En alldeles speciell kväll

Måndagen den 12 september 2011, på kvällen, blev Maritza tam. Jag vet inte vad vi har gjort för speciellt, men hon springer inte för livet längre så fort man försöker närma sig henne utan en godbit framsträckt.

Det började med att sonen satte sig på huk framför höburen för att säga hej till Stumpan. Maritza satt framför henne. Vi är vana vid att hon sticker iväg om hon känner att det finns minsta tillstymmelse till chans att vi skulle kunna ta upp henne, men det gjorde hon inte!

Nu har det snart gått en månad sedan denna magiska stund och trenden håller i sig.

Utan att hymla måste jag säga att Maritza har vuxit som individ på senaste tiden. Fortfarande blir hon jättestirrig och vågar inte ut på golvet trots att godsakerna bara flödar borta vid kylskåpet när maken kommer hem från affären. Men hon slappnar fortare och fortare av i famnen och har till och med somnat några gånger i sonens armar framför TVn Och flyr när vi ska ta upp henne, det gör hon bara om det är just sonen som ska ta upp. Jag tror det beror på att det är han som har tagit på sig att gulla extra med henne så att hon ska sluta fly…

Från att ha varit en liten offeranod i vår flock när den inte mådde så bra har hon vuxit till en egen individ som försöker morska upp sig mot sin gamla fostermamma, Niña. Hon gör sig så stor hon kan. Går på tvären och vaggar rumpa kurrandes. Niña rör knappt ett morrhår. Hon bara burrar upp sin päls, vilket gör henne JÄTTESTOR, och höjer hakan. Då slinker Maritza snabbt in under en Biltemapall och försöker inte igen på en stund. Det är riktigt kul att se. Tyvärr hinner inte kameran fram innan det är över.

Hon har också fått ett annat förhållande till Kajsa. Jag var ju orolig för att hon skulle göra Kajsa illa när Kajsa var sjuk. Det var ju Maritza som bet Kajsa i ryggen när hon inte kom upp på benen. Och hon har gärna hjälpt Stumpan att jaga Kajsa innan vi fick ordning på medicineringen och Kajsa mådde bättre. Till sist var ju Kajsa så osäker på just Maritza att hon sprang så fort hon förstod att det var hon (Kajsa har starr och ser dåligt). Numera kan de kampera ihop. Maritza sköter umgänget mycket snyggt och Kajsa är inte ett dugg rädd för henne längre. Det är nästan så jag kan påstå att Maritza och Kajsa är en kombination som är riktigt bra.

Hon är den som hyser minst respekt för Tomas när det gäller mat. Hon kan verkligen konsten att med ett envist försökande till sist sno hans bit. Sedan tar han alltid tillbaka den, men det hindrar inte att hon försöker igen. Hon är en fena på att dra iväg med saker som hon tycker är goda. Ja, hon drar med sig hela matskålar in under pallarna. Bjuder man något med sked tar hon resolut tag i skeden och rycker den ur händerna på en och försöker backa iväg med den. Det gäller att hålla i.

Hon kan fortfarande stämma upp det där speciella ”jag-är-bebis”-pipet när hon känner sig lite trängd. T ex när jag klipper klorna på henne. Det borde gå att få på film någon gång. Ska komma ihåg det när det blir dags nästa gång med tassikyr.

Kort sagt har hon utvecklats till en helt fantastiskt kul liten tjej med massor med spring i benen och vi skulle aldrig kunna göra oss av med henne för allt smör i Småland. Så du, Irene: Den där dealen att hon eventuellt skulle komma tillbaka när hon hade gjort sitt jobb som vågbrytare i flocken… Den är ”off”! Hon stannar!! (Nu tror jag att Irene var så klok att hon förstod att det var så det skulle bli. Men det är bäst att jag tydliggör att Maritza nu tillhör vår flock.)

Här borde det finnas en bild på Maritza men jag har inte ork att leta fram någon bra och det borde tas nya på henne. Hon är lite svår att fånga i kameralinsen. Hon är snabb som en vessla. Det får bli ett annat inlägg. Men jag lovar att det blir snart…