Niña och Stumpan har en bekant. En granne på gatan som ibland sover över hos oss. Stumpan är ganska mycket kompis och Niña lite mindre. Det beror nog på att Stumpan umgicks ganska mycket med henne när Stumpan var ny hos oss. Niña tycker nog storleksskillnaden är lite jobbig, normalt är ju hon störst, liksom… Kompisen heter Saga och är nämligen grannens Golden Retriver. Tomas, Maritza och Kajsa har inte fått träffa Saga så mycket eftersom det inte har funnits anledning för henne att sova över på något år.
Saga är nog världens coolaste hundtjej. Hon är tio år nu och vi har känt henne sedan hon var valp. Hennes matte är dagmamma till små barn i förskoleåldern och Saga hjälper till att hålla ihop flocken. Som alla Golden så har Saga ingen mättnadskänsla, något hon delar med, i alla fall mina, marsvin. Hon är alltid hungrig och kylskåpet är en gemensam gud för dem. Maken har väldigt svårt att inte ge något när man ber vackert och de vet de allihopa. Så när han öppnar skåpet finns alla där. Jag är lite mer hårdhudad, och ger jag något försöker jag att ge något bra. Saga får ibland en stor, grov morot av mig. Eftersom hon inte tycker den är så där jättegod, utan bara lagom god, så räcker den ett tag. Hon tuggar och smular små morotsbitar runt sig till Stumpans stora glädje. Niña är lite mer avvaktande.
Så här såg det ut för något år sedan när Saga var hemma hos oss (Det var innan inköpet av en bra kamera.):
Vad är det här??
Jag får titta efter...
Stumpan! Kom och titta!
Jamen. Det är ju Saga ser du väl.
Småtjejer! *mutter, mutter* Aldrig får man va ifred.
Då tar jag lite av dig då...
För några veckor sedan träffade maken och jag på Sagas matte och husse ute på gatan. De berättade att de hade varit hos veterinären med Saga eftersom hon verkade ha så väldigt ont i sitt bakben. Hon har en sak gemensam med Stumpan och Kajsa; Hon har artros. Hon har ätit glucosamin i flera år mot det, men nu hjälpte inte det. Veterinären hade utan ta i henne konstaterat att det var den mest deppiga hund hon hade sett på länge, skrivit ut några tabletter och sagt att om inte detta hjälper får ni nog fundera på avlivning eftersom hon är så gammal. (Den exakta ordalydelsen var kanske inte så, men det var så matte hade uppfattat det.) Matte var förtvivlad och husse också. Jag protesterade eftersom Saga kanske inte är en ungdom, hon är tio år, men lite mer omsorg än så kan man väl begära av en veterinär. Jag frågade vad det var för tabletter. Det var några jag aldrig hört talas om och de skulle tydligen verka inom en vecka. Annars var det kört. Jag rekommenderade att de skulle visa upp Saga för en annan veterinär också. Någon dag senare hade ett flertal andra också sagt samma sak, så man tog Saga till en annan veterinär lite längre bort. Där undersökte man Saga noggrant och konstaterade att hon hade slitit av ett korsband i bakbenet! Hon behövde en operation!! Inte avlivning.
Nu är Saga nyopererad och går med stödstrumpa och tratt. Hon har lite svårt att följa med på promenaderna med barnen på dagarna ännu, men maken sände mig följande bild som MMS i dag:
Hundrullstol?? Nä! Opererad Saga på utflykt.
Och flyr när vi ska ta upp henne, det gör hon bara om det är just sonen som ska ta upp. Jag tror det beror på att det är han som har tagit på sig att gulla extra med henne så att hon ska sluta fly…
(Nu tror jag att Irene var så klok att hon förstod att det var så det skulle bli. Men det är bäst att jag tydliggör att Maritza nu tillhör vår flock.)
om någon verkligen vill försöka sig på att snickra ihop egna mysprylar till grisarna. Men då gör jag det gärna, för det är de värda, våra små.