Kring-berättelser

Runt omkring de stora händelserna i livet händer små bihistorier som man inte alltid tänker på att berätta. Här kommer några…

När sonen upptäckte att Kajsa var dålig släppte han ju allt han hade för händer, tog Kajsa, låste dörren, satte sig i en taxi och for iväg. När Kajsa var klar hos veterinären var det inte stor mening för honom att åka hem eftersom han skulle börja arbeta snart. Jag, däremot, hade gjort klart för min kollega, som jag lunchade med när samtalet kom, att jag inte skulle komma tillbaka till jobbet den dagen. Därför var det jag som kom hem och fick ta tag i de lösa trådarna som fanns lite här och där efter det snabba uppbrottet. En väldigt söt sak var att de där morotsflisorna som grisarna skulle få hade inte blivit utdelade. De låg i en prydlig hög utanför hagen på golvet. När jag kom hem hade jag fyra marsvin i upplösningstillstånd som inte kunde nå dem. De stod i en snygg rad med framtassarna på kanten och talade ljudligt om att sonen hade glömt dem å det grövsta! De försökte verkligen nå morotsbitarna, men det gick förståss inte. Vid det här laget var de ganska sladdriga, men de slank ner som om de var ambrosia. Kajsa fick också, självklart.

En annan liten episod var när jag hade satt för ett galler för öppningen mellan de båda delarna av hagen blev det ju extra spännande att vilja gå igenom just där, just då. Även Kajsa ville gå in till de andra så jag tog bort gallret eftersom jag tänkte det kunde gå bra när jag var där och tittade på. Det gick fel direkt. Maritza var jättedum, eller egentligen jättenaturlig. Hon ville jaga ut Kajsa ur flockgemenskapen direkt. Hon kan ju dra rovdjur till flocken när hon inte mår bra. Kajsa sprang och sprang. Rätt snabbt fångade jag upp Kajsa, satte tillbaka gallret och lät Kajsa pusta ut i egen kupé. Trodde jag, ja… Kajsa ville direkt tillbaka till den andra delen. Jag kunde inte förstå vad det var. Hon for ju illa där. Men så slog det mig! Biltemapallarna!! Kajsa hade ingen pall. Jag lyfte över en och Kajsa var nöjd. Nu ville hon inte till andra sidan gallret längre. Kan man säga att det är ett gott betyg för en plastpall från Biltema ? Kajsa var i alla fall beredd att riskera hälsan för att få ligga under en.

Gallret ja. Det vållade oss också en del bekymmer. Det är ju gallerdelar som blev över när jag byggde hagen. Jag köpte en gallerhage för smådjur med åtta galler. Tre fanns kvar och passade perfekt att kila emellan mellanväggen och tegelstenen så att öppningen blev täckt. Sedan säkrade jag det hela med två kraftiga limklämmor. Kajsa fick ju en plastlåda som jag gjorde en öppning i och fyllde med hö. När det var tillfälligt öppet mellan delarna och under tiden Maritza jagade Kajsa, passade Stumpan och Tomas på att kila över till den nya plastbacken och inspektera. Stor succé! När de sedan blev utestängda från backen måste man ju försöka lösa problemet. Man försökte skaka gallret, bita på det, klättra över det och titta bedjande på både mig, gallret och Kajsa. Men inget hjälpte. Maritza, som snart tyckte det var en rätt kul lek att försöka bryta sig in hos Kajsa (Antagligen för att hon nog inte hade jagat färdigt.), kom på att hon kunde använda huvudänden på en av sängarna som språngbräda och sedan hoppa över kanten. Vi flyttade sängen. Då kom hon på att hon är så spänstig att hon inte behöver någon säng… Nu började vi få problem. Tills sonen kom på att man kan ta isär gallren och vända dem 90 grader. Då är de högre. Maritza funderade länge och gjorde en del försök att komma över, men nästa morgon hade hon gett upp.

Nu, i kväll väger Kajsa 722 gram