Kring Kringelkroken

Det var någon som sa; "Ett kök utan marsvin är tråkigt."

   Jan 24

Sagan om Snövit. I ny tappning…

Det var en gång en familj, med mamma, pappa och tre döttrar. En dag beslutade de att döttrarna skulle få varsitt marsvin… Så börjar den här sagan, som så många andra marsvinssagor. Antalet barn och könet på dem kan variera, men upplägget är ungefär detsamma. Den här sagan fortsätter som så många andra:

De fick kontakt med en privatperson som sålde marsvinsungar. Familjen hade klart för sig det där med blommor-och-bin så de hade beslutat att de skulle ha samma kön på de tre små liven som skulle förgylla döttrarnas tillvaro. Så långt var allt väl. De tog hem tre små marsvinskillar som de döpte till Lakrits, Musse och Kolan. Att det är ovanligt att tre killar kan samsas som en flock i längden undvek nog säljaren att informera om…

Lakrits, Musse o Kolan den 21 november 2006

De fick en rejäl bur att bo i och lyckan var fullständig, tills den ena speciellt började bli ganska tjock. Mamman i familjen, som var den som gav dem mat, fick bannor för att hon gav dem för mycket. Hon drog ner på pelletsen. Men det hjälpte inte utan han blev tjockare i alla fall och magen kändes så konstig. Den var liksom hård… En av de andra började också bli tjock. Så kom en dag en vän till familjen på besök. Man visade upp de söta nya familjemedlemmarna, men berättade också om att de hade blivit så tjocka, trots att mamman hade dragit ner rejält på pelletsen. Då frågade vännen om de var säkra på att det var tre pojkar! Och det var de ju, för det var ju det mannen hade sagt att det var, han som sålde dem och han borde ju veta. Han hade ju haft flera stycken. Men de kollade ändå och upptäckte att de hade en brun och vit, glad som sjutton, pojk-Kola och två svart och vita, väldigt tjocka, flick-Musse och flick-Lakrits i samma bur. Hopp-och-hej! De tre skulle snart bli fler…

Den 15 april 2007 kl 16:15 händer ett litet under. Musse föder två ungar. De är av samma kön så när de blir tillräckligt gamla adopteras de av en granne.

Musse med sina två små

Den 24 april 2007 händer nästa lilla under. Lakrits föder två små ungar, en kille och en tjej. De döps till Knäckis och Snövit och får stanna i familjen. Knäckis som sällskap till sin far, som annars skulle få sitta ensam, och Snövit för att hon är så söt. Hon är helt vit, med de alldeles bedårande rubinröda ögon man kan tänka sig…

bäbis-Knäckis

bäbis-Snövit

Så går livet vidare, som sig bör. De som skulle varit tre pojkar är nu två pojkar och tre flickor. Fem stycken sammanlagt. Knäckis och Kolan lever i sin tvåsamhet i all välvilja i sin bur och båda två är riktigt stiliga killar. Musse, Lakrits och Snövit lever som en liten flock i en annan bur och är precis så söta som marsvinstjejer ska vara. Snövit som har växt upp med sin mamma, Lakrits och (antagligen) moster, Musse,  är och förblir en bäbis trots att hon blir vuxen. Det fixas och putsas med henne ännu i dag :-)

Men så en dag börjar Snövit tappa hår. Hon tappar så mycket hår att hon blir alldeles kal fläckvis. Det är nu det blir knepigt.  Familjen har missat en viktig detalj i ett marsvinsliv. De har inte försäkrat sina guldklimpar. När pappan i familjen åker iväg till veterinären med Snövit för att be om hjälp med hennes håravfall och veterinären inte direkt kan avgöra vad som är felet och vill ta ett prov som kostar en del pengar, så känner pappan att han vill tänka på saken. Han tar Snövit med sig och åker hem. Så småningom växer håret ut igen och det blir inget av med återbesök eller provtagning. När Snövit ännu en gång tappar hår, så vet ju familjen vid det här laget att det växer ut igen… En gång blir Snövit alldeles hårlös, som ett skinny-marsvin. Men håret växte, som sagt, ut igen. Så där höll det på i flera år. Så småningom blev Snövit också blind. Hon förlorade sin vackra, rubinröda färg på ögonen. De blev vita som pälsen. Ännu vet jag inte varför hon är blind, men troligen beror det på katarakt, dvs starr.

Tiden gick och de tre människodöttrarna växer upp och får intressen utanför hemmet, som olika idrotter etc. De fem marsvinen börjar bli ett dåligt samvete. De får inte den uppmärksamheten de förtjänar. De får rent i burarna, mat och vatten och familjen tycker fortfarande om dem, men börjar ändå söka efter en ny djurvänlig familj till dem, eftersom tiden inte riktigt räcker till för det där lilla extra som gör ett marsvin till en familjemedlem i stället för ett djur satt i bur. De har skött dem efter bästa förmåga i över fem år nu och helt fel kan de ju inte ha gjort eftersom de lever, är tämligen tama, troligen ganska friska (förutom Snövits hårtapp då) och de har till och med varit ofrivilliga uppfödare en gång. De sätter ut en annons på Blocket med två bilder på de fem. En på tjejerna och en på killarna. Blocket är lite som ett lotteri. Det kan bli bra och det kan bli riktigt dåligt. De får flera svar på sin annons, men alla utmynnar antingen i att den som hör av sig säger att den ska höra av sig igen, och gör det inte, eller att det är en klart oseriös person som man väljer bort. Man får också tipset om att det finns omplaceringar för marsvin, men livet rullar på fort och tiden finns inte riktigt att ta tag i den informationen.

Killarna på Blocket

Tjejerna på Blocket

På bilden med tjejerna ser man Snövit, med sitt för tillfället, hårlösa huvud. När så en dag en person kontaktar dem, som verkar seriös, och frågar om marsvinen finns kvar, beslutar man sig för att säga att det är två killar och två tjejer, i hopp om att den personen tar hand om dem om den slipper ta Snövit som inte ser så vacker ut. Man tror att hon skrämmer bort folk. De tänker låta henne få stanna hos dem och älska henne livet ut. De tänker att om de bara har ett marsvin så räcker tiden säkert till att ge henne den uppmärksamhet som hon behöver så att hon inte känner sig ensam. En vacker tanke, men inte ur marsvinsperspektiv och säkert inte ur Snövits perspektiv. Hon är nyblind, sedan cirka ett halvår tillbaka, hon har i hela sitt liv haft sin mamma och sin moster nära, nära. Det är de som är tryggheten i hennes blinda, osäkra värld. De putsar henne, de tjafsar med henne, hon tjafsar tillbaka och hon märker inte av sitt handikapp så mycket med dem i närheten. Tänk om de försvann… Båda två… Samtidigt…

Nu blir det inte så. Personen vill faktiskt ta hand om alla de fem, Snövit i synnerhet, för att hon tror att hon kan hjälpa henne, åtminstone med pälsen. Så en dag kommer denna person och hämtar dem alla fem och kör dem till ett nytt hem där de får lite större boenden, inte för att de hade det illa tidigare, utan för att det fanns större boenden att få dit de kom. Det var första gången de flyttade i vuxen ålder. Ja, Snövit och Knäckis hade faktiskt aldrig haft en annan familj tidigare. Det är inte vanligt i ett marsvinsliv att de får stanna hos en och samma familj i hela sitt liv, det är också ovanligt att de bara har en familj till som de flyttar till när de är små för att sedan bo hos till de blir gamla och avlider av ålder.

Nu hoppas vi att den nya personen ska bli deras goda gudmor, som ger dem ett riktigt bra liv antingen hos henne själv eller hos någon som kan bevisa att den är värd att vara dessa vänliga pälsbollars slav. Vi hoppas även att denna person visar sig vara Snövits goda fe som, tillsammans med veterinären, ger henne tillbaka det som rätterligen är hennes; hennes vackra päls. Mer om veterinären och vad som gjorts och kommer göras där får bli en annan berättelse i denna blogg :-)

Snipp, snapp, snut denna saga är inte slut!


   Jan 23

Var kommer hon ifrån?

Jag har under en tid hängt på Blocket mer än vad som är nyttigt för en sådan som jag. En sån som är så löjligt djurvänlig så att hon försöker rädda blomflugor ur tekoppen och myror ur diskbaljan. Jag är spindelrädd, men maken får inte ta ihjäl dem. De ska bara flyttas till ett ställe där det inte är så troligt att spindeln och jag kommer träffas igen. De kan ju inte hjälpa att jag är fånig…

Men nu har jag alltså letat singelkille till en marsvinsmedmänniska som har en ensam kille som skulle behöva sällskap. Då snubblar man över annonser man annars inte skulle sett eftersom Blocket är ett ”no-no” i normala fall. Så man kan säga att jag inte ensam är orsak till nedanstående berättelse…

Det började, som ni har förstått, med en annons:

En Blocket-annons...

Marsvinet längst till vänster var den som fångade min blick. Såg minst sagt konstig ut i ansiktet… Var det ens ett marsvin? Joo, det är det…nog… Och ögat? Vad var det med det?? När jag hade förstorat bilden lite, så jag såg lite bättre, bestämde jag mig. Det här var ett marsvin som behövde hjälp. Kompisarna fick komma med på köpet. Jag lämnar ingen bakom mig. Chinchillan kunde det bli knepigare med. Jag har aldrig ens tagit i en. Men det reder sig tänkte jag och skickade ett mail. Det fanns inget telefonnummer att ringa.

Jag frågade om de fanns kvar och lite annat som jag ville veta. Det gick nästan ett dygn utan svar, så jag skickade ännu ett mail där jag talade om att jag verkligen var intresserad och bad dem att åtminstone tala om om de redan var bortplacerade. Då, fick jag ett svar via mail. De fanns kvar och det var 2 hanar och 2 honor. Men i annonsen var det ju sammanlagt 5 marsvin?? Det var rätt sent och det framgick av mailet att personen som svarade hade undvikit att ringa eftersom klockan hade blivit mycket, men där fanns också ett telefonnummer jag kunde ringa. Jag svarade på mailet och sa att jag tänkte ringa nästa dag.

Det gjorde jag och fick tala med en trevlig kvinna. Jag frågade då om det inte var 5 marsvin. Jo, det var det, men den ena var ju utan hår och såg inte så vacker ut så henne trodde de att ingen ville ha. De hade tänkt behålla henne, pyssla med henne lite extra så hon inte skulle känna sig ensam, till den dag hon inte skulle vara med mera. Jag förklarade då att för mig gjorde utseendet absolut ingenting, det är insidan som räknas. Jag fick då höra att det är hon som är den frimodigaste och mest framåt av dem. Jag känner igen den beskrivningen på de hel- och halvblinda marsvin jag kommit i kontakt med. De måste helt enkelt lita på sin omgivning om de inte ska sitta livrädda i ett hörn och svälta ihjäl.

Jag fick också höra att de hade ju varit ute på Blocket ett tag och att de hade fått många konstiga påringningar. Bl a var det två småtjejer på kanske 10-11 år som tänkte starta en omplacering, sa de. De ville att hon skulle ta marsvinen, i sina burar, till tunnelbanestationen T-centralen (i Stockholm). När hon då hade förklarat att det var två stora burar, hade de glatt talat om att det gjorde inget… De kunde ta med några kompisar som kunde hjälpa till att bära! Då bad kvinnan att få tala med mamman. Varpå hon fick luren pålagd i örat.

Jag förklarade att jag var seriös och att jag var beredd på att ta alla fem, men att killarna (som är okastrerade och lever som ett par) troligtvis skulle få en annan matte än mig så småningom, eftersom jag redan har en flock på fyra sedan innan och att det annars kunde bli lite mycket. Jag frågade också lite försiktigt om chinchillan. Hon hade, tack och lov, redan fått ett hem med en kompis :-) Vi kom överens om att jag skulle återkomma om när jag skulle hämta dem eftersom jag var tvungen att kolla om maken behövde använda bilen.

Jag började med att ringa min veterinär för att fråga vad som kan orsaka detta håravfall på huvudet. Det finns massor med orsaker, fick jag höra, men det vanligaste är någon typ av parasit. Då förklarade jag att jag skulle hämta 5 marsvin och att ett, med all säkerhet, behövde någon typ av vård. När hade de en morgontid? Detta var en onsdag och de hade en tid på fredagens morgon. Då var iofs ”min” veterinär ledig, men jag tänkte att parasiter har alla veterinärer erfarenhet av. Efter att jag talat med maken om bilen, ringde jag tillbaka och bestämde att jag skulle komma och hämta marsvinen på torsdagskvällen.

Så nästa dag tog jag bilen till jobbet, var totalt okoncentrerad hela dagen och avslutade så snart klockan blev fem, ringde och hörde efter om det var lämpligt att komma och satte mig i min kära Volvo (AKA marsvinsexpressen) slog in adressen på GPSen och gav mig iväg på äventyr. Den här gången var det inte så långt bort, men det var halt och mörkt och vägarna var okända. Till slut kom jag fram till en trevlig familj, mamma, pappa och tre halvvuxna döttrar. På deras vardagsrumsgolv fanns underverken i två, ganska stora burar. Två pampiga, ursöta killar som trivs alldeles utmärkt ihop, i en och tre söta tjejer som är jätte-tighta i den andra. Jag frågade massor om dem och berättade massor om marsvin. De frågade mycket och jag uppfattade dem som intresserade av vad jag sa. Mamman konstaterade flera gånger att de nu visste mer om marsvin när de skulle lämna iväg dem än vad de visste om dem under alla år de hade haft dem. Det är nämligen inte purunga killar och tjejer de är runt 5 – 5½ år allihop.

Jag berättade också att jag hade en veterinärtid till honan med kalt huvud nästa morgon. Pappan berättade då att han hade varit hos veterinär med henne men att de inte kunde säga vad det var och när de ville ta ett prov för att skicka iväg till labb så kostade det så mycket så de avvaktade. Håret växte ut igen så då föll det hela. Sedan hade hon tappat håret i omgångar. En gång har hon tydligen varit helt naken! Jag frågade vilken veterinär han hade varit hos och efter lite diskuterande inom familjen kom de fram till att det kanske var den klinik dit jag skulle nästa dag.

Flickorna visade bilder på marsvinen och jag bad att de skulle skicka foton till mig på dem. Det skulle de göra. Hela familjen kramade om dem och sade hejdå. De hjälpte till att bära ut dem och deras saker till bilen och jag lovade att höra av mig och berätta hur det gick hos veterinären. Så åkte vi hem och ordnade så att de kom tillrätta i vårt TVrum som ligger så långt bort från min vanliga flock som möjligt pga den eventuella smittrisken. Det är faktiskt ett helt våningsplan emellan…

Vi, i min familj, bestämde också restriktioner ang. kläder, handhygien och annat som skulle kunna föra över eventuella parasiter emellan flockarna. Kanske lite överdrivet, men jag vill inte stå med nio marsvin med ringorm, sellnic eller något annat otyg. Det har blivit så att min vanliga flock sköts av sonen och maken och jag sköter de nyanlända, av praktiska skäl. Stumpan är alldeles förtvivlad, hennes annars mycket gälla stämma, har fått förnyad intensitet när hon ser mig. Det är ren frustration! Matte klappar mig inte!!

När jag var hos familjen berättade de hela historien om sina marsvin. Den berättelsen är intressant och jag vill återge den. Men eftersom det skulle bli ett VÄLDIGT långt inlägg om jag gjorde det här, ska jag berätta den i ett eget inlägg alldeles snart. När jag skrivit det färdigt. Veterinärbesöken är också intressanta. Kommer inlägg om det med. Nu vet ni i alla fall lite mer än innan var de fem gullegrisarna som har invaderat vårt TVrum kommer ifrån ;-)


   Jan 19

Att föda upp marsvin eller inte…

Jag läste ett blogginlägg som en upprörd marsvinsuppfödare skrev apropå att åka iväg för att hämta smågrisar som behöver ett nytt hem och sedan lämna dem till omplacering. Man kan läsa den här. Vad jag blir ledsen över är att hon, och säkert många fler, inte förstår hur jag tänker i sådana lägen.

Jag läste nämligen mer än hennes upprörda blogginlägg. Jag läste på hennes hemsida för uppfödningen och fler av hennes blogginlägg. Och jag uppfattar henne som henne mycket hängiven person, med ett genuint intresse av marsvin och deras väl och ve. Hon skrev blogginlägget för att hon befarade att marsvinen skulle fara illa av att byta miljö, husse/matte och åka långa sträckor för att komma dit. Sedan är hon frustrerad för att den landsomfattande förening som marsvinsägare, uppfödare och utställare kan vara med i, Svenska Marsvinsföreningen, blir starkt kritiserad när det gäller bl a utställningsverksamheten.

I min perfekta värld skulle jag önska att ALLA tama djurarter fick samma status när det gäller uppfödning, försäljning och ägande. Jag önskar att det skulle bli förbjudet att sälja levande djur på en djuraffär. En djuraffär ska sälja tillbehör, mat, kanske litteratur etc. Själva djuren ska man bara kunna köpa hos kunniga, godkända uppfödare. De ska då vara godkända av en artinriktad sammanslutning som t ex Svenska Kennelkubben, Svenska Marsvinsföreningen, Sveriges Kattklubbars Riksförbund och liknande. Dessa ska i sin tur vara godkända av Länsstyrelsen.

I en sådan värld ser jag att en ansvarsfull uppfödare säljer sunda, trevliga blivande familjemedlemmar samtidigt som de har förvissat sig om att de blivande hussarna/mattarna har fått den nödvändiga kunskapen om djurarten, som hur gamla de blir, vad de måste få för skötsel och mat, vad lagar och förordningar säger etc (de kanske håller nybörjarkurser t ex) och att de har gjort de nödvändiga förberedelserna inför detta, som att t ex kolla allergier, införskaffa lämpligt boende osv. Jag ser att samma ansvarsfulla uppfödare inte avlar fram fler kullar än det finns avsättning för. För avlivning av friska men felfärgade eller övertaliga djur är ju ingen option!

En ansvarsfull uppfödare ser också till att djur som inte ska användas i avel om möjligt (avseende hälsa t ex) blir kastrerade/steriliserade (vilket som nu är lämpligt för varje individ och art) för att förebygga oönskade avelsprojekt, på flit eller av misstag, och att de nya ägarna försäkrar sina nya familjemedlemmar och gör kanske hembesök för att se hur det går och hur de har det.

Mycket kan hända i ett liv både för djur och människor och om livet går i en riktning som gör att deras vägar måste skiljas i förtid ser jag att ägaren tryggt kan ta kontakt med uppfödaren där de anskaffade djuret och få hjälp med en bra omplacering. Jag tänker mig att uppfödaren håller ett register på alla djur som kommit ur deras uppfödning där de kan se var djuret bor nu, om det har fått några sjukdomar eller om det kanske har avlidit och i så fall av vad. Det skulle ju underlätta i det avelsarbetet där vi försöker göra våra husdjur så friska, sunda och glada som möjligt så att de får leva ett fullt liv och inte hittas mystiskt avlidna vid några månaders ålder.

Allt detta sammantaget skulle höja statusen både för uppfödaren och dess arbete, och för djurarten som sådant. Antalet djur som blir plågade av okunskap skulle bli försvinnande litet. Länsstyrelsen skulle få ett hanterbart arbete med att förebygga djurplågeri, genom riktlinjer, lagar och rekommendationer samt genom oannonserade inspektioner hos uppfödare etc. Den trötta föräldern som bara skulle gå förbi djuraffären på sin väg att köpa mjölk till middagen skulle inte kunna impulsköpa ett litet liv för några få hundringar för att få tyst på tjatet från barnet som LOVAR att sköta det efter alla konstens regler och sedan tröttnar inom en månad så att det lilla livet hamnar på Blocket under bortskänkes eller med ett löjligt lågt pris på sitt huvud. Det är sådana små liv som hamnar levande i reptilmagar, på en tallrik på TV i program som ”Landet Brunsås” eller i händerna på tillfälligt sinnesförvirrade, hormonstinna, snorungar som sliter dem i två bitar levande när man använder den som leksak till sin hund eller binder ihop benen på dem och häller tändvätska på dem på en bit i taget och tänder på så att de inte ska dö för fort när de filmar det hela inklusive de panikslagna skriken med mobiltelefonen.

Jag är fullt medveten om att det finns hål i min dröm och att den inte kommer slå in i morgon, men jag tillåter mig att drömma, jobba för att den ska bli sann och försöka att göra något åt sådant som jag uppfattar som misär, djurplågeri eller sådant som har potential att gå överstyr. Och jag kommer fortsätta att uppmana till att köpa ”vintage”-marsvin, det vill säga bättre begagnade som behöver ett nytt livsvarigt hem, så länge det finns hemlösa, misshandlade och oönskade individer i annonser, instängda i lådor, transporter och burar i soprum och på andra ställen de inte kan kalla hemma och fritt springande under bar himmel.

Utställningar, ska jag skriva om en annan dag. Jag är principiellt emot tävlingar där utseendet står i fokus både för människor och djur, men det finns varianter som jag själv tycker är roliga och som jag inte kan se varken stressar, skadar, tar djuret ur dess hemmiljö eller uppmanar till osund avel…

Ta hand om era familjemedlemmar, både de med två och med fyra ben (och även de utan ben)


   Jan 16

Vad hände egentligen den 6-7 januari? (Den långa versionen.)

Den 4 januari vid lunchtid skrev Elin ”Humlan” Hasselqvist ett inlägg på  Eragons facebookgrupp. Hon lade in en länk till en annons på Blocket där det var en kille som sålde 15 marsvin, hanar, ungar och honor varav några var dräktiga. Annonsen var väldigt kortfattad och informationsfattig. Det framgick i stort sett att han inte kunde ha dem kvar eftersom han renoverade och inte hade tid. Det fanns ingen information om hur många honor, hanar eller hur många ungar och vilket kön de hade t ex. En sådan annons väcker ju en massa farhågor och drar ju till sig reptilägare som söker levande föda till sina husdjur.

Effekten lät inte vänta på sig. Alla blev vi skakade och började fundera på om man kunde göra något. Flera meddelade att de skulle kunna agera jourhem till några, men ingen kunde ta alla, vilket inte förvånar, 15 marsvin tar ändå en del plats. Man erbjöd sig att bidra med pengar om det blev tal om att köpa dem. Någon kunde också tänka sig att köra ganska långt om det blev tal om någon slags ”stafett” för att få dessa små själar till ett vettigt härbärge.

Så småningom tog jag kontakt med Irene på Eragons och frågade om hon eventuellt hade plats på omplaceringen. Min tanke var att det mest praktiska var om man kunde ta de 15 till ett enda ställe. Göteborg ligger inom rimligt avstånd från Arveka, det lilla samhälle som ligger mellan Traryd och Älmhult, där de 15 befann sig. Irene har resurser och kunskap att ta hand om dräktiga honor och annat som kan ”dyka upp” i en sådan här grupp individer. Jag hade tur :-) Irene förklarade att hon just nu hade ganska få inne på omplaceringen och hon var beredd att ta emot de 15. Vi kom överens om att hon skulle ta en första kontakt med säljaren.

Det dröjde inte länge innan hon ringde tillbaka. Han som sålde marsvinen var inte riktigt beredd på att någon skulle ringa och säga att man tar alla 15 på ett bräde. Han lät väldigt tveksam och hade också förklarat att han inte tänkte skänka bort dem. Han hade inte SÅ bråttom att bli av med dem. Irene hade kommit så långt att han kunde eventuellt tänka sig att sälja de dräktiga honorna till henne för en hundralapp stycket. Jag hade förklarat för Irene att jag var beredd att köra, men det kändes angeläget och mer ”värt mödan” om man kunde få honom att släppa alla. Vi kom överens om att Irene skulle ta en ny kontakt med honom lite senare för att få mer information om varje individ eftersom det inte hade blivit riktigt läge att fråga honom om sådant under första telefonsamtalet. Den här gången svarade han inte i telefonen och det kan man ju tolka som om att han valde att inte svara i telefonen när han såg vilket telefonnummer det var. Då bestämde vi att jag skulle ta en kontakt med honom när han hade fått ”mogna” lite i tanken att han skulle kunna lämna ifrån sig alla 15 på en gång. Jag ringde på kvällskvisten och fick tala med ett mobilsvar. Jag lämnade mina uppgifter, talade om att jag var intresserad av marsvinen och bad honom kontakta mig. Jag skickade också ett mail med samma innehåll.  Inget hände och vid 10-tiden nästa dag ringde jag igen. Då svarade han :-)

Vi hade ett långt och trevligt samtal. Han försökte redovisa hur många honor (3) och hanar (5) och ungar (7) det var. Det blev rätt rörigt på telefon… Ungarna hade han inte koll på könet på eftersom han tyckte det var svårt att se det när de var små. Han tyckte sig ha sett att en var en kille i alla fall. Jag fick snabbt uppfattningen att detta var en snäll, men lite naiv, människa som definitivt inte hade tänkt sig att de åtta marsvin han köpte i somras skulle vara 15 till nyår med fler ungar på väg. Han berättade att det var en del som hade ringt. Några sa att de skulle höra av sig, några sa att de skulle komma och titta och några ville köpa dem som foder till reptiler. Ingen hade hittills ringt tillbaka vad han visste. (Han hade varit i skogen med traktor och inte hört ringsignalen när jag och Irene ringde dagen innan. När han kom in tyckte han det var för sent att ringa tillbaka och sedan kom det annat emellan…) Ingen hade kommit för att titta och de som ville ha till foder hade han sagt prompt nej till.

Han tyckte situationen var rätt jobbig och egentligen hade han inte bråttom att bli av med marsvinen men eftersom han ville renovera upp den lilla lagården, där de befann sig, ”för att skaffa några kor eller så”, så skulle de vara i vägen. Han kände också att marsvin nog inte var hans ”grej” ändå. Han har haft kaniner i nästan hela sitt liv och han trodde nog att det var ungefär samma sak med marsvin, men upptäckte att det var mer pyssel med dem bl a eftersom de inte kunde bo utomhus hela året. Jag berättade som det var att jag kände Irene och att hon hade en omplaceringsverksamhet i Göteborg och att om jag fick hämta marsvinen skulle de komma dit. Jag lovade att de inte skulle bli ormmat, att de skulle bli väl omhändertagna och att de skulle få bra hem. Men jag förklarade också att jag inte åkte ända från Stockholm för 2 marsvin när det fanns 15 som behövde ett hem.  Vi talade om betalning för marsvinen. Han ville ha betalt, men när jag frågade hur mycket han ville ha ville han inte klämma fram med ett pris, så jag gav honom ett erbjudande som han tog. Jag hade kanske kunnat få några gratis, men jag kände inget behov av att köpslå med risk för att han tappade förtroendet för mig. Vi tog i hand per telefon att jag just hade köpt 15 marsvin.

När jag hade lagt på ringde jag Irene och berättade, fick klartecken att jag kunde sova över hos henne, plockade ihop alla transportburar jag har, fixade två mackor och en termos te. Grabbade GPSen, tandborste, hårborste och en talbok jag hade fått i julklapp. Borstade av snön från bilen och skrapade rutorna. Pussade maken farväl och for ner mot mörkaste Småland. Resan var odramatisk. Talboken var spännande. Alla jag talade med i telefonen sa att jag skulle köra försiktigt, och det gjorde jag eftersom det lokalt fanns en del snö och var därmed lite halt.

Vid 5-tiden på eftermiddagen var jag framme i en liten bullerby på 10 hus i klunga mitt i smålandsskogen. Där mötte mig en man i min egen ålder och hans sambo/fru (?). Jätterara människor. Han var född och uppvuxen i denna bullerby och hade ärvt/köpt den lilla gården med en hel del mark. Där i ett utrymme i en liten lagård som man nog hade för husbehov förr, fanns tre stora burar med marsvin.

I den ena fanns två killar; en vit teddy med gråa tecken och en brun teddy med lite längre päls än vanligt. De skulle vara cirka 1,5 år. I den andra fanns långhår; en okastrerad kille och en dräktig tjej, båda cirka 1,5 år,  deras tre ungar födda den 11 november enligt uppgift. I den tredje huserade två okastrerade hanar och två honor, dessa cirka 8 månader, och deras två kullar med ungar. Den ena kullen med tre ungar skulle vara födda 5 september och den andra, som bestod av en unge, skulle vara född den 9 september. Jag antecknade febrilt…

Han hade köpt marsvinen av privatpersoner som inte var uppfödare själva. De fyra 8-månaders som satt i sista buren hade han köpt som en flock av en person. Den långhåriga honan hade han köpt tillsammans med den bruna teddyn av en annan. Den långhåriga killen hade varit par med den vit/gråa teddyn när de köptes. Han var väldigt förtjust i den vit/gråa ”med jättelustig päls” som han sa. Han tyckte de långhåriga var så fina så han hade parat ihop den långhåriga honan med den långhårige killen med tanke att få några fina ungar. Men när jag frågade varför han hade skaffat marsvinen visste han inte riktigt.

De bjöd på kaffe och färdiga hembredda smörgåsar i sitt bondkök, med den vedeldade spisen kvar. När jag försökte tala om att det verkligen inte var nödvändigt konstaterade de bara att hade jag åkt ända från Stockholm och sedan skulle vidare till Göteborg så ville de åtminstone få bjuda på detta. Och vi pratade vidare. Han hade alltid haft djur… och han berättade om katterna han hade, en hona och en hane. De var kastrerade båda två eftersom han tyckte det var svårt att hitta köpare till ungarna. Jag träffade hankatten. En mycket älskad, ursnäll bamse med semilång päls. Måste varit norsk skogskatt-blandning. Han berättade om gäss, kalkoner, kaniner och höns de hade haft. Nu tänkte han renovera upp den lilla lagården och kanske skaffa sig några kor t ex. Jag frågade om han tänkte skaffa marsvin igen om det skulle passa. Men han skakade på huvudet och konstaterade lite generat att marsvin skulle han inte ha mer. Han skulle hålla sig till djur han var van vid.

När jag sedan bröt upp och vi satte marsvin i de olika transportburarna, könsseparerat, utom ungarna som fick vara med sina mammor, frågade han om jag ville ha burarna. Men det fick jag ju inte plats med i bilen. Däremot lämnade han med Cvitamin, en kloklippare och en borste. Jag gav honom betalt och skrev upp webadressen till Eragons och sa att om han ville veta var marsvinen flyttade kunde han höra av sig till mig eller Irene.

Så styrde jag marsvins-bussen mot Göteborg. Klockan hade hunnit bli nästan 7 på kvällen. Resan gick lugnt till. Det var litet undergivelsepip i någon av transporterna, men det var inte så mycket att jag kände att det var nödvändigt att stanna. Jag ringde Irene och rapporterade så att hon kunde förbereda rätt antal pallkragar efter konstellationerna honor/hanar. När jag ”landade” utanför Eragons, vid 9-tiden, blev det en snabb vägning, dokumentation av varje individ och sortering av ungar efter kön. Ett par singelkillar som redan fanns på omplaceringen fick var sin liten grabb att uppfostra eftersom det visade sig att av de sju ungarna var det två killar och fem tjejer. Det var skabbigt på minst två vuxna, så alla i lämplig ålder fick en droppe antiparasitmedel i nacken.

Efter det blev jag och Irene bjudna på en supergod trerättersmiddag hos en känd marsvinsmänniska som precis hade flyttat in i närheten. Man blir bortskämd… Kvällen hann bli natt innan jag kröp ner i Irenes dotters lediga säng för en välbehövlig och drömrik sömn.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till omplaceringen för att se hur det stod till med de 15. De unga grabbarna hade båda funnit sig tillrätta med sina respektive mentorer. Alla tuggade hö för glatta livet. Ryktet hade gått om de 15 och Marie (Linnéa och Heras matte) med dotter, som inte bor alltför långt bort, kom ner för att titta på nykomligarna. Efter en kopp kaffe satte jag mig i bilen för resan hem. Jag hade nämligen en tid att passa. Jag skulle på middag hos min bror, med familj klockan 18.00.

Resan hem blev mer spännande än resan ner. I höjd med Vättern började ett snöoväder som inte var att leka med. Långtradarna låg på rad. Deras släp åkte slalom baktill och försökte man köra om fullkomligt sprutade det blötsnö upp på vindrutan samtidigt som man skulle spåra genom 5 centimeter blöt, slaskig, slirig snö. Jag såg bilar som hade åkt av vägen och bilar som hade krockat. Alla hade tack och lov fått hjälp. När jag for från Göteborg hade jag lagom med tid på mig, men pga detta oväder, var det lite bråttom när jag kom hem. Men förseningen blev den akademiska kvarten när vi kom till brorsan :-) Ännu en gång blev jag serverad en trerätters, fantastiskt god middag som avslutades med spelet ”Med andra ord”. Jag var bara åskådare, men hade hur kul som helst. Rekommenderas!! Klockan hann bli nästa dag igen innan vi kom hem igen och jag fullkomligt stupade i säng.

Det var aldrig jobbigt eftersom jag hela tiden hade massor av stöttande, positiva människor i ryggen och flera som rent praktiskt drog sitt strå till stacken. Men något jag vill påpeka är att jag hade ALDRIG kunnat göra detta om inte Irene och Eragons tog emot i ”andra änden”.

TACK!!

 

 

   Jan 05

Mörk och tröttsam årstid

Den här tiden på året tycker jag är svår. Jag är så trött, och då menar jag vill-gå-och-sova-trött. Om jag fick skulle jag sova de flesta timmar som finns på ett dygn just nu. Gå i ide, som björnen. Fast jag läste att på djurparkerna har de problem med björnarna i år. Det är för varmt. De vill inte gå i ide. Man har bäddat extra mysigt och gett dem massa god mat så att de ska bli trötta och gå och sussa. Men nej… Hur hanterar man en övertrött björn framåt vårkanten?

Några som inte har problem med sömnen är mina smågrisar.

Trötta grisar

Undrar ni var Maritza är?

Här, under elementet, där det är varmt och skönt.

 


   Jan 02

Så har vi vägt igen…

Jag försöker komma ihåg att väga grisarna varje månadsskifte. Jag köpte en svart tavla att skriva upp de vikter som för tillfället är aktuella och när jag uppdaterat på tavlan tar jag ett fotografi för historikens skull.

Under året har det sett ut så här.

Mars 2011

 

April 2011

 

Maj 2011

 

Augusti/September 2011

 

Oktober 2011

 

November 2011

 

December 2011

 

Januari 2012

Man ser rätt tydligt att Maritza har blivit en vuxen dam och Niñas medvetet långsamma viktminskning har tagit henne till mer ”normala” vikter. Kajsas ganska hoppiga viktkurva syns också tydligt. Jag kan tillägga att dagen hon dog vägde hon in på 736 g på morgonen. Stumpan och Tomas håller sig där de brukar ungefär.


   Dec 31

Vill bara…

önska alla som tittar in

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!

Ett nyårslöfte från mig är att komma lite mer regelbundet med inlägg på denna sida :-)

Vad har ni för löften??


   Dec 12

Äppelkampen

En ganska mörk video. Det är ju vinter och mörkret har lagt sig. Men jag har inte hjärta att undanhålla er detta.

Höll på att leta efter något i kylskåpet. Passade då på att bjuda grisarna på något eftersom de bad så snällt :-)
Tomas fick tag på ett helt grönt äpple som han helt sonika bar iväg med till ett, som han trodde, säkert ställe. Tji fick han! Där fanns Maritza, den envisaste lilla gris som någonsin gått i päls. Och helt korkad är hon inte heller. Observera att hon tycker det är VÄLDIGT otäckt att gå på golvet, men löser det ändå på olika sätt. Nu har ju Maritza lite tur i att Tomas är en väldigt tålmodig och snäll kille. Dessutom ser han ju väldigt dåligt så hon har ett litet övertag där…


   Dec 06

Störd på jobbet igen…

Lek med mig...

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaag hämtar booooooooooooooooooollen!!

Snygg profil :-)

Mattis har varit på besök på jobbet igen. Valphullet är borta, stilen är lite mer vuxen. Han och matte har gått valpkurs. Matte lärde sig ingenting… tycker Mattis. Själv lärde han sig sök och apport och lite andra bra saker. Fast det kanske inte var på kursen… Strunt samma! Han kan det i alla fall.


   Dec 04

Att fota miss och mr Eragons

I gruppen Eragons omplacering av marsvin på Facebook pågår en liten tävling. En tävling där våra grisar får komma i fokus av rätt anledning; För deras fantastiska personlighet, eller deras fotogenuique. INTE för att de har hårstråna på rätt plats i rätt färg med rätt veck på de rätta öronen. Har rätt ögonfärg och har åkt långt i en trång transport för att inte rufsa till den långa pälsen som aldrig blivit klippt, ens när sommaren var som varmast.

Vi tar en bild på vårt älskade Eragons-svin hemma. Laddar upp den i ett album gruppen har, berättar om grisens fantastiska personlighet och kanske en del om dess bakgrund, om vi vet den och om det passar forumet. I kväll kl 20.01 påbörjas röstningen som går till så att var och en får rösta genom att ”gilla” på facebookvis våra tre favvisar. Det kommer bli HYSTERISKT svårt att välja!!

Det är just nu 40 anmälda guldklimpar, inkluderat mina egna två Eragonsianer. Mirjam är den som hittills kommer få det enklast eftersom jag antar att det inte är tänkt att man ska rösta på sina egna. Mirjam har 13 marsvin i sin flock (avundsjuk) och 12 (!) av dem kommer från Eragons. Det gör att hon bara har 28 stycken kvarvarande deltagare att välja mellan. Vi andra vrider oss i våndor…

Jag har under veckan som gått försökt att ta några representativa bilder på Tomas och Maritza för att göra dem rättvisa i tävlingen. Det är inte lätt. De har förmågan att göra allt gulligt och vara som sötast när jag inte har kameran i närheten. Under tiden jag hämtar den lägger de sig under närmsta pall och somnar eller också flyr de fältet småfnissande åt mina lönlösa försök. Då blir bilderna så här:

 

Tjadå! Nu sticker jag...

Alltså.. nu går jag!

Spring!!

Till sist försökte jag tala Tomas tillrätta.

-Snälla Tomas. Du måste väl inte springa iväg så fort kameran kommer fram?

Svaret blev: -Jooo!

Då siktade jag in mig på Maritza…

Vad gör du??

-Maritza. Kan inte du sitta still. Bara en halv minut?

-Nää!

Då lyfte jag upp dem i soffan där utrymmet är begränsat.

Maritza: -Men Tomas! Kan inte du sitta längst fram?

När jag så hade fotat närmare 500 bilder hade jag några som var presentabla. Nu gällde det att välja dem som gör mina busgrisar rättvisa. Jag hittade dessa bland annat:

Jag-är-väldigt-nyfiken-Maritza

Jag-är-så-ludd-söt-Tomas

Men det slutade med att jag gjorde litet jobb i Paint (enda bildprogrammet jag klarar) och sände in dessa:

Maritzas båda sidor

Tomas ur tre vinklar

Alltså! Jaaaag har ju jättesvårt att tro att inte dessa gullegrisar sopar mattan med övriga deltagare!! ;-D

Och om det nu skulle bli så att de inte gör det kommer jag stryka på foten. Konstatera att ingen fattar någonting och belöna vinnarna med varsin hemmasydd gosekub. Det senare har jag inte talat om för någon förrän nu, men om någon lyckas vinna över mina übersöta guldgrisar är de verkligen värda en av Kringelkrokens gosekuber.

Må charmigaste, luddigaste, kramgoaste, högljuddaste, försiktigaste, gåpåigaste, hungrigaste, knasigaste och allt-annat -jag-kan-komma-på-igaste… vinna!

Switch to our mobile site