Det händer att vi bjuder in några på söndagsmiddag. Det är trevligt att äta tillsammans och det behöver varken bli sent eller krångligt. Nu senast bjöd vi in till kl 16.00 och kl 19.00 var alla mätta, nöjda och färdigpratade. Självklart får grisarna vara med. De blir alldeles uppspelta när vi börjar stöka i köket. Bordet får en nedhängande duk, det blir fler stolsben osv. När sedan gästerna kommer springer de gärna mellan våra fötter under bordet. Både barn och vuxna gullar med dem, både efter och innan måltiden. Och det händer ju att en gottisbit sträcks ned från bordet.
Måltiden bestod av varm ugnsstekt rimmad skinka, massor med grön- och rotsaker som var skalade, delade i klyftor, bitar och buketter. Grönsakerna breds sedan ut på plåtar, okokta, och får också åka med i ugnen. En varm cremefraiche-sås med massor av färska örter i blev jättegott till. Som avslutning; Äpplen, från egna träd, som hade legat i frysen som sedan togs fram, revs frysta ner i lagom stora glas. Lite hemgjord, koncentrerad flädersaft blandas i (Den bör också vara halvfryst.) och lite rostad müsli ströddes på toppen. Jättesmaskigt.
De flesta ingredienserna hittades i frysen, skafferiet, kylen och trädgården. Men grönsaker har en strykande åtgång så det var tvunget att fyllas på i den delen av kylen. Dvs maken åkte och handlade. När han kom hem ställde han kassarna på golvet i köket. Nu gör man inte det ostört. I alla fall inte i vårt kök… Det är ju oftast befolkat av fem, mycket nyfikna, orädda och högst matintresserade smågrisar.
Det tog inte lång stund innan Niña rotade i kassarna tillsammans med Tomas. De har lite olika anfallssätt. Niña försöker klättra upp på dem och ta sig in genom den öppning som finns. Tomas attackerar nerifrån. Han försöker bita hål på kassarna i nederkant så han kommer in. Får man tag på något försöker man släpa det med sig. Går inte det försöker man tugga det i sig så fort som möjligt. Strunt samma om det är gott eller inte. Tomas kastade sig bl a över en purjolök och försökte tappert se ut som om han tyckte den var god. Men han protesterade inte så högljutt när vi tog bort den. Vi reagerar lite olika i familjen också. Maken bryr sig inte om dem alls, utan låter dem hållas. Han flyttar undan dem om de är i vägen bara. Jag går iväg för att hämta kameran. När jag kommer tillbaka möts jag av denna syn.
Vad händer här??
Här går det fort. Det gäller att skynda sig innan någon tar bort det smaskiga. Därför är bilden lite oskarp.
Matkassarna är i det närmsta urplockade så de har fått flytta fram positionerna lite. Dvs de tassar runt fötterna på maken som försöker stuva in alla grönsaker i det ganska välfyllda kylskåpet. Han lägger grönsaker tillfälligt på golvet och vips är det någon där som försöker förse sig. Stumpan, Niña och Tomas stjäl broccoli och vitkål.
Golvet som mellanstation. Det är en frestelse för stor för små viljor…
Här är det full rulle. Alla försöker ta något och har man inte fått tag på något får man försöka ta av varandra.
Niña får tag på en ensam cocktailtomat som rullar framför hennes nos när hon jagar den över golvet innan hon får bett och hål på den. Vi har aldrig gett dem tomat tidigare men det blev en omedelbar succé. Gott!! tyckte Niña. Men hon får inte äta upp hela.
När Niña inte får behålla tomaten för hon lite tröst av maken.
Tomas och Kajsa får också smaka. Kajsa visar sig vara stormförtjust i tomat! Undrar just hur bra det är för hennes mage… Ja, ja, vi får ta hand om det sedan. Livet är lite för kort för ett marsvin, för att de inte ska få njuta någon gång ibland av något som så uppenbart gör dem lyckliga.
Det visar sig att Kajsa tycker väldigt mycket om tomat.
Det ser ut som om Kajsa har bitit någon blodig. Men det är bara tomatsaft 
När Kajsa här ätit det sista av tomaten Niña fann finns det bara lukten kvar och en liten våt fläck på handduken. Den försöker Niña äta upp. Matte säger till på skarpen…
Kajsa missade kylskåpet den här gången. Hon undviker ofta att vara mitt i när det blir lite hetsigt och känslorna eventuellt kan svalla. Annars är hon oftast den som man får akta sig för så man inte trampar på henne när man står vid köksbänken. Det är en liten mästertiggerska.
Maritza håller sig på avstånd också. Men det är av andra orsaker. Hon är ännu inte helt säker på att vi inte kommer äta upp henne till söndagsmiddag om hon kommer för nära. Hon svassar fram och tillbaka i bakgrunden. Hon vill ju så gärna ha, men hon törs inte… Sedan har hon fått något för sig efter vi kom hem från Gotland. Vissa delar av köksgolvet är läskigt att gå på. Vi har en trasmatta som ligger där för att det inte ska vara så halt för dem, men den når inte fram riktigt hela vägen till allt. Sätter man Maritza på mattan letar hon fram den hörna som är närmast fleecefilten vid höburen. Hon tvekar ett tag sedan gör hon en tjurrusning så mattan veckar sig på Disney-vis, och kastar sig över till filten. Avståndet är säkert 12 centimeter… Men om hon sedan ska förflytta sig därifrån till den andra hölådan som finns i en annan riktning på andra sidan köksbordet kan hon obehindrat kila över köksgolvet. Sätter man henne på golvet vid köksbänken, där de andra rör sig obehindrat sitter hon som en fastfrusen staty till man bär henne till en ”säkrare” plats. Innan Gotland kilade hon runt överallt, utan att bry sig om underlaget. Hoppas det är något hon kommer över.
Men det är ingen fara. Maken ser till att även Maritza och Kajsa får sin beskärda del av festen. Han är ju köksmästare så det är inbyggt i honom att hos oss ska ingen bli utan
Videosnuttarna är inte klippta eller redigerade på något sätt, vilket märks. Jag har helt enkelt inte hunnit lära mig att klippa film ännu, men håll tillgodo ändå. Det är så här den oredigerade verkligheten ser ut på Kringelkroken