Bilolyckan tog Alisa ändå

Alisa hette du, men bytte namn till Rosita när Irene adopterade dig. För mig har du alltid varit Alisa ändå

Alisa är död. Hon dog i min famn i går förmiddag ganska precis kl 06.00 på fredagsmorgonen.

Alisa och hennes kompis Jasmin skulle avlivas pga skilsmässa i familjen. Men den veterinär de kontaktade för uppdraget bad dem vänta lite. Veterinären ringde mig och jag hämtade dem så snart det gick. De bodde i ett uteförråd i anslutning till ett garage.

Buren de bodde i var fin, stor, full med hö och omåttligt med grönsaker; hela isbergssalladshuvuden, gurkor, äpplen och morötter. Men det fanns också kalk- salt- och mineralsten.

Trots att de bodde stort och hade massor med mat så skiljde sig vikten på dem markant. Alisa vägde över 1200 gram och Jasmin vägde lite drygt 700 gram. Jag kunde egentligen inte finna något direkt fel på Jasmin, men bestämde mig att behålla Jasmin hos mig för att se om jag kunde få henne att gå upp i vikt lite. Alisa skulle omplaceras via Eragons.

Första bilden jag har på Alisa. Jag hade egen transport med mig, men hennes matte stuvade den full med färdkost för den långa resan på säkert 30 minuter. Observera att det är två hela gurkor…

Jag har aldrig förstått varför deras förra matte inte försökte finna nytt hem till dem eller om hon gjorde det och inte fann något bra, varför tog hon inte hem dem från förrådet. De älskade sina två tjejer och ville dem väl så jag förstod aldrig vad det var som fick dem att beställa tid för avlivning.

Det var riktigt charmiga tjejer. Jasmin flyttade aldrig från mig. Hon började gå upp i vikt när hon inte behövde bo med Alisa, som var en dam med skinn på näsan. Alisa reste till Eragons, Irene kärade ner sig i henne och adopterade henne själv. Så upptäcktes det att Alisa hade stora cystor som riskerade att spricka. Irene visste att det finns en veterinär utanför Stockholm som opererade sådant med flanksnitt, vilket gör ingreppet mycket lindrigare. Samtidigt hade jag en okastrerad herre vid namn Muffin som jag hade tagit hand om från en tjej som räddade honom från avlivning när hans familj tröttnade på att ha marsvin efter 2 år. Muffin hade en fastväxt urinsten som man inte kunde ta bort. Han hade blivit opererad på Blå Stjärnan i Göteborg och Irene tog hand om konvalescensen. Jag skulle hämta hem honom och det bestämdes att Alisa, som då hade bytt namn till Rosita, skulle följa med som sällskapsdam och få sina cystor bortopererade i Stockholm. Då kunde Muffin också ha sällskap under tiden jag medicinerade honom med örtmediciner för att försöka få bort urinstenen.

Rositas operation gick bra trots att cystorna var de största veterinären sett. De var fastväxta på flera ställen och någon hade redan spruckit, för hon hade fri vätska i buken. En stor del av hennes vikt var cystorna. Hon repade sig blixtsnabbt och hon och Muffin blev ett riktigt mysigt par. Muffin verkligen älskade sin Rosita och Rosita som fick bestämma lite tyckte Muffin var en kille i hennes smak. Jag såg honom försöka bestiga henne ett par gånger i början, men hon sa ifrån och efter det så såg jag det aldrig hända igen. De var så harmoniska tillsammans. Rosita fick flera småuppdrag, som att pigga upp nykastrerade killar. Då besökte hon dem under någon halvtimme. Blev enormt uppvaktad. Nästan våldsamt ibland. Hon tyckte inte det var så kul eftersom de bara hängde över henns rygg och ofta kissade på henne. Sedan när hon kom hem till Muffin undrade han ju var hon varit och måste kissa tillbaka sin doft på henne. Då såg man hur trött hon blev på karlar. Då var det roligare när de tillsammans fick lite större uppdrag.

Muffin och Rosita tar hand om två småkillar på fyra veckor. Tor och Sam, som hade bestämt sig för att försöka göra mamma, Nora, med barn. De flyttade till Rosita och Muffin i stället och eftersom Rosita är kastrerad är det riskfritt. Rosita och Muffin tar sitt uppdrag med stort allvar. Att försöka uppfostra två illbattingar som dessa är verkligen inte lätt Tor är den mörke och Sam är den ljuse. Muffin är den store mörke. Rosita är den med mest vitt.

I somras kastrerades Muffin och i samband med det konstaterade veterinären att hans sten var helt borta. När några veckor hade gått och han kunde få träffa okastrerade damer utökades hans flock. Det gällde att välja rätt. Rosita vaktade på sin Muffin och det fick inte vara någon som var för tuff. Då slogs hon. Jag och Irene började tala om hennes hemfärd, men det var ju inte bråttom. Irene hade i princip mer än fullt hemma och jag skulle ju ändå på semester. En mer eller mindre gjorde inget. Irene föreslog att jag skulle behålla Rosita, hon hade ju ändå varit hos mig så länge. Men jag var tveksam eftersom hon verkligen hade svårt för vissa individer hos mig. Jasmin t ex gick inte att ha i samma flock.

Så reste vi till landet och efter några dagar dör Muffin. Jag har aldrig förstått vad det var som fick honom att må dåligt. Han bara åt sämre och sämre. Jag stödmatade och försökte få tag på en vettig veterinär. Men Muffins direkta dödsorsak var att han antagligen fick stödmatningsmat i lungorna. Han fick en slags hick när jag matade honom och efter det blev hans syresättning väldigt dålig. Han var blåaktig om nos och läppar. Vi hann inte till veterinären för att få hjälp. Han dog i en ny hick i husses famn när jag körde mot distriktsveterinären på Gotland. Där miste Rosita sin älskade Muffin.

När jag tittar tillbaka kan jag faktiskt se tecknen på att hon saknade honom. Hon började brunsta våldsamt och tvångsmässigt. Hon besteg alla och blev osams med alla. Hon började bli lite tunnare och framför allt så började kala fläckar breda ut sig på sidorna. Jag åkte till veterinären som hade opererat henne och hon trodde att några celler av cystorna blivit kvar och växt till sig. Veterinären förordade en ny operation. Jag talade med Irene om det. Hon var tveksam men lät mig ändå bestämma eftersom vi i samma veva beslutade att Rosita skulle stanna hos mig. Irene hade för många kärlekar hemma och Rosita hade faktiskt lugnat ner sig med kamplusten när Muffin inte fanns kvar. Nu var det snarare tvärt om, det var svårt att placera henne så att inte hon fick för mycket bannor.

Under tiden kom en Ole i vår väg. (Se tidigare inlägg) Ole var okastrerad och hade många krämpor och fel efter att ha levt ensam utan rätt kost och vård under tre år. Han var döv och gravt synskadad. Han hade allvarliga deformationer i sina leder och kunde inte marsvinsspråk. På Blå Stjärnan ville man nog avliva honom men Irene ville tänka ett varv till och vi talade med varandra. Vi kom på att Rosita kunde vara Oles räddning så han fick skjuts till Stockholm och Rosita fick ännu ett uppdrag. Sällskapsdam och lärare till denna buffel till individ. Hon var mycket konfunderad över honom. Det tog ett tag innan hon kom underfund med honom. Men han var ju inte som gentlemannen Muffin. Rosita tyckte nog Ole var ganska tråkig. Hon accepterade honom för gurkans skull. Han fick ju ofta lite extra och hade ingen som helst koll på att han blev bestulen mitt framför näsan av Rosita Ole opererade bort en stor böld på kinden och samtidigt kastrerades även han. Tyvärr fick han böld i pungen efter kastreringen. Den opererades bort, men något hände. Sent på kvällen kom hans tarmar ut genom operationssåret. Jag var tvungen att åka akut och avliva honom. (Det kommer ett inlägg om orsaken. Han blev obducerad.)

Rosita var ensam igen och hon var värre än någonsin. Hon hade fått en hormonspruta några veckor tidigare för att se om det kunde göra skillnad, men gjorde ingen skillnad alls så det enda sättet att hjälpa henne som veterinären och jag såg var att låta henne genomgå operation igen. Vi väntade till jag var ledig för jul så att jag skulle kunna vårda henne. Hon hade operationstid den 23 december. Hon skulle lämnas straxt efter 08.00 på morgonen. På vägen dit var hon och jag med om en trafikolycka…

Min bil finns inte mer. Jag och Rosita klarade oss bra, trodde jag.

Fortsättning följer…