Kring Kringelkroken

Det var någon som sa; "Ett kök utan marsvin är tråkigt."

Vill du ha ett liv, Ole?


   Nov 03

Vill du ha ett liv, Ole?

Det här är Ole

Det här är Ole

När treårige Ole kom till omplaceringen så trodde man att han var helt blind eftersom hans ögon ser väldigt konstiga ut. Ett år tidigare hade han haft en ”kollaps”, troligtvis en hjärnblödning, men han hade aldrig varit till veterinär. Irene tog honom till Blå Stjärnan för hans ögons skull. De konstaterade att han inte har ett övertryck i ögonen, men de var så tveksamma till hans livskvalitet så jag har förstått att de var inte helt bekväma med att Irene inte lät avliva honom där och då.

Under ett telefonsamtal jag och Irene hade så bollade vi lite idéer om honom. Irene tyckte att han inte verkade vara ett dugg intresserad av sin omgivning trots att han satt med andra grisar på andra sidan gallret. Hon var tveksam till hur hon skulle kunna hjälpa honom just eftersom han var blind och hade varit ensam hela sitt liv. Hur skulle han kunna lära sig hur man beter sig som marsvin utan att åka på storstryk? Han är ju okastrerad. Var det verkligen okej att låta honom leva ensam i resten av sitt liv? Blind och utlämnad bara till sig själv…

Då slog det mig att Rosita är ju kastrerad och dessutom ”ledig”. Det är riv i den damen, men hon är inte orättvis och dum. Jag har dessutom ett stort intresse av att hjälpa och lösa ”omöjliga” problem. Så Ole fick skjuts till mig.

Han har suttit själv med bara ett galler emellan till mina tre äldsta damer till i går. Jag har studerat honom och upptäckt att han inte är helt blind. Han ser mig när jag kommer och sträcker sig efter mig. Men om jag sitter stilla nära, så ser han mig inte. För att få hans uppmärksamhet då så får man vinka eller på något sätt göra en lite större rörelse. Detta säger mig att han ser konturer, men inte detaljer. Som hans ögon ser ut tror jag att han har fullt fungerande ögon, men att det är något (en kronisk infektion kanske) som sitter ”ivägen” för hans syn. Håll din egen hand cirka 5 cm framför ögonen och testa. Du ser allt runtomkring, men kommer något nära ser du det inte alls. Vi ska till ögonspecialist och se om det går att göra det bättre. Bra tror jag aldrig det kommer bli.

Vad jag däremot har konstaterat är att Ole hör inte. Han är helt och hållet döv. Han skulle inte höra om jag så avfyrade en kanon en centimeter bakom rumpan på honom. Det är troligen därför han verkar så ointresserad. Han går i sin egen lilla bubbla. Han hör inte de andras pip, kutter, tugg, och kurr. Han hör inte prassel av påsar, visslingar efter mat eller att någon kommer bakom honom.

Något annat jag såg efter några dagar, när han började interagera med mig, var att han gick konstigt. Han har nog större utrymme nu än vad han haft i hela sitt liv och ändå är det inte mer än en knapp kvadratmeter. Hans kropp säger mig det. Den är dåligt musklad, benig med hängmage. Han väger ett drygt kilo. Men utrymmet gör att han har börjat röra sig mer. Han kommer fram till skranket när han ser att jag kommer. Han tigger gos, mer än godis. Han vill verkligen ha kroppskontakt och får han det så njuter han oförbehållt. Men jag såg att han skuttelihoppade med bakbenen när han kom travande. När jag då studerade hans rörelser såg jag att han faktiskt sällan använde sitt högra bakben. Han använde oftast tre ben, men ibland åkte det fjärde med i galoppen. Vi gick till veterinären och tog ett par röntgenbilder på hans båda bakben och fick svaret per omgående. Han har ont i sitt bakben. Rejält ont.

Oles baktassar

Röntgenbilder på Oles baktassar

För att förklara det vi ser så måste jag berätta lite om det jag vet om Oles bakgrund. Han är köpt i djuraffär, antagligen ingående i ett paketpris, med bur, vattenflaska, matskål, pellets, kanske salt- eller mineralsten, något bottenströ, kanske en liten påse hö men framför allt med en flaska C-vitamin. Troligen en sån där liten med en starkt färgande gul vätska i som man droppar i vattnet. Han bodde hos en äldre dam. Han fick bytt i sin bur ibland och så fick han pellets i sin skål. Han fick nytt vatten i sin flaska med C-vitamindroppar i. När maten eller bottenströet tog slut köpte man nytt, men när C-vitaminet tog slut köpte man ingen ny.  Han fick bara vatten i flaskan. Pelletsen var kanske C-vitaminberikad till en början, men forskning säger att redan 3-6 veckor efter tillverkning är det C-vitaminet förstört. Grönsaker fick han säkert; gurka, sallad, morot och sånt vi människor ser att marsvin och kaniner tycker är gott, men det innehåller för lite (om ens något) C-vitamin.

Marsvin har samma defekt i sin DNA som människor och vissa apor, de kan inte tillverka eget C-vitamin. De måste få det tillfört med maten eller som ett kosttillskott. Ole utvecklade troligen, sakta men säkert, skörbjugg dvs C-vitaminbrist. Det kan yttra sig bl a som blödningar i kroppens slemhinnor, leder mm. med deformationer till följd om det pågår länge. Oles högra baktass (den nedre på bilden) är kraftigt angripen av något man kan kalla artros, orsaken är troligen bristen på C-vitaminet. Lederna är uppluckrade på vissa ställen och påbyggda på andra. Tittar man noga ser man att den vänstra också har konstiga piggar och urgröpningar, men den är inte lika illa angripen.

Hans konstiga ögon skulle jag också tro kommer sig av blödningar i hornhinnan som läkt, med ärrbildning som följd. Där gissar jag vilt, för jag hoppas ju det är en infektion som medicin kan bita på. Kollapsen, hjärnblödningen, är säkert också en följd av misskötsel och vitaminbrist. Jag gissar att det var den som orsakade hans dövhet, för jag tycker att man borde upptäckt tidigare att han var döv annars. Han har helt säkert inte alltid varit döv för han låter. Han kluckar och han kurrar när han vickar rumpa. Det gör han ibland när jag rufsar runt i virvlarna han har på rumpan. Jag har till och med hört honom slå på matsirenen en gång. Det var ett hest, men högt, tjut.

Ole är en av de grisar som kommer få leva med ständig smärtlindring för att få ett drägligt liv. Han har nu ätit Metacam sedan röntgenbilderna togs för 14 dagar sedan. Det märks redan på honom. Han är gladare. Han rör sig bättre, även om han nog aldrig kommer hoppa och springa. Han orkar bry sig om och vara nyfiken på sin omgivning. Han missar mycket fortfarande eftersom han inte hör, men det gör inget. Allt måste man inte kunna hemma hos mig. Men när han kommer travande, med lyft nos mot mig för att bli klappad och smekt… och när han blir ivrig inför frukostgrönsakerna så han trampar med framtassarna och till sist är tvungen att springa ett varv runt sig själv i ren iver… och när han blundar i ren njutning av beröringen när man klappar och smeker honom… och när han glatt kurrar, vickandes på rumpan, när man rufsar honom på rumphåret… och när han hugger tag i rotselleribiten och springer snabbt, snabbt in under närmsta pall med sitt byte utan att krocka med något… och… och… då inser man att han har allt att leva för. Han håller på att få livskvalitet.

Nu har han fått Rosita, en kastrerad marsvinsdam med attityd, som sällskap. Det var mycket nervöst att sätta ihop dem eftersom Rosita kan vara ganska ”taggig” och Ole har en dålig vana att markera om han tror att man ska röra hans framtassar. Det är troligen för att han har haft ont. Men deras första möte var väldigt odramatiskt. Ole var försiktigt nyfiken när han stötte på Rosita, men han tappade bort henne rätt fort och då springer han inte och letar, utan fortsätter att tugga hö. Rosita, som är van vid jobbiga karlar, blev nog mer än konfunderad. Till sist försökte hon få honom att putsa på sig. Men Ole såg inte hennes framsträckta kind. Den var för nära. Han fortsatte att tugga hö. Snacka om att Rosita måste känt sig avspisad. Det här är hon inte van vid :-) Nu har de tillbringat en natt ihop i Oles nystädade revir. De har ätit frukost. Rosita har upptäckt att hon kan sno godbitar framför nosen på honom utan att han märker det. Han letar inte efter dem heller. Han är ju van vid att de finns där någonstans och att han nog springer på dem så småningom. Han hör ju inte Rosita tugga i sig dem. Han har en del att lära sig, men det känns som om Rosita också lär sig något. För hon är snäll mot honom. Hon har markerat några gånger mot honom när hon trodde han skulle bli närgången. Han rycker undan nosen då, men han flyttar sig inte och han flyr inte. Så jag ser att Rosita har respekt för Ole. Vill han ha något gott så tar han det, även om Rosita sitter på det. Det förstår hon sig inte på ännu. Det är väldigt intressant att studera dem.

Jag hoppas att jag ska få se att Ole fungerar så bra med Rosita att det kan vara värt att utsätta honom för en kastrering. Jag tror nämligen att han skulle må bra av en flock. Framför allt skulle hans sällskap behöva fler än bara Ole som sällskap. Han är en udda fågel. Oförskyllt i och för sig, men ändå… Rosita och jag ska göra vårt bästa att ge honom ett liv, till skillnad mot Blå Stjärnan och hans förra ägare.

Du kan se alla svar till detta via RSS 2.0 feed. Du kan svara, eller peka tillbaka fran din egen sida.

8 kommentarer

  1. Tinna skriver:

    Jag älskar dina gärningar, din empati, din förmåga att tro när andra slutat… Jag önskar att jag någon gång får en möjlighet att träffa alla dessa unika och lysande små själar, du öppnat dörren för

    Om någon kan ta ner en stjärna…då skulle jag sätta min sista peng på att det är du <3

  2. Karin H skriver:

    Ett gripande livsöde. Lille Ole, värd att få ha det bra. Så många som ger upp för lätt när våra små vänner har det svårt. Men du visar att det går att göra skillnad.
    Kram på dig!

  3. Anna skriver:

    Ole… du har nu kommit till himmelriket!! Jag älskar dina beskrivningar av en avspisad Rosita Camilla :)

  4. Maria G skriver:

    Lille Ole, du är nu i de bästa händer och kommer att få det så bra det någonsin går <3

  5. Charlotte skriver:

    Underbar historia som verkligen griper tag om hjärtat. Lille Ole, nu har du fått ett liv som är värt att leva! <3 Och Camilla… Du är fantastisk! <3

  6. Monika skriver:

    Godmorgon :)

    Vilken härlig historia om livet tillbaka på lilla Ole,tårar kom på mig av lycka <3 ..tänk om alla kunde läsa detta och begrunda och kika på ev. sina egna djur därhemma och kanske förhoppningsfullt få sig en tankeställare om just sitt eget marsvin hamster m.m..

    Tack för att du är en så god människa mot djuren
    många kramar till dig och en nospuss till lilla Ole och Rosita också e klart <3
    Monika

  7. Eva skriver:

    Å Camilla, vilket litet svartpälsat öde. Ändå tycker man inte synd om honom. För det du beskriver är ju en fullgod och tillräcklig framtid för ett litet marsvin. Här är vi minst fyra som applåderar dig, din forskning och författande.

  8. Elina skriver:

    Stackars liten, vad snällt av er att ge honom chansen! Håller tummarna för honom

Svara Maria G














Switch to our mobile site