t ex kvalster eller hö. Hon kanske är gräspollenallergiker… Det är för mig att försöka lista ut. När jag frågade om man kunde göra allergitest på ett marsvin, skrattade min veterinär lite och berättade att på deras klinik gör man inte sådana tester alls och hon trodde att jag skulle få mycket svårt att övertala en klinik som gör sådan att göra det på ett marsvin. Jag sa då att man kan ju utesluta sånt som kött och fisk och bara göra de tester som är troliga. Men hon skakade på huvudet och sa att de är helt enkelt för små. Det är cirka 60 tester man gör.
Så nu går hon och hennes kompisar på fleece som är tvättat i tvättmedel för allergiker. Hon kliar sönder sig så hon får sår på huvudet. För att motverka det får hon flytande antihistamin som smakar lakrits (!) och vi duttar på en lätt lotion med calendula (ringblomma=läkande) i som jag köpt i en testburk från Gorgeous Guineas. Det hjälper men det gör inte susen. Det optimala vore att hitta vad det är hon inte tål.
Att tilläggas är att Snövit är en glad prick som interagerar med sina kompisar och försvarar sin gurka så jag uppfattar inte att hon lider mer än att jag har samvete att försöka hjälpa henne i stället för att överväga den slutgiltiga lösningen; avlivning. Hon har beteenden för sig som inte är riktigt som vanligt men de tänker jag återkomma till eftersom jag inte vet hur mycket av det som är ”hon” och om något försvinner om och när vi får bukt med problemen.
Nu blev det ett jättelångt och jag har massor mer att berätta, men det får bli i ett annat blogginlägg. Nu vet ni i alla fall vad vi brottas med.
Det var så jag fick hålla tillbaka tårarna. För tänk om de hade fallit ner på den fina presenten och förstört den.
