Det finns en nackdel med att vara kär i små lurviga knubbiga djur med blanka ögon och hängläpp. De lever inte lika länge eller längre än vi själva, hur bra och väl vi än sköter om dem. Det berör mig varje gång jag hör om en älskad som bytt vår jämmerdal mot marsvinshimlen.
När jag var på Gotland sist besökte jag den kyrka jag gifte mig i, Östergarns Kyrka. Det är en ganska liten, enkel kyrka på den gotländska landsbygden. Jag är inte troende, men jag tycker om stillheten och ron i kyrkor och dessutom älskar jag att titta på gammal arkitektur. Man har under några år varsamt renoverat kyrkan. Tagit fram fragment av väggmålning och lite annat. Den byggdes redan under 1200-talet men eftersom den ligger väldigt nära den östra kusten har den blivit bränd och plundrad många gånger under årens lopp senast under ryssarnas invasion 1715. Det gör att det inte finns så mycket kvar av gammalt.
Det finns glädje...
En av de mer moderna sakerna är en ljushållare formad som en knubbig båt. Jag brukar tända ett ljus eller två och tänka på de som inte finns med oss längre, men som jag ändå inbillar mig finns kvar inuti oss. Så länge vi inte glömmer. Jag tänker på nära släktingar, mormor, morfar jag aldrig träffade, farmor och farfar. Några arbetskamrater som dog i en tragisk flygolycka i Sydamerika en hel familj jag kände var med där, även en 7-årig dotter. Andra vänner och bekanta som avlidit nyss och för länge sedan. Och så tänder jag alltid ett alldeles speciellt ljus för de andra: Gella, min hund. Sammy, Tjosan, Pussy och Kitty, mina katter. För alla undulater jag hade som ung, Krister, Sol, Tjocka-Feta etc. Det finns många att minnas när man har haft många olika djur omkring sig sedan man var liten.
När jag satt där i kyrkan och mindes kände jag att det numera inte räcker med ett par, tre ljus. Det var för många som hade lämnat oss under för kort tid. Tyvärr har trenden dessutom fortsatt. Så jag tömde plånboken i kyrkans gamla bössa tog alla ljus som fanns i lådan, satte dem i ljusbåten, tände dem allihop och grät en skvätt, mindes, tog några kort och gick. Det kändes bra…
...och det finns sorg och jag minns...
...och tänker på...
...er allihop.
Åh, så fint… <3
Vad fint gjort av dig!
Mina föräldrar gifte sig på kommunala musikskolan i Visby. Det är enda gången jag varit på Gotland (var knappt ett år gammal). De är inte gifta längre men det ska kanske inte Gotland lastas för.
Mycket fint gjort! Fina är ni också!