4. Tomas

Han skulle bli ormmat…

Tomas

I mitt arbete händer det att jag reser. Inte så kul alltid och i november 2010 var jag i Göteborg. När man är ute på resa ser dygnen inte så skojiga ut. Man arbetar, äter och sover. Det är sällan man går ut på stan på kvällen, mer än för att äta middag. Det här besöket i Göteborg var lite annorlunda. Det föll in med att Eragons hade öppet hus en kväll. Jag hade sedan en tid tillbaka hängt på hemsidan och beundrat det arbete som görs där. Nu skulle jag ha chans att själv gå dit för att se hur där var och för att träffa Irene som driver Eragons. Jag åkte spårvagn för första gången i mitt liv. Det var spännande Sedan gick jag en bit och så var jag framme vid Nansengatan 4.

Där, i en varm, sågspån- och hödoftande källarlokal, mötte mig en hord av gullegrisar som gick i olika små flockar inhysta i pallkragar. Mitt i allting gick Irene och plockade och pysslade. Matade, bytte vatten, städade en bur eller två, klappade en liten gris, gav någon sin medicin och hade ändå tid med en lite vilsen tillfällig gäst. Det kom folk och lämnade små goslimpor av olika orsaker. Det ifrågasattes aldrig några beslut och de nya gästerna sattes i en lämplig pallkrage för inskolning efter att de hade blivit snabbt undersökta och eventuella skavanker blivit åtgärdade eller noterade. Det var lite av paradiset att komma dit efter en ganska lång tids arbete hemifrån med stor marsvinsabstinens.

På en hylla i brösthöjd fanns flera vanliga burar. I en fanns en okastrerad kille som tydligt inte ville sitta i buren utan ville ut. Han hade ett alldeles vitt högeröga som han nog inte såg något alls med, men han var helt obesvärad av det. Han fick komma ner på golvet en stund. Där spankulerade han omkring, kollade in alla vrår och hittade något gott i en ännu inte uppsopad spånhög. Han var så himla trygg och mysig så jag föll pladask. Jag hade ju vetat i några veckor att jag skulle besöka Eragons om jag fick möjlighet och jag hade hela tiden stålsatt mig och bestämt mig för att några mer marsvin skulle vi inte ha hemma. Det räckte med två. Och jag visste vad makens ståndpunkt var. Jag hade ju förr försökt att sondera läget för att kanske skaffa en liten gris till. Men där stod jag och var fullständigt bedårad i en okastrerad kille med rakad rumpa och ett högeröga som uppenbarligen inte var något som skulle läka bort.

Irene konstaterade att Tomas, som han hette, nog inte skulle bli bortadopterad. Folk tyckte att hans öga såg läskigt ut. Men för 17 han är ju underbar tänkte jag. Och ögat var ju inget. Det var ju inte sårigt och rinnande eller nåt. det var bara vitt. Som ett bakvänt emaljöga, eller nåt. Jag ringde hem till maken och berättade att jag just blivit kär. Jag beskrev underverket och eftersom det hade varit Halloween rätt nyligen talade jag om att Tomas hade Halloween hela året. Bus eller godis, någon!! Vi avslutade samtalet med att jag skulle ta några bilder och skicka hem dom så skulle maken tänka på saken. Jag talade om för Irene att jag skulle höra av mig och tala om hur beslutet blev. Irene berättade  att Tomas var ett av ”orm-djuren”. Det finns en annan blogg  jag tittar in på lite nu och då; Bosse och Brudarna. Deras matte hade räddat 30 marsvin från att bli ormföda i somras genom att helt enkelt köpa dom.

Dom hade kommit till Eragons för omvårdnad och omplacering. Några var uppenbart vanvårdade och i uselt skick och några verkade ha blivit omskötta och vårdade. I alla fall tills det bestämdes att dom skulle bli ormföda. Tomas hade gott hull, men bl a en illa infekterad snopp när dom kom. Irene skjutsade mig till hotellet den kvällen.

När jag sedan så småningom kom hem gick jag som på nålar i cirka en vecka till jag till sist var tvungen att fråga maken igen om vad han tyckte. Jag hade räknat ut att om Tomas skulle hinna bli kastrerad och vara i tjejkarens i tre veckor efteråt så började det bli bråttom att bestämma sig om jag ville ha honom hem till jul. Och det ville jag ju…

Och maken sa JA!

Jag skrev genast ett mail till Irene och berättade och bad att hon skulle ordna så Tomas blev kastrerad. Det blev han redan nästa dag. Sedan började en lång väntan. Jag hade massor att göra på jobbet, men jag ville bara åka och hämta underverket. Under tiden höll jag kontakt, mailledes, med Irene där jag bland annat försökte bestämma mig om hur Tomas på bästa sätt skulle resa till oss. Dessutom var jag nervös för om jag skulle lyckas få ihop en liten flock av de tre. Tänk om dom bara slogs. Vad skulle jag göra då?? Det slutade med att jag stuvade in sonen i passagerarsätet och Niña och Stumpan i egen bur i skuffen på vår kombi och körde till Göteborg fredagen före jul. När vi kom fram gick Tomas redan i en stor hage med massa tjejer. Han måste ha tyckt att han var i himlen. Irene berättade var jag och sonen kunde sova och vi lämnade tjejerna hos henne när vi bar in vår väska. När vi kom tillbaka gick tjejerna i flocken hos Tomas. Tomas hittade snart Stumpan. Henne tyckte han om. Mycket. Stumpan var inte lika säker, men hon var inte dum mot honom. Niña satte sig i ett hörn uppburrad och bildligt talat med armarna i kors. Hon var måttligt road. Jag och sonen skulle stanna till måndag lunch, då vi skulle åka hem, Vi hoppades att dom hade hittat varandra till dess eftersom det var tänkt att dom skulle åka buren i skuffen alla tre.

Varje dag hade det skett framsteg. Sonen och jag försökte att så lite som möjligt lägga oss i Tomas och tjejernas göranden och låtanden. Vi klappade på andra gosegrisar i stället. På kvällarna gjorde vi lite av Göteborg och tittade på TV.

När måndagen kom var det klart Stumpan var kompis och Niña hade lagt ner den värsta aversionen. Tomas hade lärt sig att Stumpan kan man bara steppa fram till och säga ”Hejsan Stumpan. Hem till dig eller mig?” men Niña får man liksom klappa på försiktigt lite i smyg. Hon vet att du gör det, men hon låtsas inte om det. Kör du samma stil på Niña som mot Stumpan  åker du på en smäll om du är marsvinskille. Någonstans på vägen hade Tomas fått en skada på sitt friska vänsteröga, men jag droppade medicin i ögat. Stumpan hade nämligen samma sak när vi åkte till Göteborg, så vi hade medicin med oss. Vi hade därför också en återbesökstid till veterinären två dagar senare, som Tomas fick följa med på.

Resan hem gick bra. Det var massor med snö så vi tog det lugnt. Gänget i skuffen prasslade runt i höet och mådde bra. Nu när jag skriver det här, några veckor senare, är dom verkligen en flock. Niña hade svårt att släppa ifrån sig ledarskapet över Stumpan, men eftersom det är moderna marsvin, så verkar hon och Tomas ha kommit överens om att dela ledarskapet över Stumpan, som inte verkar bry sig. Det fungerar nog bara för att Tomas är en så go kille och kanske lite för att hans syn inte är den bästa. Hans friska vänsteröga har läkt fint, men såret var djupt så han har ett ärr på hornhinnan som med tiden kommer blir mindre. I början var han i princip blind, men allt eftersom vänsterögat läkte blev synen bättre. Nu springer han inte in i Niñas breda, traditionellt byggda marsvinsrumpa längre

Måndagen den 11 juni 2012 var en sorgens dag. Tomas blev sjuk och vi kunde inte komma på vad det var som felade honom. Han var inlagd på Djurkliniken Roslagstull från tidig morgon till kvällen, då han dog. Älskade Tomas, vi saknar dig allihop, men den som saknar allra mest är Stumpan.

http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/07/att-tvingas-till-svara-beslut-och-en-del-beslut-tas-utan-att-du-kan-gora-nagonting/