Älskade blindstyre

Tomas, min älskade, rare, mitt kuttersmycke. Du är så smart, go och tillitsfull.

Du har bara ett öga att se med så det där med djupseende det kan vi glömma. Men du är så modig. Du kan stå länge inför en kant och tveka men om jag visar dig att du kan, och var du kan, så tvekar du inte en sekund mer. Jag behöver för det mesta bara visa dig en enda gång. Du litar på mig och förstår och framför allt så minns du. Höburens ramp, som kan vara otäck för ett fullt seende marsvin, klarar du numera med en sällan skådad elegans. Numera kan jag bära ner dig för trappan och bara ställa dig i hallen så hittar du din väg ut i köket själv. Du har lärt dig att det finns en skål för varje nos så du behöver inte nosfäktas med någon annan för att få grönsaker eller annat. Du behandlar dina två damer på precis det sätt dom behöver för att må bra, trots att dom är så olika varandra i sättet.

Du låter så hemtrevligt när du vandrar omkring runt mina fötter. På försommaren när fågelungarna precis har flugit ut ur holken och låter som små surrande kolibris när dom far fram genom luften i korta intervall, precis så låter du när du rör dig på golvet. Du låter också som en liten helikopter eller ett propellerplan när du ska imponera och svinga rumpa. När man tar upp dig så pratar du oavbrutet med en ganska mörk och manlig stämma. Du har lärt dig att slappna av när man lyfter upp dig i famnen. Och du är på god väg att förstå att man inte kan sprattla när man ska sättas ner. Nio gånger av tio så väntar du och kliver ur mina händer när du är nere, men någon gång glömmer du dig, blir ivrig, och vi får börja om.

Du finner dig i att jag kammar dig eftersom din päls fungerar som ett kardborrband på allt du kommer i närheten av. Om man kliar dig i öronen så går du fullständigt i trans. Det är ju så skönt! Din favoritgrönsak är paprika. Får du tag på en bit så springer du tills det tar stopp för att ingen annan ska ta den ifrån dig. Det är tur att paprikabiten slår i först. Du förstår dig inte riktigt på knäckebröd, men äpple kan man springa en bit för också.

Jag säger bara; TACK! till alla dom som var inblandade i din och dina olycksbröder/systrars räddning och som la ner så mycket tid, kraft och egagemang på er. Jag vet att ni var flera så jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är. Och PILUTTA! alla dom som hade chansen att få adoptera dig och som inte såg DIG för ett ynka öga som du inte kan hjälpa. Dom är dom riktiga blindstyrena och framför allt så är dom inte hälften så modiga som du. Du är så fin. Jag är så glad att dom inte valde dig. Det gjorde ju att jag fick chansen