Och så var de bara 10…
Efter en stund kom en äldre man förbi tittade på transporterna och sa ”Jaha, katter.” till mig. ”Nej, marsvin.” sa jag. Jaha, sa han igen lågt och försvann iväg. Det dröjde ännu en stund, under tiden fyllde jag i en blankett som jag hittade på disken. Jag hittade också en liten portierklocka man kunde plinga i. Det gjorde jag och väntade lite till. Till slut kom det en tjej fram bakom en skärm och frågade vad jag ville. Jag har en beställd tid kl 12.30, sa jag. Hon tittade och tittade i sin dator. Jag berättade att jag hade ringt tidigare på förmiddagen, men att man inte hade velat ta Kolas namn eller något annat. Man sa att det skulle man ta när jag kom. Jag blev invisad i ett behandlingsrum. Där satt jag sedan länge och väl med öppen dörr och såg människor gå fram och tillbaka utanför. Så småningom kommer den äldre mannen in i rummet och visar sig vara veterinär. Jag berättar vad som hänt och han ser ut som om han inte vet i vilken ände han ska titta i. Jag försöker få någon slags respons genom att ge en massa förslag på vad som kan vara problemet. Veterinären frågar mig hur mycket han väger och om han har problem med tänderna. Jag talar om att han vägde 883 gram när vi åkte hemifrån och att jag tycker tänderna ser bra ut där fram i alla fall, men jag vill ju gärna att han ska titta på de bakre. Det går inte utan att söva honom påstår veterinären. Jag protesterar och talar om att man kan göra det med samma instrument man tittar i öron på människor med. Han tar ett stadigt tag i håret på Kolas kinder och drar isär mungiporna för att kunna se alla fyra framtänderna samtidigt. Kola säger ingenting, men jag ser att det har lossnat en tuss vitt hår från hans kind när veterinären släpper och påstår att Kolas undertänder ser för långa ut. De slår ju i bakom övertänderna. Jag påstår att det ska se ut så och föreslår att vi ska jämföra med Knäckis som är med. När han tänker ta ett tag i Knäckis kinder tar jag själv och visar Knäckis tänder. Då säger veterinären att han ska hämta en tjej som håller på med ”såna där”. Jag blev mer och mer chockad. Ännu ångrar jag att jag inte slog honom när han luggade Kola i kindhåret.
Han kommer så småningom tillbaka med en tjej som också tittar på tänderna och är även med när de tittar på de bakre tänderna och konstaterar att de ser helt normala ut. Då tittar han på mig och säger. Ja, vad ska man göra då. Jag kan ju ge honom kortison eller antibiotika eller nåt. Jag säger att kortison får du inte ge marsvin eller kaniner och föreslår att han sa kontakta Roslagstull. Efter lite övertalning går han iväg och lämnar dörren öppen. Jag hör hur han talar med andra patienter därute och efter en stund kommer han tillbaka, suckar och säger att det var ju inte bara att ringa utan han måste skriva journal och faxa den till Roslagstull och det kommer säkert ta lång tid innan de svarar så jag kan ju åka hem så ringer han mig sen. Jag protesterar och säger att jag bor ju på andra sidan ön och det tar närmare en timme att ta mig hem. Jag kan inte åka fram och tillbaka över ön med Kola och dessutom måste jag mata honom igen. Jaha, säger veterinären och går iväg.
Det dröjer länge och inget händer. Till sist går jag ut ur rummet och på nytt är det så där tomt överallt. Till sist får jag tag på en tjej som tömmer papperskorgar. Jag frågar om de har Critical Care som de kan blanda till så att jag an ge Kola det. Hon säger att de inte har CC-påsar till salu men att hon tror att det finns en öppnad påse i kylskåpet så om jag bara talar om hur mycket jag vill ha så kan hon väga upp det och ta betalt för det. Jag förklarar att jag vill ha en tesked pulver med två teskedar kokt, varmt vatten samt ett glas med kallt friskt vatten bredvid. En enmillilitersspruta för matningen vill jag också ha. Då frågar hon om vattnet måste koka. Ja helst säger jag. Jag gör så för säkerhets skull. Det dröjer ganska länge och så kommer hon tillbaka med det jag begärt. Jag modifierar sprutan så den går att mata med och börjar mata. Jag märker genast att Kola är sämre. Han vill inte svälja. Jag får massera hans käkar och strupe för att han ska göra det. Under tiden vi har väntat har han bajsat några få pluttar. I transportburen han suttit i finns inga pluttar alls. Han kissar och har kissat i transporten. Tiden går, jag har matat färdigt för länge sedan. Jag ringer Roslagstull för att höra om jag kan skynda på faxsvaret. De har inte fått något fax!
Page 2 of 5 | Previous page | Next page