Och så var de bara 10…
Du , sa jag. Kola mår inte alls bra. Han har blivit mycket sämre och jag har faktiskt börjat sitta och fundera på om det inte är bättre att ge honom den sista sprutan. Nä, det tycker inte jag, sa veterinären. Ge honom nu chansen. Gå hem och mata honom och ge honom av medicinerna som jag skrivit ut. Ge det ett par-tre dagar så ska du se att han piggar på sig, sa veterinären och gick ut ur rummet.
Jag var så skakad så jag bara plockade ihop, lät Kola vara med Knäckis i samma transport, och gick ut ur rummet själv. Min enda tanke var då att jag måste ha tag på Critical Care, för nu hade det ju gått tre timmar till och Kola måste matas. I receptionen satt en tjej och frågade om jag ville ha direktreglering med försäkringsbolaget. Ja, om det går fort, sa jag. Det kan ta 10 minuter och det kan ta 40, sa hon. Men gå och hämta dina recept på apoteket, tvärs över gatan. Det burar ta lika lång tid att få ut recepten där som att få direktregleringen. Marsvinen kan du lämna här. Så jag gjorde så. Apoteket var en pärs. det var 15 nummer före mig och det gick i snigelfart. Till sist var det min tur och då förstod jag varför det tog så lång tid. Datorerna hängde sig hela tiden för personalen så de var tvungna att starta om programmen. Jag fick i alla fall medicinerna och gick tillbaka. Direktregleringen var klar. Jag betalade resterande dryga 1500:- och gick.
När jag satte mig i bilen och började åka hemåt, ringde jag till distriktsveterinären i Roma, som jag skulle passera halvvägs, för att fråga om de hade Critical Care att sälja. Jadå, det har vi och vi har öppet till 18.30. Klockan var nu straxt efter fyra så det var gott om tid för det, men Kola skulle haft mat för över en timme sedan. Jag körde så fort jag vågade till Roma. Jag tog med grabbarna in. Träffade på en sköterska som frågade om jag beställt tid för veterinären var inte inne. Jag förklarade att jag bara skulle köpa Critical Care och passade på att fråga om veterinären tog emot smådjur också. Ja, det gör vi men vi har ingen kunskap om marsvin, var svaret. Det gör inget, sa jag. Men här kanske man åtminstone blir trevligt bemött och får hjälp och ni kan väl också kontakta Roslagstull. Ja, det har vi gjort flera gånger. Bra, sa jag. Då behöver jag inte åka hela vägen till Visby för att försöka få hjälp. Så åkte jag hem, ledsen, arg och rädd.
Direkt när jag kom hem blandade jag Critical Care och försökte mata Kola. Det gick inte alls. När jag försökte massera käkar och strupe pickade hans huvud som på en höna och han slog nosen i mitt lår. Jag var förtvivlad. Jag insåg att han inte skulle överleva. Att det inte var värdigt. Jag försökte ge honom Metacam och sedan ringde jag tillbaka till distriktsveterinären för att fråga när veterinären skulle komma in. Han var där. Jag förklarade och de sa att det var bara att komma. Maken hjälpte mig att sätta Knäckis och Kola i transporten igen under tiden jag ringde Irene för att få en bekräftelse på att jag gjorde rätt. Sedan åkte vi.
Distriktsveterinären är dansk. Jag var inte helt inställd på danska, men han talade en ganska tydlig danska så det gick att förstå. Han gjorde en snabb undersökning, lyssnade på min berättelse och sa att om vi var på ett stort djursjukhus så skulle man kunna avdela en sköterska som såg till att han, dygnet runt, hade rätt vätskebalans och gav honom mediciner i exakt rätt doser efter den vikt han just då hade, men frågan var om det var etiskt rätt att utsätta honom för det. Jag sa, att det gick inte att få. Jo, i Danmark kan du få det, sa han. Men jag tycker att du gör rätt. Kola borde få somna in nu, han kommer inte bli bättre. Då frågade jag honom hur de avlivar marsvin. Vi ger dem en spruta i levern eller njurarna med avlivningsvätska blandat med bedövningsvätska, svarade han. Men ger ni ingen spruta i nacken, frågade jag. Nej, det behövs inte det är ju bedövningsvätska i sprutan vi ger, sa han. Men hur gör ni med hundar då, sa jag. Jamen det är annorlunda, sa han. De sätter vi ju en kanyl på så då måste vi ge sedering i nacken först.
Page 4 of 5 | Previous page | Next page