Princess och Flugfan

På vägen hem från marsvinsträffen den 15 juli fick jag nästa nödanrop. Två drygt 2-åriga tjejer inlämnade hos min veterinär för avlivning för att ägarna skulle på semester och de hade inte hittat någon passning. Min veterinär sa något i stil med ”Jag kan inte göra sånt. Det tar av min karma.” Jag tycker att fler borde tänka så. Mimmi och Fluffsan hälsade jag på dagen därpå hos veterinären. De kom in i en kartong för skrivarpapper bottnad med hö. Eftersom de hade lämnats för avlivning hade de ingenting med sig som var deras. De hade tillbringat natten i en av veterinärklinikens sjukburar. De skulle då enligt uppgift vara 2 år och 2 månader gamla. Det är ingen ålder man dör vid. Självklart fick de följa med hem.

Mimmi, en vacker tjej.

Fluffsan, med en päls där alla vindar möts...

Jag informerade Irene på Eragons och bara någon dag efteråt fick jag ett mail vidaresänt från henne där en familj sökte en kompis till sin 5-månaders marsvinstjej, Humlan, som behövde sällskap. De bor på Lidingö strax utanför Stockholm och Irene tänkte jag kanske kunde hjälpa dem. Eftersom jag skulle åka på semester två dagar senare ordnades ett möte snabbt. De kom hem till mig med Humlan och vi satte ihop henne med Mimmi, den lite dominanta tjejen i duon. Det såg ut att gå bra och enligt senare mailväxling fortsätter lyckan för Mimmi som numera heter Princess. Vilken resa den tjejen har gjort bara på några få dagar. Från att varit någons husdjur till oönskad och avlivningshotad till att bli en prinsessa med en humlekompis på Ligingö, som anses som en välbärgad kommun, på mindre än en vecka. Hon åkte från mig i en lyxig BMW suv övervakad av lillmatte som satt bredvid i baksätet . Vi har kommit överens om att jag kommer och hälsar på när jag kommer hem från semestern.

Mimmi/Princess med sin nya kompis, Humlan, i sitt nya hem. (Bilden är tagen av adoptören)

Det är i de här lägena som jag önskar att de tidigare ägarna skulle få se hur bra de har fått det, i någon slags förhoppning om att de skulle få dåligt samvete för att de inte försökte själva, utan tänkte ta livet av dem. Men det är nog så att de skulle snarare tycka att det kändes skönt att få veta att de har fått det bra.

Page 1 of 2 | Next page