Var kommer hon ifrån?

Jag har under en tid hängt på Blocket mer än vad som är nyttigt för en sådan som jag. En sån som är så löjligt djurvänlig så att hon försöker rädda blomflugor ur tekoppen och myror ur diskbaljan. Jag är spindelrädd, men maken får inte ta ihjäl dem. De ska bara flyttas till ett ställe där det inte är så troligt att spindeln och jag kommer träffas igen. De kan ju inte hjälpa att jag är fånig…

Men nu har jag alltså letat singelkille till en marsvinsmedmänniska som har en ensam kille som skulle behöva sällskap. Då snubblar man över annonser man annars inte skulle sett eftersom Blocket är ett ”no-no” i normala fall. Så man kan säga att jag inte ensam är orsak till nedanstående berättelse…

Det började, som ni har förstått, med en annons:

En Blocket-annons...

Marsvinet längst till vänster var den som fångade min blick. Såg minst sagt konstig ut i ansiktet… Var det ens ett marsvin? Joo, det är det…nog… Och ögat? Vad var det med det?? När jag hade förstorat bilden lite, så jag såg lite bättre, bestämde jag mig. Det här var ett marsvin som behövde hjälp. Kompisarna fick komma med på köpet. Jag lämnar ingen bakom mig. Chinchillan kunde det bli knepigare med. Jag har aldrig ens tagit i en. Men det reder sig tänkte jag och skickade ett mail. Det fanns inget telefonnummer att ringa.

Jag frågade om de fanns kvar och lite annat som jag ville veta. Det gick nästan ett dygn utan svar, så jag skickade ännu ett mail där jag talade om att jag verkligen var intresserad och bad dem att åtminstone tala om om de redan var bortplacerade. Då, fick jag ett svar via mail. De fanns kvar och det var 2 hanar och 2 honor. Men i annonsen var det ju sammanlagt 5 marsvin?? Det var rätt sent och det framgick av mailet att personen som svarade hade undvikit att ringa eftersom klockan hade blivit mycket, men där fanns också ett telefonnummer jag kunde ringa. Jag svarade på mailet och sa att jag tänkte ringa nästa dag.

Det gjorde jag och fick tala med en trevlig kvinna. Jag frågade då om det inte var 5 marsvin. Jo, det var det, men den ena var ju utan hår och såg inte så vacker ut så henne trodde de att ingen ville ha. De hade tänkt behålla henne, pyssla med henne lite extra så hon inte skulle känna sig ensam, till den dag hon inte skulle vara med mera. Jag förklarade då att för mig gjorde utseendet absolut ingenting, det är insidan som räknas. Jag fick då höra att det är hon som är den frimodigaste och mest framåt av dem. Jag känner igen den beskrivningen på de hel- och halvblinda marsvin jag kommit i kontakt med. De måste helt enkelt lita på sin omgivning om de inte ska sitta livrädda i ett hörn och svälta ihjäl.

Jag fick också höra att de hade ju varit ute på Blocket ett tag och att de hade fått många konstiga påringningar. Bl a var det två småtjejer på kanske 10-11 år som tänkte starta en omplacering, sa de. De ville att hon skulle ta marsvinen, i sina burar, till tunnelbanestationen T-centralen (i Stockholm). När hon då hade förklarat att det var två stora burar, hade de glatt talat om att det gjorde inget… De kunde ta med några kompisar som kunde hjälpa till att bära! Då bad kvinnan att få tala med mamman. Varpå hon fick luren pålagd i örat.

Jag förklarade att jag var seriös och att jag var beredd på att ta alla fem, men att killarna (som är okastrerade och lever som ett par) troligtvis skulle få en annan matte än mig så småningom, eftersom jag redan har en flock på fyra sedan innan och att det annars kunde bli lite mycket. Jag frågade också lite försiktigt om chinchillan. Hon hade, tack och lov, redan fått ett hem med en kompis Vi kom överens om att jag skulle återkomma om när jag skulle hämta dem eftersom jag var tvungen att kolla om maken behövde använda bilen.

Jag började med att ringa min veterinär för att fråga vad som kan orsaka detta håravfall på huvudet. Det finns massor med orsaker, fick jag höra, men det vanligaste är någon typ av parasit. Då förklarade jag att jag skulle hämta 5 marsvin och att ett, med all säkerhet, behövde någon typ av vård. När hade de en morgontid? Detta var en onsdag och de hade en tid på fredagens morgon. Då var iofs ”min” veterinär ledig, men jag tänkte att parasiter har alla veterinärer erfarenhet av. Efter att jag talat med maken om bilen, ringde jag tillbaka och bestämde att jag skulle komma och hämta marsvinen på torsdagskvällen.

Så nästa dag tog jag bilen till jobbet, var totalt okoncentrerad hela dagen och avslutade så snart klockan blev fem, ringde och hörde efter om det var lämpligt att komma och satte mig i min kära Volvo (AKA marsvinsexpressen) slog in adressen på GPSen och gav mig iväg på äventyr. Den här gången var det inte så långt bort, men det var halt och mörkt och vägarna var okända. Till slut kom jag fram till en trevlig familj, mamma, pappa och tre halvvuxna döttrar. På deras vardagsrumsgolv fanns underverken i två, ganska stora burar. Två pampiga, ursöta killar som trivs alldeles utmärkt ihop, i en och tre söta tjejer som är jätte-tighta i den andra. Jag frågade massor om dem och berättade massor om marsvin. De frågade mycket och jag uppfattade dem som intresserade av vad jag sa. Mamman konstaterade flera gånger att de nu visste mer om marsvin när de skulle lämna iväg dem än vad de visste om dem under alla år de hade haft dem. Det är nämligen inte purunga killar och tjejer de är runt 5 – 5½ år allihop.

Jag berättade också att jag hade en veterinärtid till honan med kalt huvud nästa morgon. Pappan berättade då att han hade varit hos veterinär med henne men att de inte kunde säga vad det var och när de ville ta ett prov för att skicka iväg till labb så kostade det så mycket så de avvaktade. Håret växte ut igen så då föll det hela. Sedan hade hon tappat håret i omgångar. En gång har hon tydligen varit helt naken! Jag frågade vilken veterinär han hade varit hos och efter lite diskuterande inom familjen kom de fram till att det kanske var den klinik dit jag skulle nästa dag.

Flickorna visade bilder på marsvinen och jag bad att de skulle skicka foton till mig på dem. Det skulle de göra. Hela familjen kramade om dem och sade hejdå. De hjälpte till att bära ut dem och deras saker till bilen och jag lovade att höra av mig och berätta hur det gick hos veterinären. Så åkte vi hem och ordnade så att de kom tillrätta i vårt TVrum som ligger så långt bort från min vanliga flock som möjligt pga den eventuella smittrisken. Det är faktiskt ett helt våningsplan emellan…

Vi, i min familj, bestämde också restriktioner ang. kläder, handhygien och annat som skulle kunna föra över eventuella parasiter emellan flockarna. Kanske lite överdrivet, men jag vill inte stå med nio marsvin med ringorm, sellnic eller något annat otyg. Det har blivit så att min vanliga flock sköts av sonen och maken och jag sköter de nyanlända, av praktiska skäl. Stumpan är alldeles förtvivlad, hennes annars mycket gälla stämma, har fått förnyad intensitet när hon ser mig. Det är ren frustration! Matte klappar mig inte!!

När jag var hos familjen berättade de hela historien om sina marsvin. Den berättelsen är intressant och jag vill återge den. Men eftersom det skulle bli ett VÄLDIGT långt inlägg om jag gjorde det här, ska jag berätta den i ett eget inlägg alldeles snart. När jag skrivit det färdigt. Veterinärbesöken är också intressanta. Kommer inlägg om det med. Nu vet ni i alla fall lite mer än innan var de fem gullegrisarna som har invaderat vårt TVrum kommer ifrån