Anton, den snygge snorvalpen
Anton är en mycket stilig marsvinsman, men jag kände mig inte riktigt redo för ett förhållande med en ny kastrat efter Tomas. Och just mina marsvinstjejer är ju de snällaste som finns, så inte behöver de en kastrat för ordningens skull Men Irene är duktig på att komma med övertygande argument och ett av dem var att Anton skulle vara till låns… Hon är smart hon. Det var precis så Maritza hamnade hemma hos oss.
Jag hittade jättestora maskrosblad som jag bjöd på. Kul att se hur de olika individerna hanterar dem.
Så därför åkte jag hem med ett marsvin mer än jag från början räknat med. Väl hemma gick det så där med den sammansatta flocken. Redan hos Irene hade jag sett att Niña försökte köra ut Lilla Bu ur flocken. Det tänkte jag att jag kanske skulle kunna stävja eftersom Niña är en mycket resonabel och lugn tjej. Nu blev det inte bättre än att Niña blev akut sjuk och avlivades hos veterinär bara en vecka efter vi kom hem
Anton visade sig inte vara en fullfjädrad flockledare alls. Hans uppgift i livet var att ligga och tugga hö eller gräs och titta på när tjejerna tjafsade. Han är helt enkelt inte torr bakom öronen.
Observera att det är Anton, flockledare, som borde gå in och tala om att det är han som är boss. Det är han som ligger och tuggar gräs och tittar på. Innan jag tog den här filmen hade Stumpan både fått göra ninjahopp och visa sina tänder för att Alisa skulle vika sig. Nu har de kommit så långt att viljornas kamp räcker. Den som gnäller hela tiden är Maritza. Hon är expert på att tala om när hon inte tycker om någon eller något, men att göra något åt det… Nä, varför det? Trots att hon är den yngsta och muskulösaste i flocken. Dryga kilot muskler är inte att förakta i marsvinsvärlden. Men det är också tur att hon inte är en slagskämpe.
Jag kämpade på med att försöka få in Lilla Bu i flocken. De andra två, Lakrits och Musse, hade redan flutit in som om de aldrig hade varit någon annanstans. Jag övervägde många gånger att dela upp dem igen och sätta Lakrits, Musse och Lilla Bu i en egen flock igen. Det som hindrade mig var Lakrits och Musses uppenbara lycka för att få interagera med andra marsvin. Jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem. Innan hade de inte vetat något annat än sin egen lilla värld, men nu visste de annat.
Jag hade Bu i en egen liten bur när jag inte hade uppsikt över dem eftersom jag märkte att hon tappade vikt och fick sår om jag inte gjorde så. Det var någon mer som inte accepterade henne. Men vem? Niña hade varit helt otippad så jag vågade inte ta något för givet, men en dag när de var ute i trädgården såg jag. Det var Anton. Han gjorde inte mycket flockledarjobb annars, men att jaga ut Bu ur flocken skulle han. Han gick och nosade henne i rumpan och så flög han på henne och högg henne i ryggen. Ett vanligt marsvin skulle ha haft päls som skyddade lite och så skulle det sprungit därifrån, men Bu var naken och blind. Hon satt kvar, fick sår på ryggen och tjöt.
Jag kontaktade Irene och sa att det här går inte. Jag kan inte få ihop det. Vi kom överens om att Anton inte skulle stanna. Han skulle åka med mig till en marsvinsträff på Öland och få skjuts därifrån till Göteborg.
Page 2 of 3 | Previous page | Next page