Och så var de bara 10…

Jag vill att Kola får lugnande i nacken och att den får verka innan han får sprutan i buken, svarade jag. Jamen, då går blodtrycket ner och det tar längre tid för honom att dö, sa veterinären. Det är möjligt, sa jag. Men han har inte ont och det är inte lika traumatiskt. Det tar bara lite längre tid och det är jag villig att ge honom. Jag har hört skräckhistorier från folk jag litar på om när marsvin fått sprutan i buken utan lugnande först. Jag visade ett SMS jag fått från Irene med preparat och dos. Han nickade, tittade i kylskåpet och gick och hämtade det som skulle vara. Kola och Knäckis satt tillsammans hela tiden i en handduk. Knäckis var med för att ge Kola trygghet och för att jag läst att marsvin faktiskt förstår att kompisen är död om de får se dem och ta farväl efteråt. Det blir tydligen mindre traumatiskt. De slipper leta efter en kompis som aldrig kommer tillbaka. Och Knäckis har aldrig varit ensam, han har alltid haft pappa Kola. Han har aldrig träffat ett annat marsvin än pappa Kola.

Knäckis fick sitta med pappa Kola till det var dags för sprutan i buken. Då fick han sitta i husses knä och bli kelad. Det hela gick väldigt lugnt, värdigt och fint till. Och jag kommer aldrig, aldrig gå till Gotlands Smådjursklinik igen. Jag kommer alltid att åka halva vägen till Romas distriktsveterinär om jag behöver hjälp.

Jag tog med mig Kola hem inlindad i handduken som vi lade i en kartong vi fick av veterinären. Han ska följa med hem för att bli enskilt kremerad som våra andra marsvin blivit. Man kan få det gjort på Gotland, men jag var osäker på att få tillbaka honom innan jag åker hem och det är nästan dubbelt så dyrt eftersom de skickar dem fram och tillbaka till fastlandet. Hemma la vi Kola på fleecen i hans och Knäckis hage så att Knäckis fick chansen att nosa och ta farväl. Det gjorde inte Knäckis så efter en stund tog vi bort Kola därifrån och jag satt med Kola till han började stelna. Det är ett hjärnspöke jag har. Jag kan inte lägga honom i frysen innan. Det är först då jag är bergsäker på att han verkligen är död. Så nu ligger han där inlindad i sin handduk i en kartong i en plastpåse och väntar på att åka hem med oss.

Ni var så fina ihop. Både utseendemässigt och beteendemässigt mot varandra. Så mjuka killar. Nu finns bara Knäckis kvar, ensam...

Page 5 of 5 | Previous page