Dagen före julafton skulle jag till Mälarens Smådjurklinik med Rosita. Vi hade en tid kl 8.00 så vi hade startat tidigt och det var fortfarande mörkt ute. Jag hade haft en kupévärmare i bilen från när jag klev upp till vi skulle åka så kylan och fukten var borta. Rosita satt i en vadderad fleecetunnel med näsan i gott hö i en transportbur med ett fleeceöverdrag över i passagerarsätet. Där är bältet tillräckligt långt för att man ska kunna lägga det runt transporten och spänna fast. Det var ett lätt duggregn, men inte halt eftersom det var 6 plusgrader. Så svängde vi av vid Märsta från E4:an. Vägen är flerfilig och man har god sikt. Hastigheten är 70 km/h. Vid en stor T-korsning med trafikljus var ljusen satta på gul blink. Jag skulle rakt fram i den korsningen och höll koll på en bil som stod till höger och blinkade för att svänga vänster, dvs han skulle korsa min väg. Jag flyttar därför foten från gasen och har så kallad ”bromsberedskap” under tiden jag närmar mig korsningen. Men bilen står tydligt kvar och jag lägger foten på gasen för att passera korsningen. Då gör en av de mötande bilarna en vänstersväng 10-20 meter framför min bil. Jag stod på bromsen och svängde höger för att försöka lindra kollisionen.
Kupén är helt intakt. Till och med vindrutan är hel. Volvon är byggd för att ta upp så mycket av demoleringskraften i plåten utan att skada passagerarna. Det är därför fronten ser ut som skit. Bilden är tagen genom vindrutan på den SUV jag satt i när jag väntade på att alla utryckningsfordon skulle komma fram.
Bilen framifrån. Där ser man tydligare kraften som har tagits upp av fronten. Bilden är tagen när jag står vid polisbilen som ska skjutsa mig till veterinären. Den är mycket skakig eftersom hela jag skakade efteråt. Mina knän slog ihop som kastanjetter. I ambulansen åker den unga killen som körde den andra bilen.
När världen äntligen stod still ringde det i öronen efter krutladdningen som utlöser krockkudden. Det luktade konstigt och det var en lätt rök i kupén. Dörren gick att öppna utan problem och utanför stod oroliga människor. Jag stängde av radion och slog av tändningen. Lade bilnyckeln i fickan, sträckte ut Rositas transportbur till någon. Tog min handväska och klev ur. Min högra ankel gjorde ont, men fungerade. Killen som körde den andra bilen verkade oskadd, men han var orolig att jag var allvarligt skadad. Han var så ung. Han var på väg till jobbet och hade fått låna pappas Volvo av en mindre modell. Jag tackar Volvo och deras säkerhet att vi klev ur så oskadda som vi gjorde ändå. Jag ber någon att sätta Rositas transportbur i en varm bil i stället för på en refug där den nu stod. Någon fixade det direkt. Hon hamnade i bakluckan på en SUV där också jag sattes i framsätet och den unge killen i baksätet i väntan på brandkår, ambulans, polis och bärgningsbilar.
När det visade sig att den unge killen ändå hade lite ont i huvudet skulle hans nacke fixeras av ambulanspersonalen och de skulle få in en bår via bakluckan på SUVen. Rositas transport stod i vägen och jag hade försökt få någon att lyfta över den till mig sedan ett tag tillbaka. Äntligen lyssnade någon. Jag fick transporten i knäet och lyfter på fleeceöverdraget och LUCKAN ÄR BORTA!! Jag blev alldeles kall. Det flashar förbi ett synintryck att jag faktiskt såg luckan lite knölig på golvet till passagerarsätet i min bil. Jag sticker in handen i transporten och DEN ÄR TOM! Mitt hjärta stannar. Min hjärna börjar förtvivlat tänka ut lösningar på hur jag ska få alla som finns på plats att sluta pyssla med oss människor som mår förhållandevis bra och greja med trasiga bilar som inte skulle gå att laga. Alla måste leta efter Rosita. NU!! Men så känner jag… vid mina fingertoppar… en mjuk päls som sitter under höet längst in i hörnet. Då grät jag.
Transporten Rosita åkte i. Notera den krokiga luckan i metall. Den har ändå en brandman försökt att räta till så den skulle gå att stänga alls. Det har spruckit rejält i hörnen och bitar har lossnat på sina ställen. Den är bara att slänga.
Jag fick en brandman att gå till min bil och hämta luckan. Han försökte räta ut den så att den kunde tryckas på plats igen. Så småningom skjutsade polisen mig till veterinären för jag kunde lika gärna vänta där i värmen i väntrummet som mitt i korsningen i en SUV vars ägare säkert var på väg någonstans.
Veterinär Marianne tog emot oss och eftersom jag hade ringt och berättat att jag skulle bli lite sen och orsaken till det så tittade hon över Rosita, lyssnade på henne och såg hur hon rörde sig. Kollade skelettet, tänder och lite annat. Hon var som vanligt och det berodde nog på att det hade gått så fort ändå och hon hade ju haft fleeceöverdraget över buren och fleecetunneln som hon säkert satt i. Så det bestämdes att veterinären skulle operera bort cystan som det var planerat från början. Vi hade provat hormon men det hjälpte inte så det var det alternativet Rosita hade för att få lite lugn i sitt kaosiga, brunstande liv. Det beslutades att jag skulle hämta henne klockan 16.00 samma dag.
Jag satte mig i väntrummet, med min ömma kropp och väntade på att maken skulle komma och hämta mig. Under tiden lade jag ut ovanstående två bilder på bilen och skrev några rader där jag förklarade att allt var, efter omständigheterna, bra. Sedan åkte jag hem, blev övertalad att uppsöka närakuten, som inte hade tid med mig förrän på eftermiddagen. Då jag förklarade för dem att jag var tvungen att vara i Märsta kl 16.00 så fick jag tillbaka min legitimation, med orden att om det blev värre med foten fick jag väl sätta mig på ett av de större sjukhusen för röntgen stängde 16.00. Så jag åkte mot storstaden för att äta lunch, som planerat, med vännen Lena som äntligen slapp lämna ifrån sig sina Smulor (två marsvinstjejer som annars bodde hos några barnbarn som inte hade tid med dem längre).
Precis när jag svänger runt hörnet på Lenas gata så ringer telefonen. Jag kör in till vägkanten och svarar. Det är Marianne, veterinären. Hon berättar att det blir ingen operation eftersom när hon började öppna flanken på Rosita så sipprade det ut blod. Hon hade blod fritt i buken. Marianne förklarade att hon hade sytt igen med en gång eftersom även om blodet är fritt i buken så är det sämre om det försvinner ut ur kroppen. Kroppen tar hand om det. Men samtidigt så visste hon ju inte vad det var som blödde. Om man skulle ta reda på det så skulle man vara tvungen att öppna buken och det skulle inte Rosita klara. Jag såg inom mig att det bara var att ge henne den sista sprutan så jag frågade vad som skulle hända nu. Men Marianne berättade att hon var helt fascinerad över att Rosita var ändå så opåverkad. Hon hade vaknat ur narkosen, bajsat, rört sig och hon hade definitivt inte den där tomma blicken som de får när det inte finns något att leva för. Så Marianne tyckte att Rosita ändå skulle få en chans att repa sig. Jag funderade mycket på om det som ändå blödde kunde läka sig själv. Marianne sa att det kunde vara nästan vad som helst, men troligen mjälten eller levern eftersom de var de mest ömtåliga organen. Det kunde ev vara en njure också. Mjälten behöver hon inte och en njure kan man klara sig på, men en skadad lever… Jag skulle hämta henne kl 16.00 som det var bestämt. Hon låg på syrgas precis då och Mälaren har ingen möjlighet att behålla några djur över flera dygn. De skulle ju ha stängt i tre dagar över julen. Jag åkte till Lena som det var bestämt. Beundrade hennas Smulor och Tussar och åt en jättegod fisk- och räksoppa med gott bröd och ost till. Polisen ringde under tiden och berättade var bärgaren hade tagit min bil och jag kunde passa på att fråga var det var jag hade krockat. Uppgiften behövdes till försäkringsbolaget. När klockan sedan var dags åkte jag iväg till veterinären och hämtade Rosita.
Djurskötaren som lämnade ut henne berättade att de hade använt fleecetunneln som tryckförband tillsammans med en hoprullad handduk och att hon inte hade velat hantera Rosita eftersom då sipprade det ut blod. Så de hade inte vågat stödmata henne därför. Min tanke var att det var det första jag skulle vara tvungen att göra när jag kom hem. Hon kunde ju inte vara utan mat. Jag fick ett telefonnummer att ringa om jag hade frågor under helgerna. Så reste vi då hemåt och hela vägen funderade jag på hur jag skulle på bästa sätt kunna stödmata och sköta Rosita under det närmsta dygnet och ändå låta henne ligga kvar i fleecetunneln.
Det var inte så komplicerat alls. Rosita kände sig antagligen komfortabel i tunneln, för hon låg kvar. Hon flyttade sig lite längre ut ibland och backade tillbaka så långt det gick när jag skulle stödmata henne. Jag lyfte henne inte ur transporten utan jag lyfte av överdelen och matade henne där hon låg. Det gick bra. I andra änden av tunneln kunde jag ta hand om hennes ploppar. Jag såg till att hon hade hö inom räckhåll och varierade matningen genom att stoppa in en Oxbow-pellets i munnen på henne nu och då. Vid 6-tiden på morgonen var det väldigt svårt att motivera henne att tugga så jag gav henne Metacam två timmar för tidigt eftersom jag misstänkte att det berodde på att hon hade ont. Det stämde nog för en halvtimme efteråt gick det bra igen. Jag matade varannan timme i ett dygn. Sedan kände jag att jag ville byta på henne. Det luktade kiss och transporten var ju sprucken och trasig. Jag gjorde iordning en ny transport med ny vetbed. Tog fram en ny fleecerulle och en ny handduk. Så, med makens hjälp, flyttades hon över till den nya. Då fick jag se hennes kropp för första gången sedan jag lämnade in henne hos veterinären. Hon var rakad eftersom hon skulle blivit opererad och hon var väldigt svullen över buken. Däremot var operationssåret nästan osynligt och det blod som fanns på gamla handduken tyckte inte jag var så vansinnigt mycket.
Hon följde med till svärföräldrarna på julmiddag. Jag matade vidare ett dygn till. Men alla ville att jag själv skulle komma till läkare för att få mina egna skador omsedda och dokumenterade. Jag hade lite svårt att förklara att man inte kunde åka till akuten i flera timmar och lämna Rosita utan mat. Jag kunde ju inte ta med henne till ett sjukhus. Räddningen blev sonen.
Han kom på juldagen och tog över matningen och passningen av Rosita. Då var hon svårmatad. Hon ville inte ha Critical Care och när man fick in det i munnen på henne ville hon inte tugga och svälja. Så när man petade in lite till i ena mungipan så trycktes det ut ur andra. Pellets gick lite bättre, men man var tvungen att peta in den till de bakre tänderna. Då tuggade hon. Men under tiden jag var på sjukhuset så lyckades sonen muntra upp henne och hon började visa humör och även markera att hon tuggade hö. Men vi såg ju att det bara var ett spel för gallerierna. Höstråna åkte aldrig in i munnen. Så när jag kom hem och tog över så funkade matningen någorlunda. Hon hade vid det här laget sluppit fleecerullen, men hon matades fortfarande i transporten. På kvällen fick jag för mig att hon var hjärtligt trött på att sitta i transporten eftersom hon försökte ta sig ifrån den vid ett par tillfällen. Det var ju praktiskt att ha henne där eftersom jag kunde ta med henne överallt och hon skulle ju vara i stillhet. Dessutom satte jag transportburen på soffbordet och sov i soffan, med en liten bricka där det stod äggkoppar med färdigblandad Critical Care så när det var dags var det bara att sätta sig upp, öppna luckan till transporten och mata på. Men nu var hon ju som sagt trött på den. Jag tog upp henne och satte ner henne en stund i min gammelflock. De är inte speciellt nyfikna av sig längre. De har varit med om det mesta så de brukar ta det lite lugnt. Jag tror Rosita uppskattade det. Hon satt under en pall och till och med kissmarkerade öppningen till den innan hon gick in under den. Det stod Rositas pall…
Här är en bild som egentligen skulle vara i det förra inläget om Rosita, men det missades. Den får sitta här i stället som en paus i en stor textmassa.
Ole var mycket faschinerad över Rosita. Hon doftade så gott i ena änden och bannade honom med andra.
Nästa dag fyllde maken år. Jag hade beställt biljetter till en konsert som jag vet han skulle uppskatta och egentligen tänkte jag att jag skulle bjudit ut honom på en bit mat också, men dels fann jag inte något ställe som var öppet att beställa bord på eftersom det var annandag jul och dels så ville jag inte belasta sonen, som hade lovat att ställa upp den dagen också. Rosita var trögmatad som förut, men sonen tyckte han fick igång henne igen. Jag började känna att det var lite jobbigt att hon inte åt något alls själv, men hade en del teorier om det. Vi hade en veterinärtid dagen därpå klockan 11:30 och då skulle jag be dem röntga henne för att se om hon kanske hade fått en smäll på käken eller om de kanske kunde se något annat som kunde bringa ljus över det. Det kanske bara var envishet som behövdes. Jag matade vidare varannan timme. Det jag lade märke till var att Rositas ploppar hade blivit pyttesmå. Hon bajsade kontinuerligt och från att det var ganska kletigt, men ändå separerade ploppar till att det blev mer normala ploppar i normal mängd så hade det blivit miniploppar i ganska stor mängd. Jag tänkte att det måste jag fråga veterinären om.
Klockan fem på morgonen ringde klockan för att jag skulle mata då såg jag direkt att det var något allvarligt fel. Rosita låg kvar exakt som jag hade lagt henne efter förra matningen och hon hade fortfarande sista tuggan kvar i munnen. När jag lyfte överdelen på transporten så gnydde hon och jag uppfattade det som om hon försökte ta sig därifrån, men hon kunde inte. Det var inte svårt att förstå att det inte skulle gå väl. Jag lyfte upp henne och lade henne i famnen, lugnade henne och försökte ge henne Metacam i alla fall. Men jag vet inte hur mycket som gick i. Jag var rädd att hon skulle få i lungorna. Jag hade två alternativ, antingen ta henne till Bagarmossens Regionsdjursjukhus akut för avlivning med risk för att bli sittande i ett väntrum med henne eller stå utanför Djurkliniken Roslagstull klockan 07.00 när de öppnade och be dem hjälpa henne med det sista. Jag stapplade med min trasiga högerfot till vårt sovrum och väckte maken. Han kom och fick se Rosita som nu tydligt var döende. Han tyckte som jag att klockan hade hunnit bli så pass att Roslagstull var det bästa alternativet. Ole blev avlivad på Bagarmossen och de gjorde det bra och effektivt, men det var så kliniskt. På Roslagstull ser de även till att djuret inte ska bli stressat. Men under de minutrar vi väntade för att klockan skulle bli avfärd så hann Rosita dö. Hon dog väldigt stillsamt. Hon gapade stort några gånger och sedan slutade hon bara andas. Jag lade mina fingrar på hennes bröst och kände några minimala darrningar från musklerna så jag bad maken hämta mitt stetoskop. Så lyssnade vi efter och det var tyst. Rosita hade gått.
Jag ringde veterinär Marianne när de öppnade klockan 08.00 och berättade som det var. Hon blev väldigt ledsen och konstaterade att om hon hade klarat sig så här länge så kunde det inte bero på själva blödningen. Jag erbjöd henne att jag kunde lämna Rosita hos henne för enskild kremering så hon kunde få titta efter om hon kunde se vad det var som gjorde att Rosita dog. Rosita lider inte av det och inte jag heller, längre, men det kan ge värdefull erfarenhet för Marianne som inte hade haft någon patient som varit med om en trafikolycka på det här viset tidigare. Det är lite längre än till Roslagstull där jag brukar lämna dem, men jag skulle ändå fotografera korsningen där olyckan var för olycksrapportens skull, så det var ingen lång omväg. Vi bestämde så. Hon kommer höra av sig till mig om hon får klart för sig vad problemet var.
Nu har jag något nytt att fundera på: Hur i hela friden ska man kunna göra bilresandet säkrare för djur som sitter i transportbur. Hundar finns det säkerhetsbälten för. Jag hade satt fast transporten så gott det gick i bältet, men den gled ur. Det finns liksom inget bra sätt att sätta fast den på. Rosita har troligen fått två riktigt ordentliga smällar under krocken; En i ena sidan när transporten accelererade mot instrumentbrädan och en i andra sidan när transporten och bilen tvärstannade och hon kom efter. Som vanligt har jag också många svar. Det blir ett annat inlägg. Om trafiksäkerhet.
PS. För den som är intresserad… Jag själv har oräkeliga blåmärken men inget är brutet. Min högerfot är av elefantklass och har gått från röd, via blålila och börjar närma sig gröngul. Jag har ett blågult säkerhetsbälte spänt över kroppen i form av ett blåmärke. Bröstbenet är helt, men troligen har jag rejäla muskelbristningar eftersom jag inte kan hosta, snyta mig eller bära saker framför mig. Jag har till och med blåmärke efter spännet till klockarmbandet. Det är format precis efter spännet. Troligen har jag spänt varenda muskel i sammanstötningen så armbandet har blivit för litet och spännet har orsakat blödningar under huden. Mitt vänstra öra är inte som det varit. Det ringer inte i det, men det känns som om jag går omkring med en fiskskål över huvudet. Verkligheten är lite fjär. Det är lite bomull om allt. Men vissa ljud, som glasklirr är en plåga. Det skär högt i örat. Går det inte över inom tre veckor ska jag uppsöka öronspecialist. Allt går i kvartsfart pga foten och bröstmuskulaturen och det är frustrerande, men jag kan inte göra annorlunda. Maken är ovärderlig just nu <3
