Vad hände egentligen den 6-7 januari? (Den långa versionen.)

Den 4 januari vid lunchtid skrev Elin ”Humlan” Hasselqvist ett inlägg på  Eragons facebookgrupp. Hon lade in en länk till en annons på Blocket där det var en kille som sålde 15 marsvin, hanar, ungar och honor varav några var dräktiga. Annonsen var väldigt kortfattad och informationsfattig. Det framgick i stort sett att han inte kunde ha dem kvar eftersom han renoverade och inte hade tid. Det fanns ingen information om hur många honor, hanar eller hur många ungar och vilket kön de hade t ex. En sådan annons väcker ju en massa farhågor och drar ju till sig reptilägare som söker levande föda till sina husdjur.

Effekten lät inte vänta på sig. Alla blev vi skakade och började fundera på om man kunde göra något. Flera meddelade att de skulle kunna agera jourhem till några, men ingen kunde ta alla, vilket inte förvånar, 15 marsvin tar ändå en del plats. Man erbjöd sig att bidra med pengar om det blev tal om att köpa dem. Någon kunde också tänka sig att köra ganska långt om det blev tal om någon slags ”stafett” för att få dessa små själar till ett vettigt härbärge.

Så småningom tog jag kontakt med Irene på Eragons och frågade om hon eventuellt hade plats på omplaceringen. Min tanke var att det mest praktiska var om man kunde ta de 15 till ett enda ställe. Göteborg ligger inom rimligt avstånd från Arveka, det lilla samhälle som ligger mellan Traryd och Älmhult, där de 15 befann sig. Irene har resurser och kunskap att ta hand om dräktiga honor och annat som kan ”dyka upp” i en sådan här grupp individer. Jag hade tur Irene förklarade att hon just nu hade ganska få inne på omplaceringen och hon var beredd att ta emot de 15. Vi kom överens om att hon skulle ta en första kontakt med säljaren.

Det dröjde inte länge innan hon ringde tillbaka. Han som sålde marsvinen var inte riktigt beredd på att någon skulle ringa och säga att man tar alla 15 på ett bräde. Han lät väldigt tveksam och hade också förklarat att han inte tänkte skänka bort dem. Han hade inte SÅ bråttom att bli av med dem. Irene hade kommit så långt att han kunde eventuellt tänka sig att sälja de dräktiga honorna till henne för en hundralapp stycket. Jag hade förklarat för Irene att jag var beredd att köra, men det kändes angeläget och mer ”värt mödan” om man kunde få honom att släppa alla. Vi kom överens om att Irene skulle ta en ny kontakt med honom lite senare för att få mer information om varje individ eftersom det inte hade blivit riktigt läge att fråga honom om sådant under första telefonsamtalet. Den här gången svarade han inte i telefonen och det kan man ju tolka som om att han valde att inte svara i telefonen när han såg vilket telefonnummer det var. Då bestämde vi att jag skulle ta en kontakt med honom när han hade fått ”mogna” lite i tanken att han skulle kunna lämna ifrån sig alla 15 på en gång. Jag ringde på kvällskvisten och fick tala med ett mobilsvar. Jag lämnade mina uppgifter, talade om att jag var intresserad av marsvinen och bad honom kontakta mig. Jag skickade också ett mail med samma innehåll.  Inget hände och vid 10-tiden nästa dag ringde jag igen. Då svarade han

Vi hade ett långt och trevligt samtal. Han försökte redovisa hur många honor (3) och hanar (5) och ungar (7) det var. Det blev rätt rörigt på telefon… Ungarna hade han inte koll på könet på eftersom han tyckte det var svårt att se det när de var små. Han tyckte sig ha sett att en var en kille i alla fall. Jag fick snabbt uppfattningen att detta var en snäll, men lite naiv, människa som definitivt inte hade tänkt sig att de åtta marsvin han köpte i somras skulle vara 15 till nyår med fler ungar på väg. Han berättade att det var en del som hade ringt. Några sa att de skulle höra av sig, några sa att de skulle komma och titta och några ville köpa dem som foder till reptiler. Ingen hade hittills ringt tillbaka vad han visste. (Han hade varit i skogen med traktor och inte hört ringsignalen när jag och Irene ringde dagen innan. När han kom in tyckte han det var för sent att ringa tillbaka och sedan kom det annat emellan…) Ingen hade kommit för att titta och de som ville ha till foder hade han sagt prompt nej till.

Han tyckte situationen var rätt jobbig och egentligen hade han inte bråttom att bli av med marsvinen men eftersom han ville renovera upp den lilla lagården, där de befann sig, ”för att skaffa några kor eller så”, så skulle de vara i vägen. Han kände också att marsvin nog inte var hans ”grej” ändå. Han har haft kaniner i nästan hela sitt liv och han trodde nog att det var ungefär samma sak med marsvin, men upptäckte att det var mer pyssel med dem bl a eftersom de inte kunde bo utomhus hela året. Jag berättade som det var att jag kände Irene och att hon hade en omplaceringsverksamhet i Göteborg och att om jag fick hämta marsvinen skulle de komma dit. Jag lovade att de inte skulle bli ormmat, att de skulle bli väl omhändertagna och att de skulle få bra hem. Men jag förklarade också att jag inte åkte ända från Stockholm för 2 marsvin när det fanns 15 som behövde ett hem.  Vi talade om betalning för marsvinen. Han ville ha betalt, men när jag frågade hur mycket han ville ha ville han inte klämma fram med ett pris, så jag gav honom ett erbjudande som han tog. Jag hade kanske kunnat få några gratis, men jag kände inget behov av att köpslå med risk för att han tappade förtroendet för mig. Vi tog i hand per telefon att jag just hade köpt 15 marsvin.

När jag hade lagt på ringde jag Irene och berättade, fick klartecken att jag kunde sova över hos henne, plockade ihop alla transportburar jag har, fixade två mackor och en termos te. Grabbade GPSen, tandborste, hårborste och en talbok jag hade fått i julklapp. Borstade av snön från bilen och skrapade rutorna. Pussade maken farväl och for ner mot mörkaste Småland. Resan var odramatisk. Talboken var spännande. Alla jag talade med i telefonen sa att jag skulle köra försiktigt, och det gjorde jag eftersom det lokalt fanns en del snö och var därmed lite halt.

Vid 5-tiden på eftermiddagen var jag framme i en liten bullerby på 10 hus i klunga mitt i smålandsskogen. Där mötte mig en man i min egen ålder och hans sambo/fru (?). Jätterara människor. Han var född och uppvuxen i denna bullerby och hade ärvt/köpt den lilla gården med en hel del mark. Där i ett utrymme i en liten lagård som man nog hade för husbehov förr, fanns tre stora burar med marsvin.

I den ena fanns två killar; en vit teddy med gråa tecken och en brun teddy med lite längre päls än vanligt. De skulle vara cirka 1,5 år. I den andra fanns långhår; en okastrerad kille och en dräktig tjej, båda cirka 1,5 år,  deras tre ungar födda den 11 november enligt uppgift. I den tredje huserade två okastrerade hanar och två honor, dessa cirka 8 månader, och deras två kullar med ungar. Den ena kullen med tre ungar skulle vara födda 5 september och den andra, som bestod av en unge, skulle vara född den 9 september. Jag antecknade febrilt…

Han hade köpt marsvinen av privatpersoner som inte var uppfödare själva. De fyra 8-månaders som satt i sista buren hade han köpt som en flock av en person. Den långhåriga honan hade han köpt tillsammans med den bruna teddyn av en annan. Den långhåriga killen hade varit par med den vit/gråa teddyn när de köptes. Han var väldigt förtjust i den vit/gråa ”med jättelustig päls” som han sa. Han tyckte de långhåriga var så fina så han hade parat ihop den långhåriga honan med den långhårige killen med tanke att få några fina ungar. Men när jag frågade varför han hade skaffat marsvinen visste han inte riktigt.

De bjöd på kaffe och färdiga hembredda smörgåsar i sitt bondkök, med den vedeldade spisen kvar. När jag försökte tala om att det verkligen inte var nödvändigt konstaterade de bara att hade jag åkt ända från Stockholm och sedan skulle vidare till Göteborg så ville de åtminstone få bjuda på detta. Och vi pratade vidare. Han hade alltid haft djur… och han berättade om katterna han hade, en hona och en hane. De var kastrerade båda två eftersom han tyckte det var svårt att hitta köpare till ungarna. Jag träffade hankatten. En mycket älskad, ursnäll bamse med semilång päls. Måste varit norsk skogskatt-blandning. Han berättade om gäss, kalkoner, kaniner och höns de hade haft. Nu tänkte han renovera upp den lilla lagården och kanske skaffa sig några kor t ex. Jag frågade om han tänkte skaffa marsvin igen om det skulle passa. Men han skakade på huvudet och konstaterade lite generat att marsvin skulle han inte ha mer. Han skulle hålla sig till djur han var van vid.

När jag sedan bröt upp och vi satte marsvin i de olika transportburarna, könsseparerat, utom ungarna som fick vara med sina mammor, frågade han om jag ville ha burarna. Men det fick jag ju inte plats med i bilen. Däremot lämnade han med Cvitamin, en kloklippare och en borste. Jag gav honom betalt och skrev upp webadressen till Eragons och sa att om han ville veta var marsvinen flyttade kunde han höra av sig till mig eller Irene.

Så styrde jag marsvins-bussen mot Göteborg. Klockan hade hunnit bli nästan 7 på kvällen. Resan gick lugnt till. Det var litet undergivelsepip i någon av transporterna, men det var inte så mycket att jag kände att det var nödvändigt att stanna. Jag ringde Irene och rapporterade så att hon kunde förbereda rätt antal pallkragar efter konstellationerna honor/hanar. När jag ”landade” utanför Eragons, vid 9-tiden, blev det en snabb vägning, dokumentation av varje individ och sortering av ungar efter kön. Ett par singelkillar som redan fanns på omplaceringen fick var sin liten grabb att uppfostra eftersom det visade sig att av de sju ungarna var det två killar och fem tjejer. Det var skabbigt på minst två vuxna, så alla i lämplig ålder fick en droppe antiparasitmedel i nacken.

Efter det blev jag och Irene bjudna på en supergod trerättersmiddag hos en känd marsvinsmänniska som precis hade flyttat in i närheten. Man blir bortskämd… Kvällen hann bli natt innan jag kröp ner i Irenes dotters lediga säng för en välbehövlig och drömrik sömn.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till omplaceringen för att se hur det stod till med de 15. De unga grabbarna hade båda funnit sig tillrätta med sina respektive mentorer. Alla tuggade hö för glatta livet. Ryktet hade gått om de 15 och Marie (Linnéa och Heras matte) med dotter, som inte bor alltför långt bort, kom ner för att titta på nykomligarna. Efter en kopp kaffe satte jag mig i bilen för resan hem. Jag hade nämligen en tid att passa. Jag skulle på middag hos min bror, med familj klockan 18.00.

Resan hem blev mer spännande än resan ner. I höjd med Vättern började ett snöoväder som inte var att leka med. Långtradarna låg på rad. Deras släp åkte slalom baktill och försökte man köra om fullkomligt sprutade det blötsnö upp på vindrutan samtidigt som man skulle spåra genom 5 centimeter blöt, slaskig, slirig snö. Jag såg bilar som hade åkt av vägen och bilar som hade krockat. Alla hade tack och lov fått hjälp. När jag for från Göteborg hade jag lagom med tid på mig, men pga detta oväder, var det lite bråttom när jag kom hem. Men förseningen blev den akademiska kvarten när vi kom till brorsan Ännu en gång blev jag serverad en trerätters, fantastiskt god middag som avslutades med spelet ”Med andra ord”. Jag var bara åskådare, men hade hur kul som helst. Rekommenderas!! Klockan hann bli nästa dag igen innan vi kom hem igen och jag fullkomligt stupade i säng.

Det var aldrig jobbigt eftersom jag hela tiden hade massor av stöttande, positiva människor i ryggen och flera som rent praktiskt drog sitt strå till stacken. Men något jag vill påpeka är att jag hade ALDRIG kunnat göra detta om inte Irene och Eragons tog emot i ”andra änden”.

TACK!!