Sjukstuga…

Tomas, vår guldklimp till flockledare, har blivit opererad i torsdags.

Bakgrunden är att i somras upptäcktes att han hade en liten knöl på höger sida av kroppen. Den var hårlös och såg ut som ett upphöjt födelsemärke. Stor som en större ärta ungefär. Mörk i färgen. Satt inte fast utan följde med huden när man tog tag i den och flyttade den. Vi skulle hålla koll på den bara.

Nu i slutet på januari var hela min ursprungsflock på årlig genomgång. Stumpan för att kolla så Metacamen inte har ställt till något och artrosen håller sig i schack, Niña så att urinvägarna är bra och för att hennes framtassar är lite svullna och tårna vrider sig lite som reumatiskt, Tomas visar upp sitt öga och sin prick/knöl och Maritza för att säga hej till veterinären.

Vi fick beröm av veterinären för våra trygga välmående grisar och framför allt för deras välskötta klor och fötter. Hon konstaterade att det är ofta som hon ser klor som korkskruvar och förhårdnader på unga tassar.

Stumpan charmade som vanligt, och kan fortsätta med sin Metacam.

Niña har nog också artros/reumatism och blev ordinerad Metacam hon också (till hennes stora glädje). Urinvägarna var utan anmärkning.

Maritza fick nästan applåder för sitt stora drama ”Veterinären försöker döda mig, Matte”. En riktig drama-queen konstaterade veterinären Hon har inga som helst krämpor…

Så kom vi till Tomas öga som jag upplever som lite rödare på senare tid. Veterinären höll med. Han ska få sin ögondroppe vart annan dag, i stället för vart tredje, hädanefter. Så får vi se… Och knölen/pricken. Den hade växt och ändrat färg och struktur Vad gör vi med den? Det finns ju bara två val egentligen. Låta den vara och hoppas att den slutar växa och inte är något aggressivt eller ta bort den. Veterinären konstaterade att ska vi ta bort den vill hon helst att den är så liten som möjligt och att det alltid finns en risk med en narkos. I de lägena vrider jag mig alltid som en mask. Men jag resonerade som så: Jag tror inte den slutar växa. Att den hade ändrat färg och struktur är illavarslande. Den sitter i huden och har troligtvis inte något fäste i andra delar. Jag har egentligen ingen aning om hur gammal Tomas är, men han är stark och i väldigt god vigör och är bevisat en survivor. Ska han dö pga en växande knöl ska han inte lida ihjäl av den utan dö när vi bekämpar den. Jag tog ändå livlinan att inte låta operationen ske samma vecka, utan veckan därpå så jag kunde få fundera ett par varv till på saken.

Men efter att ha talat med några, funderat mycket själv och studerat Tomas ingående så infann vi oss, med egen mysgrotta, godis och ”en slump” (det sista) av en kruka plocksallad. Mysgrottan för att den är hemma i en bortavärld, godiset och salladen för att kolla aptiten efter uppvaknandet. Igen fick vi beröm för att vi alltid tänker på de små detaljerna som kan göra mycket för att en liten gris inte ska bli mer än nödvändigt stressad i en jobbig situation. Så åkte jag till jobbet och började den hemska väntan…

Vid tre-tiden ringde veterinären, talade om att allt hade gått bra. Hon hade fått bort hela knölen och den var tillvaratagen och skulle skickas på analys till ett labb i Spanien. Hon hade sytt såret inifrån så stygnen ska inte behöva tas bort. Tomas hade ätit och ploppat duktigt och jag kunde komma och hämta när jag ville. Jag valde att låta honom stanna några timmar till för observation, jobba färdigt för dagen och hämta honom vid sex-tiden.

När man hämtar ett djur hos vår veterinär som varit sövd får man alltid en genomgång av en sköterska och ett papper med sig hem med råd och förhållningsregler. För Tomas operation såg det ut så här:

Hemgångspapper

Väl hemma fick han bo på en av de inhägnade terrasserna vi har i anslutning till hagen. Rampen upp togs bort och ett galler sattes för öppningen. Det finns egen vattenflaska och höbinge där och storleken är 100 x 50 cm. Tomas gick in i höbingen och satte sig att äta hö. Han fick Critical Care några gånger för säkerhets skull. Han hade väldigt geggig avföring så jag bytte i höbingen flera gånger samma kväll. Men mest satt han i en filt i någons knä den kvällen tuggandes på något han tycker om. Nästa dag var magen bättre men aptiten kunde vara större. Han satt mest i sin höbinge och kurade. Jag tog ett eget beslut och gav honom Metacam. Någon timme senare var han lite gladare så han fick inta köksgolvet och Niña, världens snällaste marsvin, fick bli sällskap. Det gick strålande. Tomas verkade gladare, blev triggad att äta bättre eftersom Niña var där men fick ändå lugn och ro eftersom hon inte är pushig.

Nu i dag äter han nästan normalt så han har inte fått stödmat. Han är i köket tillsammans med alla tre tjejerna. Nu märks det att han vill vara i fred lite, för han går för sig själv och väljer gärna att gå till den höbinge som det är lugnast i för tillfället. (Vi har två.) Men han tvekar inte att svänga rumpa och kurra lite när tillfälle bjuds Han kommer få tillbringa natten i sin egen kupé på terrassen och vi får se hur det ser ut i morgon om han får flytta ner till tjejerna i hagen då till kvällen. Dagen kommer de få tillbringa i köket som vanligt. Jag ser ju att det funkar bra.

Tomas dag två efter operationen.

Operationsärret