Att föda upp marsvin eller inte…

Jag läste ett blogginlägg som en upprörd marsvinsuppfödare skrev apropå att åka iväg för att hämta smågrisar som behöver ett nytt hem och sedan lämna dem till omplacering. Man kan läsa den här. Vad jag blir ledsen över är att hon, och säkert många fler, inte förstår hur jag tänker i sådana lägen.

Jag läste nämligen mer än hennes upprörda blogginlägg. Jag läste på hennes hemsida för uppfödningen och fler av hennes blogginlägg. Och jag uppfattar henne som henne mycket hängiven person, med ett genuint intresse av marsvin och deras väl och ve. Hon skrev blogginlägget för att hon befarade att marsvinen skulle fara illa av att byta miljö, husse/matte och åka långa sträckor för att komma dit. Sedan är hon frustrerad för att den landsomfattande förening som marsvinsägare, uppfödare och utställare kan vara med i, Svenska Marsvinsföreningen, blir starkt kritiserad när det gäller bl a utställningsverksamheten.

I min perfekta värld skulle jag önska att ALLA tama djurarter fick samma status när det gäller uppfödning, försäljning och ägande. Jag önskar att det skulle bli förbjudet att sälja levande djur på en djuraffär. En djuraffär ska sälja tillbehör, mat, kanske litteratur etc. Själva djuren ska man bara kunna köpa hos kunniga, godkända uppfödare. De ska då vara godkända av en artinriktad sammanslutning som t ex Svenska Kennelkubben, Svenska Marsvinsföreningen, Sveriges Kattklubbars Riksförbund och liknande. Dessa ska i sin tur vara godkända av Länsstyrelsen.

I en sådan värld ser jag att en ansvarsfull uppfödare säljer sunda, trevliga blivande familjemedlemmar samtidigt som de har förvissat sig om att de blivande hussarna/mattarna har fått den nödvändiga kunskapen om djurarten, som hur gamla de blir, vad de måste få för skötsel och mat, vad lagar och förordningar säger etc (de kanske håller nybörjarkurser t ex) och att de har gjort de nödvändiga förberedelserna inför detta, som att t ex kolla allergier, införskaffa lämpligt boende osv. Jag ser att samma ansvarsfulla uppfödare inte avlar fram fler kullar än det finns avsättning för. För avlivning av friska men felfärgade eller övertaliga djur är ju ingen option!

En ansvarsfull uppfödare ser också till att djur som inte ska användas i avel om möjligt (avseende hälsa t ex) blir kastrerade/steriliserade (vilket som nu är lämpligt för varje individ och art) för att förebygga oönskade avelsprojekt, på flit eller av misstag, och att de nya ägarna försäkrar sina nya familjemedlemmar och gör kanske hembesök för att se hur det går och hur de har det.

Mycket kan hända i ett liv både för djur och människor och om livet går i en riktning som gör att deras vägar måste skiljas i förtid ser jag att ägaren tryggt kan ta kontakt med uppfödaren där de anskaffade djuret och få hjälp med en bra omplacering. Jag tänker mig att uppfödaren håller ett register på alla djur som kommit ur deras uppfödning där de kan se var djuret bor nu, om det har fått några sjukdomar eller om det kanske har avlidit och i så fall av vad. Det skulle ju underlätta i det avelsarbetet där vi försöker göra våra husdjur så friska, sunda och glada som möjligt så att de får leva ett fullt liv och inte hittas mystiskt avlidna vid några månaders ålder.

Allt detta sammantaget skulle höja statusen både för uppfödaren och dess arbete, och för djurarten som sådant. Antalet djur som blir plågade av okunskap skulle bli försvinnande litet. Länsstyrelsen skulle få ett hanterbart arbete med att förebygga djurplågeri, genom riktlinjer, lagar och rekommendationer samt genom oannonserade inspektioner hos uppfödare etc. Den trötta föräldern som bara skulle gå förbi djuraffären på sin väg att köpa mjölk till middagen skulle inte kunna impulsköpa ett litet liv för några få hundringar för att få tyst på tjatet från barnet som LOVAR att sköta det efter alla konstens regler och sedan tröttnar inom en månad så att det lilla livet hamnar på Blocket under bortskänkes eller med ett löjligt lågt pris på sitt huvud. Det är sådana små liv som hamnar levande i reptilmagar, på en tallrik på TV i program som ”Landet Brunsås” eller i händerna på tillfälligt sinnesförvirrade, hormonstinna, snorungar som sliter dem i två bitar levande när man använder den som leksak till sin hund eller binder ihop benen på dem och häller tändvätska på dem på en bit i taget och tänder på så att de inte ska dö för fort när de filmar det hela inklusive de panikslagna skriken med mobiltelefonen.

Jag är fullt medveten om att det finns hål i min dröm och att den inte kommer slå in i morgon, men jag tillåter mig att drömma, jobba för att den ska bli sann och försöka att göra något åt sådant som jag uppfattar som misär, djurplågeri eller sådant som har potential att gå överstyr. Och jag kommer fortsätta att uppmana till att köpa ”vintage”-marsvin, det vill säga bättre begagnade som behöver ett nytt livsvarigt hem, så länge det finns hemlösa, misshandlade och oönskade individer i annonser, instängda i lådor, transporter och burar i soprum och på andra ställen de inte kan kalla hemma och fritt springande under bar himmel.

Utställningar, ska jag skriva om en annan dag. Jag är principiellt emot tävlingar där utseendet står i fokus både för människor och djur, men det finns varianter som jag själv tycker är roliga och som jag inte kan se varken stressar, skadar, tar djuret ur dess hemmiljö eller uppmanar till osund avel…

Ta hand om era familjemedlemmar, både de med två och med fyra ben (och även de utan ben)