Underbart är kort, Ole

Ole

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort

Texten Povel Ramel har skrivit passar alltför väl på Oles liv. Det var trist i tre år och underbart i några veckor.
Som ni förstår lever inte Ole längre. Hans böld på kinden läkte fint, men han fick böld i pungen efter kastreringen i stället.

I dag hade vi tid att operera bort det. På den ena sidan var det en så liten knöl, som dessutom hade blivit mindre så den lät man vara. Så man tog den som var lite större. Allt gick bra och jag hämtade Ole efter jobbet. Han hade redan ätit och bajsat ordentligt. Men under operationen var det något underligt som aldrig hade hänt Gunnel, som är en erfaren och mycket duktig veterinär, förut. Jag skriver ner hennes egna ord:

”Vi har i dag opererat bort hela svullnaden på höger sida av pungen. I samband med detta sipprade det hela tiden fram en ganska stor mängd helt klar vätska från sårområdet. I nuläget kan jag faktiskt inte alls förklara vad det är för vätska. Det var definitivt inte urin från urinblåsan. Möjligen kan reaktionen i pungen också gett upphov till en reaktion högre upp i systemet via kanalen som löper genom ljumsken. Det skulle i så fall kunna röra sig om vätska som bildas inuti bukhålan.

Med tanke på den kraftiga vätskeutgutningen så har jag bara satt ett stygn i huden så att såret med avsikt glipar lite för att vätskan ska kunna tränga ut någonstans. Så länge det fortsätter att komma vätska så bör Ole bo på handdukar eller tidningspapper.

Vi passade på att samtidigt kontrollera Oles tänder, vilka fortfarande var utan anmärkning.

Ole bör komma på en kontroll av sina operationssår om 1-2 veckor igen. Tidigare ifall det krånglar.”

Vi åkte hem och allt var bra. Ole snackade i transporten. Han fick sitta kvar i den när vi kom hem. Han hade hö, som han åt ivrigt av, och så fick han lite machesallad som jag hade köpt. Det var gott.

Jag ordnade med en natthage i vardagsrummet så han kunde vara nära mig. Jag planerade att sova i soffan så jag kunde stödmata honom under natten. Jag medicinerade alla andra grisarna vid 8-tiden, åt middag med maken, talade med en försäkringsförsäljare i telefonen och sedan bestämde jag mig för att väga Ole och se om han ville ha lite Critical Care.

Ole var glad och pigg. När jag tog ur honom ur transporten hade han lite bajsploppar i rumpan som jag plockade bort. De var normalt formade, fasta och fina. Men hans högra pungpåse var väldigt svullen. Jag tänkte att det där får vi nog ringa om i morgon bittida. Jag satte honom på vågen och fick lite av en chock; Han hade gått ner 100 gram sedan morgonen. Det var bara att fixa Critical Care och börja mata… När jag matar honom sitter han på rumpan med ryggen mot mig och framtassarna på min hand som jag stödjer honom med. Och när han sitter där ser jag något litet rosa sticka fram ur operationssåret. Jag tänker att det DÄR får vi ringa om direkt klockan 7 i morgon bittida. Straxt efter ser jag något lite större mörkare brunt sticka fram ur operationssåret. Då tyckte jag det blev väldigt jobbigt. Jag ringde kliniken i hopp om att någon kanske var kvar. De stänger 21.00 och klockan var kanske 21:45. Men nej, deras telefonsvarare hänvisar till Djursjukhuset i Bagarmossen om det är akut. Jag memorerade telefonnumret och lade på. Tittade ner på Ole och fick dagens andra chock. det stack fram en hel del saker ur operationssåret. Jag ringde Djurjukhuset och fick fram vad det var. De sa åt mig att komma dit så skulle de titta på det.

Ole satt på en ren handduk under tiden jag matade honom. Jag bara svepte den om honom så att inte det som stack ut skulle dra ut ännu mer och sprang ut på förstutrappen och ropade på maken, som satt i vår friggebod som vi använder som kontor. Han kom rusande och vi kastade oss iväg till djursjukhuset. Jag fick med mig matningsspruta och Critical Care eftersom jag vet att de inte är experter på marsvin och min tanke var att jag fick mata honom där när de hade hjälpt honom. Jacka hade jag ingen och jag fick på mig makens stora tofflor på fötterna, men handväskan var med i alla fall.

Det var en helvetisk resa. Ole kände ju min panik och så tror jag att han hade ont eller i alla fall kände stort obehag, för han försökte med jämna mellanrum ta sig ur handduken. Och jag misstänkte att för varje gång han tog i så klämdes mer ur operationssåret. Han försökte nå såret med munnen. Jag kände att jag var tvungen att brottas med honom och jag bara bad maken att köra så fort han vågade. Och det kändes som om det gick så sakta. Hur kan man t ex ha en lång 30-sträcka innan ett djursjukhus??

Så kom vi fram. Dörren var låst och man skulle trycka på en knapp för att påkalla uppmärksamhet. Det stod en receptionist och talade med en kvinna därinne. Jag tryckte och tryckte på knappen och sparkade på dörren i tofflorna. Ingen noterade mig. Maken parkerade bilen och när han kom och tryckte på knappen hände äntligen något. Det raspade till i en högtalare och någon frågade vad de kunde hjälpa oss med. Ja, ni kan ju börja med att öppna dörren. Vi har ett döende djur här, röt han. Då fick vi komma in. Vid det här laget kände jag att jag hade Oles innersta i min högra hand. Jag grät och förklarade det viktigaste: Han är kastrerad och man har i dag tagit bort en böld efter kastreringen och det kommer saker ut operationssåret. Vi fick komma in på ett rum och veterinären kom direkt. En sympatisk kvinna. De spolade av vad det nu var som kommit ur Ole med koksaltlösning. Då först tittade jag efter hur det såg ut. Det var som i en skräckfilm. Jag frågade veterinären vad det var och hon berättade att det var en del av hans tarmar och troligen blindtarmen som stack ut ur såret. Han hade troligen ett bråck. Det var bara det enda stygnet som höll resten tillbaka. Jag frågade om man kunde åtgärda det. Man kunde öppna buken och lägga tillbaka tarmarna, men troligen skulle han dö ändå eftersom det skulle bli infektioner och kanske tarmvred. Dessutom har de inte de optimala narkosmöjligheterna som marsvin kräver. Han skulle troligen inte klara narkosen i det chocktillstånd han befann sig i.

Det fanns inget val. Ole fick en spruta i nacken så han skulle bli lugn och avtrubbad. Jag och maken var där hela tiden. När sprutan hade verkat en stund pratade veterinären och jag igen om möjligheterna att rädda honom. Men hon förklarade att jag nog fick inse att det inte gick. Jag berättade kort historien om Ole och hon frågade om vi ville vara ensamma med honom en stund, men jag kände att det skulle inte hjälpa honom om vi drog ut på det. Jag bad dem att ge honom buksprutan. De erbjöd att ta honom in i ett annat rum eller att jag fick gå ut om jag ville, men aldrig. Jag har aldrig övergett ett  djur som ska dö. Ole fick sin spruta och dog fridfullt. Jag kelade och klappade honom hela tiden. Pussade honom på nosryggen som jag gjort så ofta.

Det känns så onödigt. Jag visste att Ole inte skulle leva till han blev gammal, men jag kunde aldrig drömma om att han skulle behöva dö på det här viset. Jag trodde hans böld på kinden kanske skulle blossa upp igen eller något annat skulle göra att han skulle få dö värdigt och fridfullt i en framtid.

Ole följde med oss hem igen. Insvept i den gula handduken. Senare i dag ska jag och Ole åka till Roslagstull och han ska lämnas där för att bli kremerad separat. Han kommer komma hem i en liten träurna, precis som de andra som har lämnat vår flock. Det tröstar mig att han levde som flockledare för fem damer under sina sista dagar. Han verkligen trivdes, det gick så bra. Jag tror de kanske saknar honom. Jag gör det helt säkert och Malva, som blev så förtjust i honom.