3. Niña
Hon kom smidigt skuttelihoppande…
Niña
Tuss var död och Stumpan ensam igen. Sorgen var stor, men livet går vidare. Hittills hade vi inte lyckats skaffa marsvin på vanligt sätt men den här gången sökte vi på blocket. Där fanns det massor med små raringar som behövde nya hem. Men vi ville bara ha en, en hona och jämngammal med Stumpan, som vi senare hade fått reda på var 2-3 år gammal. Dessutom ville vi ha en tuffing, med erfarenhet av Stumpans möte med Tuss. Dom hade till sist fungerat att ha ihop på köksgolvet, men Stumpan behandlade Tuss ibland som dörrmatta och det önskade vi inte nästa familjemedlem.
Det fanns en annons som stack ut lite bland dom andra. Ett, som jag uppfattade, nystartat omplaceringshem för kaniner och marsvin. En ung tjej som hade utbildning från djurgymnasium hade förbarmat sig över de små. Vi bestämde oss för att kontakta henne för att få komma över med Stumpan. Min tanke var att sätta ner Stumpan i flocken och se vem av dom andra som vågade sig fram först. Den måste ju vara tuffast?!
Det var inte helt lätt att få tag på tjejen som hade hand om omplaceringen, men så småningom så fick vi kontakt med varandra. Vi var välkomna.
I trädgården till en mindre villa fanns flera burar och i en fanns en flock marsvin av olika storlekar, sorter och i olika färger. En ung tjej som verkade ganska ointresserad tog emot. Jag frågade om jag fick sätta ner Stumpan i buren och det gick bra. Eftersom de flesta marsvinen höll till i ena änden av buren satte jag ner Stumpan i den andra. Hon blev nog ganska förvånad först, men fann sig snabbt och började kolla läget. Inom någon minut hade två andra marsvin travat fram till henne samtidigt. Den ena var svart/vit med semilångt hår och ungefär lika stor som Stump. Den andra var vit med olikfärgade bruna fläckar och ganska stor. Hon var lång och ganska smal i kroppen. Såg lite ut som marsvinens taxvariant. Jag bad att få hålla den svart/vita. Men när tjejen lyfte upp den så såg jag att den såg jättekonstig ut i rumpan. Den hade någon slags utväxt där. Jag kommenterade det och fick en snabblektion i könsbestämning på marsvin. Det var en kastrerad hane… Jag tyckte det var lite genant att inte ha förstått det och dessutom hade jag ju ställt in mig på att det skulle vara en hona så han kom tillbaka till flocken.
Under tiden hade Stumpan gjort vad hon kunde för att domptera resten av flocken. Alla satt nu i ett hörn av buren, utom en; Det vit/bruna taxmarsvinet. Hon var nyfiken och orädd och hanterade Stumpans bulldozerstil med en elegans sällan skådad, av mig i alla fall. Hon hoppade smidigt över Stumpan när hon kom ångande för en frontalkonfrontation. Det var nästan så att man såg piruetten på slutet. Och när hon ändå var vid bakänden passade hon på att sniffa Stumpan i rumpan. Stumpan var i upplösningstillstånd. Hon var inte van vid att bli behandlad på det här sättet. Hon som till och med sniffar grannens golden retriver, Saga, i rumpan ostraffat. När jag frågade om namnet så visste man inte det. Ålder var man inte heller säker på, men hon var nog ungefär lika gammal som Stumpan. Bakgrund frågade jag inte om… Det fick bli den vit/bruna taxen som följde med hem. Inga papper blev skrivna, men hon kostade 200:-. Jag fick känslan av att tjejen ville väl, men också att hon inte skulle fortsätta med sin omplacering så länge. Det var nog mer passning och arbete än hon hade trott.
Det var sommaren 2009 och vi hade en stor hage på gräsmattan där vi släppte ner de två. Stumpan fortsatte oförtröttligt att leka noshörning och den vit/bruna fortsatte att, med viga skutt, hoppa över Stumpan när hon kom för nära. Så småningom försökte Stumpan också hoppa likadant. När dagen var slut var också Stumpan slut. Jag började fundera på vad den vit/bruna skulle heta. Ska jag vara ärlig hade jag inga större känslor för henne. Hon var inte speciellt söt och jag köpte ju henne för att vara sällskapsdam till Stumpan. Jag kom inte på något bra namn, men sånt brukar ge sig.
När en vecka hade gått hade hon fortfarande inget namn. Vi hade provat några, men inget var bra på henne. Men hon hade gjort ett jättejobb med Stumpan. Med en ängels tålamod fann hon sig i att Stumpan ömsom hotande klapprade med tänder samtidigt som hon slickade den vit/bruna i mungipan och ömsom kastade sig upp från sovande ställning för att hugga vilt omkring sig för att i nästa stund vagga rumpa och kuttra. Med jämna mellanrum fick hon anledning att praktisera sina eleganta skutt över Stumpans huvud. Då kom brorsan och hans två döttrar på besök. Dom frågade ju självklart vad den nya hette. Arbetsnamnet för tillfället var Ninja, eftersom hon hoppade lika smidigt som en kampsportare, så jag sa att det var det hon hette. Efter det kunde vi ju inte byta namn på henne, så det fick hon heta.
Så småningom lärde sig Stumpan att uppskatta Ninja och Ninja blev den självklara ledaren i vår lilla flock på två. Utom när Stumpan, som inte har lärt sig alla marsvinsregler, vill bestämma något. Ninja tog det med jämnmod. När det bara måste kuttras och vaggas på rumpan för tusende gången den dagen så kvitter-piper Ninja lite ointresserat medan hon liggande tuggar på ett höstrå. Men Stumpan är nöjd.
Jag har också lärt mig att uppskatta den otroligt charmiga personligheten Ninja besitter. Numera är hon lite rundare 
(Hon tycker mycket om mat.) så hon ser inte så avlång ut. Men när hon sträcker ut sig och lägger sig platt på mage i buren så når hon från långsida till långsida. Jag brukar skoja och säga att hon är en cuy-wannabe. Hon är fortfarande mycket smidigare än hon ser ut att vara och kan göra fantastiska skutt. Men det behövs sällan numera. Vi bestämde så småningom att namnet fortfarande låter likadant men stavas Niña, precis som ordet för flicka på spanska. Hon är ju en flicka mer än en japansk lönnmördare.
Hon har också fått en lugnare tillvaro efter att veterinären upptäckte att Stumpan lider av artros. Det är därför hon från avslappnat sovande kunde flyga upp och börja hugga vilt omkring sig. Hon hade helt enkelt legat still länge och blivit stel och när hon rörde sig gjorde det ont. Hon trodde ju självklart att den som var närmast var orsaken till det onda. Numera får Stump en liten dos Metacam varje kväll. Det har gjort underverk.
Vår lilla ”flock” var komplett trodde jag…
Söndagen den 1 juli 2012 följde Niña efter Tomas och övriga saknade till de evigt gröna ängarna i marsvinshimlen. En underbar, fantastisk personlighet har vandrat vidare till en annan dimension. Var hon än placerades spred hon ett lugn runt sig. Hon kommer alltid att göra det, var hon än hamnar. Det är jag övertygad om. Jag kommer alltid att minnas henne som den coolaste lilla varelse jag känt. Farväl Niña.
http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/07/att-tvingas-till-svara-beslut-och-en-del-beslut-tas-utan-att-du-kan-gora-nagonting/