Underbart är kort, Ole

Ole satt på en ren handduk under tiden jag matade honom. Jag bara svepte den om honom så att inte det som stack ut skulle dra ut ännu mer och sprang ut på förstutrappen och ropade på maken, som satt i vår friggebod som vi använder som kontor. Han kom rusande och vi kastade oss iväg till djursjukhuset. Jag fick med mig matningsspruta och Critical Care eftersom jag vet att de inte är experter på marsvin och min tanke var att jag fick mata honom där när de hade hjälpt honom. Jacka hade jag ingen och jag fick på mig makens stora tofflor på fötterna, men handväskan var med i alla fall.

Det var en helvetisk resa. Ole kände ju min panik och så tror jag att han hade ont eller i alla fall kände stort obehag, för han försökte med jämna mellanrum ta sig ur handduken. Och jag misstänkte att för varje gång han tog i så klämdes mer ur operationssåret. Han försökte nå såret med munnen. Jag kände att jag var tvungen att brottas med honom och jag bara bad maken att köra så fort han vågade. Och det kändes som om det gick så sakta. Hur kan man t ex ha en lång 30-sträcka innan ett djursjukhus??

Så kom vi fram. Dörren var låst och man skulle trycka på en knapp för att påkalla uppmärksamhet. Det stod en receptionist och talade med en kvinna därinne. Jag tryckte och tryckte på knappen och sparkade på dörren i tofflorna. Ingen noterade mig. Maken parkerade bilen och när han kom och tryckte på knappen hände äntligen något. Det raspade till i en högtalare och någon frågade vad de kunde hjälpa oss med. Ja, ni kan ju börja med att öppna dörren. Vi har ett döende djur här, röt han. Då fick vi komma in. Vid det här laget kände jag att jag hade Oles innersta i min högra hand. Jag grät och förklarade det viktigaste: Han är kastrerad och man har i dag tagit bort en böld efter kastreringen och det kommer saker ut operationssåret. Vi fick komma in på ett rum och veterinären kom direkt. En sympatisk kvinna. De spolade av vad det nu var som kommit ur Ole med koksaltlösning. Då först tittade jag efter hur det såg ut. Det var som i en skräckfilm. Jag frågade veterinären vad det var och hon berättade att det var en del av hans tarmar och troligen blindtarmen som stack ut ur såret. Han hade troligen ett bråck. Det var bara det enda stygnet som höll resten tillbaka. Jag frågade om man kunde åtgärda det. Man kunde öppna buken och lägga tillbaka tarmarna, men troligen skulle han dö ändå eftersom det skulle bli infektioner och kanske tarmvred. Dessutom har de inte de optimala narkosmöjligheterna som marsvin kräver. Han skulle troligen inte klara narkosen i det chocktillstånd han befann sig i.

Det fanns inget val. Ole fick en spruta i nacken så han skulle bli lugn och avtrubbad. Jag och maken var där hela tiden. När sprutan hade verkat en stund pratade veterinären och jag igen om möjligheterna att rädda honom. Men hon förklarade att jag nog fick inse att det inte gick. Jag berättade kort historien om Ole och hon frågade om vi ville vara ensamma med honom en stund, men jag kände att det skulle inte hjälpa honom om vi drog ut på det. Jag bad dem att ge honom buksprutan. De erbjöd att ta honom in i ett annat rum eller att jag fick gå ut om jag ville, men aldrig. Jag har aldrig övergett ett  djur som ska dö. Ole fick sin spruta och dog fridfullt. Jag kelade och klappade honom hela tiden. Pussade honom på nosryggen som jag gjort så ofta.

Det känns så onödigt. Jag visste att Ole inte skulle leva till han blev gammal, men jag kunde aldrig drömma om att han skulle behöva dö på det här viset. Jag trodde hans böld på kinden kanske skulle blossa upp igen eller något annat skulle göra att han skulle få dö värdigt och fridfullt i en framtid.

Ole följde med oss hem igen. Insvept i den gula handduken. Senare i dag ska jag och Ole åka till Roslagstull och han ska lämnas där för att bli kremerad separat. Han kommer komma hem i en liten träurna, precis som de andra som har lämnat vår flock. Det tröstar mig att han levde som flockledare för fem damer under sina sista dagar. Han verkligen trivdes, det gick så bra. Jag tror de kanske saknar honom. Jag gör det helt säkert och Malva, som blev så förtjust i honom.

Page 2 of 2 | Previous page