Det är nära nu…

På torsdag ska jag åka ner till Göteborg och hämta min lilla flock. Det ska bli så spännande. Jag har längtat så…

Den har blivit utökad med en liten tjej, Maritza. Hennes uppgift är att gjuta lite olja på vågorna som har varit, genom att vara precis den hon är; en ung hona som utökar flocken med en individ. Den uppgiften klarar hon redan galant har jag förstått, eftersom de sedan ganska många dagar sitter själva utan andra marsvin i flocken. Och de är sams Hennes andra uppgift är att lära känna oss. Det kan hon inte påbörja förrän på torsdag eftersom vi inte känner det lilla knyttet.

Tomas näpsar Stumpan ibland, och hon finner sig i det! Stumpan näpsar i sin tur Maritza någon gång, men inte elakt.

Stumpan har haft det tufft bitvis. Jag fick ett telefonsamtal för några dagar sedan. Det var då de skulle flyttas ihop, bara de fyra, till en lite mindre hage som var renskurad så att det inte var någons revir. Nu skulle alla fyra badas som pricken över i, innan de sattes ner i hagen.

Stumpan fungerar så att hon kämpar så gott hon kan och när hon upptäcker att hur mycket hon än försöker så är hon maktlös. Det som ska ske kommer att ske. Då tjuter hon. Jag menar inte ett skräckslaget tjut utan ett frustrations-tjut. Ett tjut som hörs genom dörrar. Vi har hört det bl a hos veterinären när dom höll fast henne för att hon skulle röntgas. Jag och sonen var i behandlingsrummet. Stumpan var flera rum bort, med stängda dörrar. Vi hörde henne, tittade på varandra och konstaterade: Nu får inte Stumpan som hon vill.

Att bada är inte så där jättepoppis. Irene berättade att när hon badade henne satt Stumpan i baljan och tittade henne rakt i ögonen, öppnade sitt rosa gap. Sedan tjöt hon…  Stackars Stumpan Hennes vilja är så stor att den ibland inte riktigt får plats i hennes knubbiga lilla kropp. Det är då den pyser ut.